Tack!

Bloggen lägger ner.
Tack för att ni tagit er tid att läsa här!

Den gode Rochefoucauld

Fransmannen François de la Rochefoucauld sa på 1600-talet: "Alla människor skulle vara fega om de bara vågade." (Och eftersom Ellenmamman uppenbarligen ser jävligt gammal ut enligt dagisungen i förra inlägget kunde väl ett 1700-talscitat passa käringen?)

Ellenmamman gillar många saker. Några av dem har jag listat i bloggen förut, såsom choklad, vin, virkning, choklad och så lite mer choklad. Ellenmamman OGILLAR å andra sidan många saker. Ärliga ungar till exempel. Störd nattsömn är ett annat exempel, som Ellenmamman får tillfälle att ogilla varje natt sedan den ljuva Ellenungens ankomst. (Ja, och även tiden innan det, då tillståndet som Jabba the Hut inte var så gynnsamt för nattvilan). Något annat Ellenmamman starkt ogillar är att trilla av hästjävlar.

En gång dog nästan Ellenmamman på kuppen. För att göra en hemsk historia kort trodde Ellenmamman att hon knäckte ryggen den gången hon for i hög hastighet in i ridhusväggen (troligen i järnbalken) och bröt 10 revben (varav 6 på flera ställen), fick kotkompression och punkterad lunga. Å andra sidan resulterade den olyckan och det faktum att Ellenmamman ÖVERLEVDE att hon friade till Ellenpappan och så småningom vågade började tänka på att försöka skaffa en Ellenunge. När man tror att livet är slut, ställs saker och ting på sin spets. (Givetvis säger inte Ellenmamman att meningen med livet är att skaffa avkomma, men det kändes lite snöpligt att träffa väggen och inte ens ha TESTAT!)

Efter den där helvetesgången tänkte Ellenmamman inte trilla av fler gånger. Men det råkade hon visst göra när hon var gravid i femte månaden ändå! (Hej revbensfraktur IGEN). Och sen kom Ellenbebisen och Ellenamman tog det kloka beslutet att sälja den "finare" gångarthästen och köpa sig en enklare, stadigare variant. För det första gick det ju "sådär" att sälja förre hästen, det tog 6 månader och magsåret lurade runt knuten hela tiden. Men vi var för fattiga att köpa Losec, så det fick vi mota i magmunnen. Fattigheten berodde ju på att den strängt logiska Ellenmamman hade köpt sig en ny häst UTAN att den andre var såld. Kära bloggläsare, tag lärdom av detta - gör inte så. Det är väldigt, väldigt dumt. Ellenmamman vet det nu.

Nåväl, den trygga svettfuxen, känns inte riktigt så trygg längre. Ett antal nervbanor till bakdelen har kommit igång, och samtidigt som hästen går bättre och bättre är han också mer och mer vaken. Tre gånger hittills har Ellenmamman trillat av. Något Ellenmamman är väldigt rädd för, efter att ha åkt ambulans och haft så ont att ett skott i pannan känts som en befrielse, är att trilla av. När det förra veckan inträffade ute på heden och hästjäveln SKENAR hem, då var Ellenmamman inte glad. Ont, ont, ont i höften, och så promenera 2 km hem med den smärtan. Hästjäveln hade forcerat färisten (sår överallt), men Ellenmamman hade så ont att hon inte kunde bry sig.

Idag bedömde Ellenmamman att det kunde vara dags att försöka stiga upp i sadeln igen. Det har liksom inte gått, rent fysiskt, förrän nu. Ellenmamman har fasat för uppstigningen hela dagen. Självförtroendet är kraftigt stukat, helt enkelt. Och smärta är inte kul.

Men att göra något man är rädd för - det är MODIGT. Ellenmamman är modig. Hon klarade det. Ja, det gör jävligt ont i höften. Ja, det krävdes ett dubbelnougat i väntan på bussen hem. Ja, det krävdes en kompis på marken som mentalt stöd. Men NEJ, rädslan vann inte.

Av barn och fyllehundar...

... får man ju höra sanningen, sägs det. Men snälla, ge mig en fyllehund istället. Barn är ju elaka små jävlar. Deras sanningar mår man bäst av att inte få höra. Fyllehundar kan säga saker som "Vilka vackra ögon du har" (tack, jag vet, tänker man medan man fladdrar blygt med fransarna), "Har inte du varit på tv?" (Jo, det har jag faktiskt! Hoppas bara inte du förväxlar mig med Sune Mangs!), eller "En så söt flicka ska väl inte behöva bära alla de där kassarna" (Nej, som tur är drabbar de 4 matkassarna inte henne, utan mig.).

Men av barn....

Följande scen utspelar sig på Ur och Skur-förskolan, en vanlig torsdag kl 15.08. Ellenmamman hjälper Ellenungen på med skorna inför dagens (av Ellenmamman) efterlängtade hemfärd. Då kommer en av de andra ungjävlarna och tittar på. Ungen ser rätt söt ut, men det visar sig vara blott en image. Bakom det sockersöta yttret och de charmiga snickarbyxorna döljer sig en sann taskmört.

Han säger:
"Är du Ellens farmor?"

Jag hoppas att förskolelärarna tar med detta på hans utvecklingssamtal. Är det verkligen RIMLIGT att Ellenungen ska tillbringa sina vardagar tillsammans med en sådan mobbare?! Jag bara undrar!


Som vanligt, har tanten på bilden inget med bloggskriverskan att göra!

Velocipedvendetta

Som Ellenmamman längtat efter att göra cykelpremiär med Ellenungen! Eftersom Ellenungen är ett osedvanligt livligt barn, har det varit förenat med vissa - låt mig säga svårigheter - att få henne att sitta mer än fyra sekunder i sittvagnen det senaste halvåret. Knappt hinner hennes rumpa snudda sittvagnen förrän hon börjar gallskrika "GÅ GÅ GÅ!". Hon ska absolut inte sitta passiv i en löjlig marinblå vagn. Jag kan förstå henne. Marinblått är troligen världens gräsligaste färg. Den tar inte ställning, den är en medjamsare och en ryggradslös kulör. En del herrar föredrar marinblått och säger att det är en klassisk färg. Struntsnack, säger Ellenmamman, "klassiskt" är bara en omskrivning för "aldrig inne".

Nåväl, en cykelsits inhandlades i förra veckan i grannbyn Södra Sandby. Ellenungen fick t o m själv välja cykelhjälm. Hon valde en rosa med giraffer på. Ellenpappan hade hoppats på den blå med fiskar på, men det kunde han se sig i jämställdhetsidealet efter.

Och så gjordes cykelpremiären. Ellenungen installerades på Ellenmammans trendiga 80-tals-Crescent (vit och cerise) och allt var frid och fröjd. Ellenungen verkade gilla idén med cykling. Ända tills det blev en vana. Dvs andra gången. Tålamod är inte Ellenungens starka sida. Undrar just vem hon brås på?! Numera går färderna från dagis och hem i en susande fart, medan Ellenungen gastar som en stucken gris i cykelsitsen. Det är synnerligen bra träning för lårbicepsen att jagas av en bebisbanshee i ryggen, kan jag berätta.

Ellenmamman fantiserar fortfarande om långa cykelfärder med en tindrande Ellenunge och häggdoft i luften. Istället far vi genom byn med barnsirenen ylande och ett något stressat uttryck. Nåja, det är väl bra att hon inte gillar cykling. Tristare sport får man ju leta efter. Sa elitidrottaren.


Premiärturen, då Ellenungen fortfarande trodde att cykling var en trevlig sysselsättning.

Tulpanterroristen

Ellenmamman har några få böjelser. De är inte många. Alls icke. Ellenmamman är snarare en asket som nöjer sig med det enkla i livet. Men några få svagheter måste ju även en renlevnadsmänniska ha? Såsom ridteori, choklad, vin, champagne, spettkaka, bra deckare, brevpapper (ohyggligt svårt att få tag på 2011 kan Ellenmamman berätta), smycken, läppstift, läppglans, pärlor, virke, trädgårdsböcker, rosor, pennor, choklad (ja, det tål att upprepas), kusmi teer, jordgubbar, inredningstidningar, tapeter, mögelost, marmeladgodis (pensionärspoäng), syrener och slutligen tulpaner. Ja, det var nog alla böjelser en sådan här ultraasket har.

I egenskap av tulpanälskare åkte Ellenmamman på en härlig resa med 3 vänner till Amsterdam (Holland för mindre geografiskt bevandrade vänner) för en månad sedan för att beskåda blomsterprakt. Och tulpanfrossa fick vi. Det var tulpaner, tulpaner, tulpaner.









Full av inspiration kom Ellenmamman hem till den skånska trädgården och insåg att alla de 50 (!) tulpanlökarna som hon planterade i fjor mådde precis så dåligt som det såg ut när hon planterade de mögliga knölarna... En enda svart tulpan kom upp i de nyplanterade rabatterna, och den vårdade Ellenmamman ömt. Ellenmamman misstänker att de begåvade bloggläsarna inser vartåt detta barkar...

Ellenungen har instruerats tusentals gånger att hon INTE får plocka tulpanblommorna, speciellt inte eftersom hararna/rådjuren/älgarna/myggen/grävlingarna (välj valfritt ur faunadepån) ätit upp mängder av tulpanknoppar redan. De få tulpaner som överlevt mögelbarndomen OCH rovdjursattacken omhuldades kärleksfullt. I helgen var Ellenungens farföräldrar barnvakter och arbetskraft eftersom Ellenmamman skulle jobba lite. Ellenfarmorn och Ellenungen busade i trädgården och Ellenungen gick och pekade på tulpanerna och sa "Aj AJ". Ellenfarmorn nickade belåtet och sa att "Det är riktigt, dem får du inte plocka!". En halv nanosekund senare stod Ellenungen med den enda svarta tulpanen som överlevt i handen.

Nu får den sluta sina dagar i en liten vas på köksbordet. Vila i frid, du vackra Queen of Night.

Succé som ensammorsa

Ellenpappan har ett ansträngande jobb. Ibland måste han ut i naturen och skåda lavar (som ser ut som könssjukdomar), insekter (som ser ut som flatlöss) eller mossor (som ser ut som armhålebehåring). Detta görs företrädesvis långt från civilisationen, och i veckan skulle han sålunda ge sig ut på en turné ända till Östergötland, i skogar där ingen vit hand satt sin fot förut.

Ergo blev undertecknad (Ellenmamman, för minnessvaga läsare) temporärt ensamstående förälder. Ingen svett, tänkte undertecknad. Ellenmamman och Ellentösen ska ha några härliga dagar, med mys, tjejsnack och godis, föreställde jag mig.

Kapitlen jag missat i föräldraboken handlade om hur mycket tid den enkla administrationen kring företeelsen "familj" tar. Att duscha, klä på sig och ättelägg, få i ungen frukost, borsta tänder i alla tandrader och sminka den i familjen som mest behöver dölja sin ålder (dvs inte Ellenungen, som är cirkus 15 månader gammal): det tar för sören hur lång tid som helst. Att hasta iväg till dagis för att sedan ta en senare buss och därmed få minus på flexen, stod det inget om i "Stora familjeboken" - eller vad sören de där hemska böckerna heter.

Ellenmammans första hemmakväll gick inte heller i blandgodisets tecken. Ellenmamman känner sig smått stressad på jobb eftersom hon gått ner i arbetstid (det är ju det man "ska" göra - för gubevars, ungarna ska ju hämtas senast tre om man är en ansvarsfull förälder!) och försöker ändå hinna med allt det hon vill göra. (Ja, det är en nackdel att ha ett roligt jobb ibland!). Alltså tänkte den hårt arbetande gräsänke-mamman jobba lite efter att Ellen somnat. Vilket hon brukar göra senast åtta nuförtiden (tack gode gud för alla aktiviteter på dagis!). Men inte nu. Vid niotiden suckade Ellenmamman högt och insåg att om Ellenungen skulle somna blev det allt till att kapitulera och gå upp och lägga sig tillsammans med den korviga ungen. Ellenungen somnade glatt i föräldrasängen. I samma sekund som jag lyfte upp henne för att vidarebefordra henne till den egna sängen blev hon klarvaken. Fyra försök senare bet Ellenmamman i det sura äpplet och såg kvällsjobbet diffundera ut i natten. Under tiden Ellenmamman gick för att tvätta av sig sminket och borsta tänderna började Ellenungen gråta så intensivt att hon spydde upp allt maginnehåll sedan lunch, och lite till. Hela nybadade ungen, spjälsängen, Ellenmamman och sovrumsgolvet fick vad de tålde.

Ellenmamman motade undan paniken, svalde den uppgivna gråten och påbörjade Uppdrag Sanering, som följdes av Uppdrag Däcka i sängen.

Ellenmamman är oändligt, oändligt, oändligt tacksam för att hon inte är singelmamma.

Tonårsminnen

Efter en halv flaska bubbel (ja, det behöver en tjock skåning efter att ha blivit intervjuad av TV4, utan att ha hunnit klippa sig på två månader - vilket resulterar i att tanten troligen kommer att se ut som en fet byfåne med platt, huvudformat hår) och en sushibit eller elva, regredierade Ellenmamman radikalt.

"Ett moln i byxor" av Majakovskij letades upp ur lyrikhyllan, och dikter deklamerades för Ellentösen (eftersom bloggen legat nere så länge är hon ingen Ellenbebis längre) och Ellenpappan, med skakig och rörd Ellenmamma-röst.

Jag kunde som en varg äta upp byråkratin
Jag har ingen aktning för mandater
Far och flyg till helvetet och hin
med alla papper!...

Vare sig Ellenpappan eller Ellenungen verkade imponerade, men Ellenmammans tonårshjärta bultade frenetiskt. Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och klappa sitt tonåriga jag på huvudet och säga: "Allt kommer att ordna sig. Livet kommer inte att ta slut efter gymnasiet. Du hittar nya vänner. Vem vet, en dag kanske du sitter småberusad i soffan en fredagkväll och lyssnar på äkta maken och dotterns snusande i grannsoffan medan du själv virkar mormorsrutor"..."
Då hade pubertets-Anna-Karin fnyst och sagt "JAG?! En fjättrad Fenrisulv?! ALDRIG!"

Bloggen tar paus

Eftersom undertecknad behöver få näsan ovanför vattenytan igen, tar bloggen en liten paus. På återhörande!

Virkande vänner

När februari väller över en med iskyla, polarvindar och dålig ekonomi, då är det rätt gott att ha virkande vänner.

Tack, snälla Annika, för virknålsfodralet jag fick i posten idag. Mitt liv har varit ganska fattigt förut, det insåg jag nu.

Ellenbebisen blev också glad åt presenten. Hon skrattade högt åt det lilla fåret som utgör knappen!

En bild över bloggen

Om man lägger in februari månads inlägg i ett program som skapar ordbilder över texten, ser februari ut så här:



Visst är det en rolig funktion?! Ni kan själva lägga in texter på Wordle och testa. Vad säger t ex er Årsredovisning om er - vilka ord prioriterar ni när ni pratar om er, vad säger ditt CV om dig osv.

Grytlappar på väg

Tack till Petrus och MosterMåne för de fina förslagen på vad det bör kallas när tårar blåser upp i näsan. Grytlappar är på väg i posten! Petrus, vill du skicka din adress till mig, så det inte blir ett sånt där Lucas-debakel en gång till ;)

Cassiopeja, din vinst består i en skånsk vinter. Grattis.

Svenskan - ett fattigt språk?

Vi svenskar brukar hävda att ordet lagom inte finns på något annat språk, och att det på något sätt skulle känneteckna den "svenska mentaliteten".

Vad det nu är för något. Vi som läser tidningarna vet ju att svenskarna i princip är tyskar eller britter, rent genetiskt sett. Ja, inte norrlänningarna förstås, de är ju lite speciella. Och då menar jag genetiskt. I gårdagens sydsvenskan kunde man läsa att sydsvenskar är väldigt lika tyskar och britter, medan norrlänningar mera hållit sig på sin kant och inte hoppat i säng med förste bäste plattysk. (Vilket talar till norrlänningarnas fördel, onekligen!) Fast mest speciella av alla är förstås finnarna. De är liknar inget annat folk tydligen. Och nu pratar jag återigen genetiskt. Är det någon som är förvånad?

Nejmen, hur svävade jag nu ut i denna DNA-spiral?! Jag skulle ju orera kring det svenska språket, som många upplever som fattigt (frånsett ordet lagom - som visst finns på andra språk! Vad sägs om just enough på engelska, gerade på tyska och sopivasti på finska? (Ja, finnarna ska ju jämt vara så speciella). Men man hör ofta att svenskan är fattig, i alla fall av popsnören. "Svenskan räcker inte till, därför skriver vi på engelska", är ett argument man tyvärr hört av både Roxette och Ace of Base. (Och så grammatiskt korrekt deras låtar blev sedan!). Ett motargument torde ju vara Annika Norrlin (Säkert), och hennes alster. Nåja, nu skulle jag väl inte snöa in på svensk pop heller.

Men idag kom jag på att jag faktiskt håller med Per Gessle (som i ärlighetens namn inte heller skriver så bra låttexter på svenska heller, så jag tror inte språket i sig är problemet för honom?). Svenska språket är fattigt, utarmat och anorektiskt.

Det saknas ju ord! Viktiga ord!

Idag när undertecknad cyklade hem från stallet i den skånska vintern (dvs en minusgrad och blåst som borde döpas till ett egennamn i stil med Per, Katrina eller Gudrun), var densamme (undertecknad alltså, inte den skånska vintern) skoningslöst utsatt för vädrets nycker. Tårarna rann och vispades till hårt skum på kinderna av blåsten. Men några tårar blåste in i näsan!

Vad heter detta fenomen? När tårar blåser in i näsan?! Det blir ju som snor, men tvärtom? Näsan tillförs sekret från ögat, istället för att göra sig av med slem ur sig själv. Ett mycket märkligt fenomen, nästan som en utsöndringens osmos. Lagen om alltings jämvikt: det finns för mycket tårar i ögonen, men det finns inga i näsan. Alltså måste universum jämna ut denna oförrätt.

Vad har ni för förslag på detta tillstånd, då tårar blåser in i näsan? Kreativast förslag kanske vinner en grytlapp! Eller två. (Är det en vinst eller en nitlott, hör bloggerskan redan sin publik fråga nervöst)

Dröm i februari om vårvindar i april

Den 1 april ska Ellenbebisen börja på dagis. Som de politiskt korrekta ekorekoföräldrar vi är, har vi skrivit in henne på det lokala Ur&Skur-dagiset i byn, idylliskt beläget invid ett naturreservat. Där ska hon få lära sig allt om vilken kåda som är bäst som tuggummi, vilken trädbark som lämpar sig bäst för skotillverkning och vilka rötter som smakar mest choklad. Allt medan mor och far svullar inomhus i den bekväma (men numera skitiga) Ektorpsoffan från Ikea och smuttar portvin...

Det utvalda dagiset ligger en bit från Casa Ellenbebisen och vägen dit går via ett gammalt nerlagt järnvägsspår som numera är gång- och cykelväg till grannbyn Dalby. Ni ickeskånska läsare av bloggen känner säkert väl till Dalby, som har en av Skandinaviens äldsta stenkyrkor?! Ellenmamman ser redan för sig hur hon ska lasta den rödkindade Ellenbebisen i cykelsitsen (som ännu inte existerar annat än i Ellenmammans fantasi), hurtigt cykla till det ekologiska dagiset, överlämna Ellenbebisen till en miljövänlig förskolelärare (som troligen heter Ann-Britt, för det hette alla på förskolan när Ellenmamman själv var liten), och sedan glatt kasta sig upp på velocipeden igen för att cykla de fem kilometarna till Dalby, där bussen till Ellenmammans jobb avgår ifrån.

Det ska bli spännande att återkomma till detta inlägg i mitten av maj och se hur många gånger Ellenmamman avlämnat Ellenbebisen medelst cykel för att sedan cykla vidare mot Dalby. Men intentionerna är goda, och motion i fantasin är trots allt motion. Eller hur var det nu?!


Se så idylliskt för cykeln att komma ut i naturen!

Kulturexpressen - cho cho!

Före Ellenbebisens ankomst kände sig Ellenmamman ganska kulturell och med i gamet. Ellenmamman kände till de senaste filmerna, visste vilka band som var creddiga att lyssna på och hon visste vilka debutanter man skulle hålla utkik efter i boklådorna. Men efter Ellenbebisens intåg i Casa Jangmark har det blivit sisådär med kulturen. Sent ska syndaren vakna, utbrast Ellenmamman idag. (Sent och sent, halvsju får väl betecknas som sovmorgon i och för sig).

- Ellenfamiljen måste insupa kultur, hävdade Ellenmamman dominant vid äggfrukosten.
- Javisst, min lilla sockertopp, kuttrade den undergivna Ellenpappan.
- Guuuuka, ropade Ellenbebisen kulturellt.

Familjen stuvades in i den kulturella Skodan och kosan styrdes mot Sydsveriges mest intressanta och dynamiska stad - Malmö. På Kommendanthuset visades Brutus Östlings fantastiska pelikanbilder för nästsista dagen nämligen. I Ellenmammans gamla liv, hade utställningen redan varit avverkad, troligen hade hon dessutom häckat på en visning och lärt sig mer om bildernas tillblivelse, men i Ellenmammans nya liv är man glad att man hinner med en utställning innan den bommar igen. På museet slöt två fågelintresserade vänner upp och glädjande nog ska den ena vännen köpa en häst - något annat Ellenmamman tror sig veta mycket om, förutom kultur alltså. Ellenmamman såg fram emot dagens kulturella umgänge och såg för sig hur Ellenmamman skulle diskutera skärpedjup, pelikanlyster och islandshästgångarter med sina vänner. Allt medan Ellenbebisen skulle sitta i sin stadsvagn och tindra glatt med ögonen.

Så här blev det:
Ellenbebisen tindrade förvisso med ögonen, men mer i upphetsning över det skitiga golvet man kunde lägga sig på och över alla besökare som försökte njuta av fågelbilderna. Ellenbebisen adopterade utan tvekan 3 nya familjer som hon förföljde, med Ellenmamman ursäktande hack i häl. Av cirka 50 fototekniska underverk till pelikanbilder, såg Ellenmamman kanske tio. Hon hann njuta av en, säger en, bild. Ellenmamman hann knappt inte avfyra sina snusförnuftiga och besserwissriga hästköparkommentarer till sin kompis.

Å andra sidan hann hon njuta av Ellenbebisens oförställda glädje över att få rasa omkring i en helt ny miljö och känna sig stolt när Ellenbebisen charmade nya bekantskaper. Ett annat glädjeämne är förstås den effektivitet som nu råder vid kulturinsupande:
Pelikan underifrån: check
Pelikan framifrån: check
Korp i bo: check
Skarv i Grekland: check
Ägrätthäger i motljus: check
Kokostopp i ekologiska caféet: check
Äckligt grönt te som smakade morot och rök: check


Inga ruggugglor här inte! (Skämtet sponsrat av Björn Hellberg)


You can't touch this!

Ordlista enligt Ellenbebisen

Följande ord kan världens mest begåvade och fantastiska avkomma nu, 13 månader gammal:
- Pappa [Pa:pa]
- Titta [Titta]
- Klocka [Kåcka]
- Kråka [Kåka]
- Gurka [Gu:ka]
- Kaka [Kaka]
- Öra [Ö:ja]
- Häst [Est]

Ja, det var den listan det. Vän av ordning kanske lägger märke till att ordet Mamma fortfarande inte är med på listan?

Nåja, vem hänger läpp över något sådant?! Inte Ellenbebisen i alla fall!

Ge käringen garn istället, sa Ducat

Självklart ska svettfuxen inte bytas ut mot garn, som jag hädiskt nog orerade om i förra inlägget. Svettfuxen är en gräddfil till sinnesro och en källa till träningsvärk. Men frågan är om inte svettfuxen anser att piloten borde ägna sig mer åt virkning i soffan än virkning i sadeln, så att säga...

Såg första filmsnutten på oss härom dagen, som min vän filmade med min nya älskade Ajfån. (Jag hoppas att ni sett vad jag virkat till Ajfånen i inlägget nedan?!). Låt mig säga som såhär: den här ryttaren kommer aldrig till något SM. Där sitter piloten intet ont anande, i tron att ekipaget faktiskt jobbar och är duktigt - och så säger Ajfånfilmen nåt helt annat! Eftersom Ajfånen är alldeles ny så är det nog inte fel på filmen. Tyvärr.

Den fina svettfuxen - är förvisso fin, men - RÖR inte på sig. Han är så oengagerad att det ser ut som en tax som kasar runt i ridhuset. Och här har jag suttit och trott att vi nog är rätt flashiga.

Nåja, det är bara att bryta ihop och komma igen. Nu satsar den här Elitryttaren på att få igång svettfuxen. Problemet är bara att Elitryttaren inte orkar Rida så som det krävs mer än tio minuter. Å andra sidan är ju ett grandprixprogram bara sju minuter, jag får trösta mig med det.

Hur mycket garn tror ni man får för en häst?

Ellenmamman är fast i virkets träsk. Det är till och med roligare att virka än att rida numera. Vilket man kan förstå, om man hade sett Ellenmamman rida på sistone. Det saknas engagemang, takt, och "pizzazz" som Ellenmammans tränare brukar uttrycka det. Men Pizzazz menas att hästen är snabb upp från marken, atletisk och spjongig. Men för all del, vem är det? Ellenmamman ska minsann inte kasta några hästskor i växthuset. Hon är själv tung i benen och är inte snabb med något annat än att somna tidigt om kvällarna...

Nu funderar Ellenmamman över hur mycket virkgarn man kan köpa för en häst. Inte för att hon har någon tur med att sälja hästen Ralph, det har hon inte - men om hon säljer Ducat då? Då kanske det kan bli några påsar garn?!

Ellenmammans senaste förälskelse är en Ajfån. Och självklart måste Ajfånen ha en sovsäck.


Sleep tight, little iFriend.

Toppen på karriären

Tänk, alla projekt man engagerat sig i. Alla nätverk man underhållit. Alla arbetsuppgifter man slitit hund för att få ur sig innan deadline. Alla presentationer man hållt, alla taktiska undanmanövrar man gjort.

Mot dessa står de sig slätt:


Har ni någonsin sett något så fulländat, något som vackert i all sin komplexitet? Något så välgjort och estetiskt?! Det skulle möjligen vara något av Josef Franks eller Piet Heins alster, antar jag. Men jag menar något samtida?

Ellenmamman är omåttligt stolt över sina första grytlappar. De månde ha blivit lite sneda, och kanske kanske man bränner sig när man använder dem eftersom de blev lite väl luftiga på sina håll. Men en konstnär måste ha sin frihet att tolka verkligheten med sina egna ögon.

I Ellenhemmet är det dock kris sedan Ellenmamman avslutade grytlapp nr 2 för en kvart sedan. Garnet är slut! Men som tur är har Ellenmamman krävt en resa till Lund i morgon för att hamstra mer. Det förstår ju var och en att en sådan virkkonstnär som Ellenmamman får man inte hindra. Då kan det bli psykoser. Och man vill ju inte sluta som stackars Sigrid Hjerthén!

Alternativ sport

Sedan jag läste ett inlägg i Angelas blogg om vilken alternativ sportkarriär hon skulle stakat ut åt sig har jag funderat över vad jag själv skulle gjort om jag inte hållt på med hästar.

För all del, jag har faktiskt provat på några sporter under mina dagar, men ingen av dem speciellt framgångsrikt.
Basket var jag ingen stjärna i. Det ingår nämligen att man ska springa över en milslång plan, fram och tillbaka, till synes utan ände. Dessutom ska varenda fruktansvärd tjurrusning avslutas med att man ska kasta en alldeles för stor boll i en liten korg som anpassats efter jättar. Ja, inte är korgen stor och därmed lätträffad, utan jag menar att höjden passar enbart giganter. Ändå gjorde jag en gång 75% av min klass mål i en basketturnering i 8:an. (För minnesgoda läsare pratar vi 1986). 75%! Imponerande statistik. Vi kan ju låta bli att nämna att klass 8B:s tjejer endast gjorde 4 mål totalt under hela turneringen, varav tre av dem kom ur mina händer.

Volleyboll var jag något duktigare på. I denna sympatiska sport ingår ju inte löpning i någon större utsträckning, utan man kan i princip stå stilla och bara vänta tills bollen anländer på ens armar. Nackdelen är om man spelar med klass 8b, där 80% av tjejerna skrek av förfäran när volleybollen närmade sig och i det avgörande skedet - då en sann volleybollspelare tar emot bollen - hoppade åt sidan.

Löpning är en så dum sport att den tänker jag inte ens nämna.

Handboll verkar ju vara ett populärt inslag såhär i VM-tider. Men för en person med begränsat löpintresse och -talang i kombination med väldigt små händer ter sig sporten som ett hån.

Skidåkning slipper man ju som tur är slippa ägna sig åt då man är infödd skåning. De senaste vintrarna har utgjort ett undantag men såsom varande 38-åring kan man glatt luta sig mot sin livserfarenhet och säga "Tried it, didn't like it". För att stå på några pinnar när det är halt överallt, det kan ju inte vara någon intelligent sysselsättning?! Men gudarna ska veta att jag försökt. En gång. En helvetesvecka i Sälen. Aldrig mer. Tror aldrig jag gråtit så mycket eller varit så arg någon gång, vare sig förr eller senare.

Nej, ridning är nog det enda alternativet för undertecknad. Fast det jag sysslar med i sadeln kan nog knappast kallas sport. Det är mer ett alternativt sittande.

Om handarbete vore ett manligt attribut

Betänk de idrottsliga orättvisor som föreligger vårt kön. Vilka sporter blir OS-grenar? Givetvis de så kallade sporter som har ett traditionellt manligt påbrå. Skytte till exempel. Jag menar, hur jobbigt kan det vara att stå still och sikta på en cirkel några hundra meter bort?! Förvisso förstår jag att det kräver koncentration, men då kunde ju lika bra korsord vara en gren?

Om virkning vore en manlig sysselsättning, då är jag säker på att det hade varit en OS-sport vid det här laget. Betänk bara möjligheterna. Man kan tävla både i att virka snabbt, länge och snyggt. Direkta paralleller till 100 m, maraton och simhopp.

Att Ellenmamman börjat ta strid för virkningens inträde på OS-arenan har givetvis inget att göra med att hon själv försöker lära sig virka i dagarna. Nej, Ellenmamman är alltid opartisk och neutral. Dock kan hon intyga att man får mer träningsvärk av att virka en halv grytlapp än att rida en krävande ridlektion.

Resultatet? Ja, det får ni se när det är klart! OM det blir klart.


En sådan här drömmer Ellenmamman om att virka. Dock tyder grytlappen hon tränar på att det kan ta lite tid innan filten är klar att mysa under...

Saker som inte går att konstruera

Man kan tillverka bebisar i provrör, transplantera grisorgan till människor och upptäcka partikeldammkorn i fysiklaboratorierna. Varför kan man då inte ta fram:
* strumpor som sitter kvar på bebisfötter
* tekannor som inte spiller
* bh:ar som är bekväma
* godis som gör att man går ner i vikt
* luktfria blöjor
* nagellack som sitter kvar mer än ett dygn
* bebisstövlar som faktiskt stannar på foten
* katter som betjänar sig själv

Hur svårt kan det vara?!

Två ynka stavelser. Något av det mest ursprungliga ljuden en mänsklig strupe kan frambringa. Ett ord som är detsamma i stort sett över hela världen, från Nya Zeelands maori till Hollands flamländska. Men tydligen ett ord som är övermäktigt för Ellenbebisen.

Mamma.

Man kan tycka att ordet borde vara det enklaste lätet av alla att få ut. Men icke, sa Ellenbebisen. Ord som är lätta att säga är: klocka, titta, diss, kaka och gugga. Och förstås, det mest förnedrande av dem alla: pappa. Ordet pappa viskar hon dock bara, men det är väl för att spara på Ellenmammans känslor. Hon är väl trots sin språkliga funktionsnedsättning en unge med empati, antar jag.

Nu ska Ellenmamman tröstäta några Alladinpraliner i väntan på det magiska ordet.


- Jag kan kanske inte säga mamma, men jag kan spela Für Elise, i alla fall!