På onsdag förmiddag åker vi till veterinären med svettfuxen för att besiktiga honom. Om två dygn kan jag alltså vara hästägare. (Och nej, Ralph är inte såld än, så jag är ju dubbel hästägare. Trippel dito om man räknar in Ernie... )
Tiden går så långsamt. Den sniglar sig fram utan hänsyn till mina känslor.
Hur är det för er, går tiden långsamt eller fort just nu?
måndag 30 augusti 2010
tisdag 24 augusti 2010
Framtida karriärmöjligheter
Nu har Ellenbebisen fyllt 8 månader. Det är dags att fundera över hennes yrkesbana. Det ska grundläggas i tid, resonerar Ellenföräldrarna och lägger pannorna i djupa tänkarveck.
- Boxare, hävdar Ellenmamman, med tanke på Ellenbebisens enorma styrka.
- Kanske till och med thaiboxare, fortsätter hon, eftersom bebisbenen sparkas hårt.
- Gräsätare, kontrar Ellenpappan, som vurmar för det biologiska i livet, och det har dessutom visat sig att en av Ellenbebisens favoritsysselsättningar är att smaska i sig grässtrån.
- Men ingen blir fet av att äta gräs, säger Ellenmamman bekymrat och tänker på de våldsamma fyrverkerispyor som blev resultatet av gårdagens grästuggande.
Och fet är ju inte något som kännetecknar Ellenbebisen direkt, så en karriär som herbivor (växtätare med ett finare namn, Ellenmamman vill ju gärna få nytta av sina högskolepoäng i zoologi någon enda gång i livet), känns som en dålig idé.
- Vad sägs om provsmakare då, spekulerar Ellenpappan vidare.
Inte så dumt, med tanke på Ellenbebisens omedelbara respons på maträtter som de hurtfriska Ellenföräldrarna presenterar för sin avkomma. Gårdagskvällens provsmakning av hemmagjord havregrynsgröt med finrivet äpple lär gå till historien. Att ett barn på blott åtta månader kunde uppvisa så många äcklade miner trodde man inte. Hon krönte det hela med att klökas rejält vid den tredje skeden vi trugade i henne. Om det beror på havregrynsgrötens allmänna äcklighet (se Semper et al, Journal of clinical baby eating, 2004), eller Ellenmoderns kokkonst står skrivet i stjärnorna.
Under tiden är Ellenbebisen obekymrad om sina framtida karriärvägar. Hon har nämligen redan valt. Hon ska bli VVS-ingenjör.
"Jag älskar termostater!"
- Boxare, hävdar Ellenmamman, med tanke på Ellenbebisens enorma styrka.
- Kanske till och med thaiboxare, fortsätter hon, eftersom bebisbenen sparkas hårt.
- Gräsätare, kontrar Ellenpappan, som vurmar för det biologiska i livet, och det har dessutom visat sig att en av Ellenbebisens favoritsysselsättningar är att smaska i sig grässtrån.
- Men ingen blir fet av att äta gräs, säger Ellenmamman bekymrat och tänker på de våldsamma fyrverkerispyor som blev resultatet av gårdagens grästuggande.
Och fet är ju inte något som kännetecknar Ellenbebisen direkt, så en karriär som herbivor (växtätare med ett finare namn, Ellenmamman vill ju gärna få nytta av sina högskolepoäng i zoologi någon enda gång i livet), känns som en dålig idé.
- Vad sägs om provsmakare då, spekulerar Ellenpappan vidare.
Inte så dumt, med tanke på Ellenbebisens omedelbara respons på maträtter som de hurtfriska Ellenföräldrarna presenterar för sin avkomma. Gårdagskvällens provsmakning av hemmagjord havregrynsgröt med finrivet äpple lär gå till historien. Att ett barn på blott åtta månader kunde uppvisa så många äcklade miner trodde man inte. Hon krönte det hela med att klökas rejält vid den tredje skeden vi trugade i henne. Om det beror på havregrynsgrötens allmänna äcklighet (se Semper et al, Journal of clinical baby eating, 2004), eller Ellenmoderns kokkonst står skrivet i stjärnorna.
Under tiden är Ellenbebisen obekymrad om sina framtida karriärvägar. Hon har nämligen redan valt. Hon ska bli VVS-ingenjör.
"Jag älskar termostater!"
lördag 21 augusti 2010
I morgon är en annan dag
Vissa dagar borde man stannat i sängen. Idag var en sådan dag. Men med en Ellenbebis i familjen är det inte direkt läge att ligga och dra sig i sängen halva dagen ens - eftersom hon ofelbart vaknar senast sex varje dag. (Och då har hon ändå varit vaken minst två gånger under natten också).
I morse studsade Ellenmamman glatt upp och utfodrade Ellenbebis med gröt klockan halvsju. Idag skulle det minsann fyndas. Barnloppis i Malmös folkets park, och Ellenmamman kände ett starkt behov av att införskaffa koftor i storlek 74 (nästa storlek Ellen ska till, och det kommer nog snart, hoppas Ellenföräldrarna efter allt smöritutande), kanske några små skor och gärna blå byxor. I vanlig ordning planerade Ellenmamman dagen in i minsta detalj, med körschema och allt. Ellenpappan såg trött ut, men bilen rullade trots det ut från parkeringen vid kvart i nio-snåret, som Ellenmamman planerat.
Men där började det gå fel. Först var det konstig skyltning i Malmö, som Ellenmamman inte såg så bra från baksätet. Eftersom Ellenpappan får panik så fort han passerat "Välkommen till Malmö"-skylten, brukar han förlita sig på Ellenmammans lokalkännedom om staden. Eftersom hon inte kunde ta sitt ansvar tog det hur lång tid som helst att komma in till centrala Malmö. Vi hann se lite av Rosengård, dock inte mycket, och sedan det mesta av Kirseberg. När vi äntligen kom fram till folkets park var det förstås fullt på precis alla gator intill. Ellenfamiljen uppsöker ett parkeringshus i närheten, ett parkeringshus vi aldrig testat förut.
Varför såg vi inte tecknen? En grävling sprang snett över gatan, ett nyckelformat moln hängde över parkeringshuset och morgontebladen snurrade motsols. Vi hade ju blivit varnade. Dessutom funkade inte insläppningsbommen som förväntat i p-huset, men inte ens den sista varningen tog vi på allvar.
In i p-huset (Korpen, för er som vill undvika det i framtiden) och väcka Ellenbebisen som sovit imponerande 20 minuter. In med ungen i vagnen, lasta vagnen med skötväska, kylväska och andra livsnödvändiga saker man asar på som småbarnsföräldrar. När vi gick förbi hissen kom den precis ner till vårt plan. Jaha, tänkte vi oskyldigt, man kan ta hissen upp, det var ju smidigt.
In med Ellenfamiljen i den lilla, lilla hissen och så tryckte vi på den enda knapp som verkade logisk. Hissen gav sig av. Tills vi befann oss mellan två våningsplan. Då stannade den.
Vilken lämplig lördagssysselsättning när man är en familj bestående av en neurotisk 37-åring, en godmodig 37-åring och en aktiv 7-månadersbebis: att sitta fast i en liten hiss! Ellenpappan ringde servicenumret som stod på väggen (fast innan dess hade förstås Ellenmamman fått ett smärre utbrott och hävdat att "det kommer inte att vara någon TÄCKNING!!!"), och fick garantier på hjälp inom en halvtimme.
"En halvtimme?! Vi har en liten bebis här hos oss!" utbrast Ellenpappan. Men hisstanten visade ingen pardon.
Ellenmamman och -pappan gick igenom alla tänkbara visor, lekar och ramsor för att hålla Ellenbebisen på gott humör. Det belönade hon med att bajsa. Det finns inte gott om utrymme i en hiss för vagn, 2 föräldrar, 1 bebis samt en skötväska som ska läggas ut på det (räliga) hissgolvet. Men nöden har ingen lag. Nu var det alltså inte nog med att vi satt fast i hissen. Vi satt fast i hissen med en bajsblöja.
Efter fyrtio långa minuter blev vi utsläppta. Det visade sig att vi inte alls skulle kunnat få igång hissen, då den krävde "blipp", vilket vi inte hade. Nej, men FÖRLÅT oss då!
Ellenfamiljen längtar efter hissmusik.
Rusade iväg till barnloppisen där det var alldeles för varmt, alldeles för mycket folk och alldeles för lite saker som Ellenmamman hade tänkt köpa. Och ändå kom vi hem med en hel kasse full av kläder. Kostar de fem kronor styck är det svårt att låta bli... Ellenmamman hittade en fin hemmasydd haklapp också, men eftersom det var dagen då allt gick oss emot tappade hon den. När hon upptäckte det gick hon tillbaka för att köpa en ny (och retade sig på att hon förlorat hela 15 kronor), och då fanns det inte kvar i det snygga tyget. I ren desperation köpte hon en beige. Den mesigaste färgen av alla.
Ellenbebisen och Ellenpappan är glada för att ha kommit ut i frihet. (Folkets park)
I morse studsade Ellenmamman glatt upp och utfodrade Ellenbebis med gröt klockan halvsju. Idag skulle det minsann fyndas. Barnloppis i Malmös folkets park, och Ellenmamman kände ett starkt behov av att införskaffa koftor i storlek 74 (nästa storlek Ellen ska till, och det kommer nog snart, hoppas Ellenföräldrarna efter allt smöritutande), kanske några små skor och gärna blå byxor. I vanlig ordning planerade Ellenmamman dagen in i minsta detalj, med körschema och allt. Ellenpappan såg trött ut, men bilen rullade trots det ut från parkeringen vid kvart i nio-snåret, som Ellenmamman planerat.
Men där började det gå fel. Först var det konstig skyltning i Malmö, som Ellenmamman inte såg så bra från baksätet. Eftersom Ellenpappan får panik så fort han passerat "Välkommen till Malmö"-skylten, brukar han förlita sig på Ellenmammans lokalkännedom om staden. Eftersom hon inte kunde ta sitt ansvar tog det hur lång tid som helst att komma in till centrala Malmö. Vi hann se lite av Rosengård, dock inte mycket, och sedan det mesta av Kirseberg. När vi äntligen kom fram till folkets park var det förstås fullt på precis alla gator intill. Ellenfamiljen uppsöker ett parkeringshus i närheten, ett parkeringshus vi aldrig testat förut.
Varför såg vi inte tecknen? En grävling sprang snett över gatan, ett nyckelformat moln hängde över parkeringshuset och morgontebladen snurrade motsols. Vi hade ju blivit varnade. Dessutom funkade inte insläppningsbommen som förväntat i p-huset, men inte ens den sista varningen tog vi på allvar.
In i p-huset (Korpen, för er som vill undvika det i framtiden) och väcka Ellenbebisen som sovit imponerande 20 minuter. In med ungen i vagnen, lasta vagnen med skötväska, kylväska och andra livsnödvändiga saker man asar på som småbarnsföräldrar. När vi gick förbi hissen kom den precis ner till vårt plan. Jaha, tänkte vi oskyldigt, man kan ta hissen upp, det var ju smidigt.
In med Ellenfamiljen i den lilla, lilla hissen och så tryckte vi på den enda knapp som verkade logisk. Hissen gav sig av. Tills vi befann oss mellan två våningsplan. Då stannade den.
Vilken lämplig lördagssysselsättning när man är en familj bestående av en neurotisk 37-åring, en godmodig 37-åring och en aktiv 7-månadersbebis: att sitta fast i en liten hiss! Ellenpappan ringde servicenumret som stod på väggen (fast innan dess hade förstås Ellenmamman fått ett smärre utbrott och hävdat att "det kommer inte att vara någon TÄCKNING!!!"), och fick garantier på hjälp inom en halvtimme.
"En halvtimme?! Vi har en liten bebis här hos oss!" utbrast Ellenpappan. Men hisstanten visade ingen pardon.
Ellenmamman och -pappan gick igenom alla tänkbara visor, lekar och ramsor för att hålla Ellenbebisen på gott humör. Det belönade hon med att bajsa. Det finns inte gott om utrymme i en hiss för vagn, 2 föräldrar, 1 bebis samt en skötväska som ska läggas ut på det (räliga) hissgolvet. Men nöden har ingen lag. Nu var det alltså inte nog med att vi satt fast i hissen. Vi satt fast i hissen med en bajsblöja.
Efter fyrtio långa minuter blev vi utsläppta. Det visade sig att vi inte alls skulle kunnat få igång hissen, då den krävde "blipp", vilket vi inte hade. Nej, men FÖRLÅT oss då!
Ellenfamiljen längtar efter hissmusik.
Rusade iväg till barnloppisen där det var alldeles för varmt, alldeles för mycket folk och alldeles för lite saker som Ellenmamman hade tänkt köpa. Och ändå kom vi hem med en hel kasse full av kläder. Kostar de fem kronor styck är det svårt att låta bli... Ellenmamman hittade en fin hemmasydd haklapp också, men eftersom det var dagen då allt gick oss emot tappade hon den. När hon upptäckte det gick hon tillbaka för att köpa en ny (och retade sig på att hon förlorat hela 15 kronor), och då fanns det inte kvar i det snygga tyget. I ren desperation köpte hon en beige. Den mesigaste färgen av alla.
Ellenbebisen och Ellenpappan är glada för att ha kommit ut i frihet. (Folkets park)
måndag 16 augusti 2010
söndag 15 augusti 2010
Drömhästen är orange
Vi har provat många hästar nu. Och så har vi provat den rätte. Det kändes som att komma hem helt enkelt. Han är inte flashig. Han är inte utbildad t o m Grand Prix. Men han är bara 8 år, supervänlig och lydig. Jag vågar rida ut på honom. Skritten är bra, galoppen också, traven behöver förbättras.
Han står på gården intill min boxplats. Såg honom för första gången då nuvarande ägare precis köpt honom och han var den första häst jag fallit för redan på stallgången. Han ser så himla snäll ut, och så är han så "lagom" byggd. Inte för hög, inte för liten, kvadratisk och så jättefina ögon.
Har hunnit sitta på honom två gånger hittills, och ska kanske få rida ut på honom i veckan igen. Men både jag och medryttaren/delägaren har bestämt att det är honom vi vill ha. Ägaren har också bestämt sig att hon vill sälja till oss. Vi har inte kommit hundra överens om priset, men det hon nämnde idag var helt ok.
Snälla rara hästköpsguden, om du hör mig: låt denna häst vara frisk i sina ben och låt tränaren säga att han är en häst som passar oss nu under ett par år.
Och om du inte hör detta, så struntar jag i det, för jag vill ändå ha honom. Han vill till oss, det ser jag i hans ögon.
Här är en väldigt töntig film från dagens försiktiga ridning (han är inte riktigt igång och jag vill mest av allt känna hur hans balans är och var bogarna är, så jag gör absolut INGET avancerat, som synes):
Provridningsfilm - tänk på att skruva ner ljudet!
Betänk att han passar mig just nu och att traven behöver vi jobba med.
I morgon ringer jag försäljningsstallet för att höra när jag kan bli av med Ralph eftersom jag vill ha hem Ducat som han heter så fort som möjligt. Jag längtar mig orange efter honom.
Han står på gården intill min boxplats. Såg honom för första gången då nuvarande ägare precis köpt honom och han var den första häst jag fallit för redan på stallgången. Han ser så himla snäll ut, och så är han så "lagom" byggd. Inte för hög, inte för liten, kvadratisk och så jättefina ögon.
Har hunnit sitta på honom två gånger hittills, och ska kanske få rida ut på honom i veckan igen. Men både jag och medryttaren/delägaren har bestämt att det är honom vi vill ha. Ägaren har också bestämt sig att hon vill sälja till oss. Vi har inte kommit hundra överens om priset, men det hon nämnde idag var helt ok.
Snälla rara hästköpsguden, om du hör mig: låt denna häst vara frisk i sina ben och låt tränaren säga att han är en häst som passar oss nu under ett par år.
Och om du inte hör detta, så struntar jag i det, för jag vill ändå ha honom. Han vill till oss, det ser jag i hans ögon.
Här är en väldigt töntig film från dagens försiktiga ridning (han är inte riktigt igång och jag vill mest av allt känna hur hans balans är och var bogarna är, så jag gör absolut INGET avancerat, som synes):
Provridningsfilm - tänk på att skruva ner ljudet!
Betänk att han passar mig just nu och att traven behöver vi jobba med.
I morgon ringer jag försäljningsstallet för att höra när jag kan bli av med Ralph eftersom jag vill ha hem Ducat som han heter så fort som möjligt. Jag längtar mig orange efter honom.
fredag 13 augusti 2010
Djävulen bär orange
Det finns en färg jag inte tycker om. Det är orange. Jag har haft någon period i mitt liv då jag fick för mig att brandgult var en vacker nyans, men det var väldigt längesen. De senaste 20 åren eller så är det nog den färg jag tycker minst om. Varför? För mig signalerar den övermod, besserwissrighet och självgodhet. "Titta på mig, jag är Orange!" säger färgen och slår sig för bröstet. Att den inte passar ihop med något annat än svart är också en indikation på att ingen annan står ut med den.
Är det då inte ironiskt att nästan all barnmat är just... orange?!
Visst ser det oaptitligt ut med orange mat?!
På Nestlé och Semper sitter troligen smånjugga män i mörkgrå kostymer i de svala styrelserummen och smider diaboliska ränker.
- Nu ska vi ta fram lite ny barnmat som vi pumpar ut över hela världen, vad ska vi satsa på för något elakartat den här gången? väser en styrelsegubbe (troligen heter han Göran, som de flesta styrelsegubbar heter) fram.
- Vad sägs om krossat glas i hela sändningen, spånar en kortväxt man som blev mobbad för sin skelning som liten.
- Mycket bra, Ramberg, men jag har en bättre idé, säger VD:n och tar förtroendeingivande av sig sina glasögon.
- Vi gör all barnmat orange, fortsätter han ivrigt.
- Hur menar du nu, undrar den samlade styrelsen förundrat.
- Vad ser äckligast ut? Vilken färg tillverkas barnkläder nästan aldrig i? Vilken färg ger fulast fläckar? Vilken färg går inte bort i tvätten? ler VD:n djävulusiskt.
- ORANGE, jublar kostymerna och halar fram cigarrerna.
Jag kan inte se att det går till på något annat sätt. För bebisar som snart är 8 månader finns det nästan inga andra färger att äta än orange nämligen. Det kan inte vara en slump.
Så här ser en styck Ellenbebis ut efter en vanlig måltid. Det är dock värt att notera att hon fortfarande har haklappen på sig, för den brukar hon rycka av efter ca 3 skedar.
Alla Ellenbebisens kläder har fläckar av orange mat. Det intressanta är att de är omöjliga att få bort i tvätten. En annan tänkbar förklaring på detta fenomen är att barnmatstillverkarna har samarbete med tvättmedelstillverkarna. En ohelig allians helt enkelt. För oss som står på andra sidan. Hade jag ägt ett tvättmedelsföretag hade jag nog tyckt annorlunda.
Är det då inte ironiskt att nästan all barnmat är just... orange?!
Visst ser det oaptitligt ut med orange mat?!
På Nestlé och Semper sitter troligen smånjugga män i mörkgrå kostymer i de svala styrelserummen och smider diaboliska ränker.
- Nu ska vi ta fram lite ny barnmat som vi pumpar ut över hela världen, vad ska vi satsa på för något elakartat den här gången? väser en styrelsegubbe (troligen heter han Göran, som de flesta styrelsegubbar heter) fram.
- Vad sägs om krossat glas i hela sändningen, spånar en kortväxt man som blev mobbad för sin skelning som liten.
- Mycket bra, Ramberg, men jag har en bättre idé, säger VD:n och tar förtroendeingivande av sig sina glasögon.
- Vi gör all barnmat orange, fortsätter han ivrigt.
- Hur menar du nu, undrar den samlade styrelsen förundrat.
- Vad ser äckligast ut? Vilken färg tillverkas barnkläder nästan aldrig i? Vilken färg ger fulast fläckar? Vilken färg går inte bort i tvätten? ler VD:n djävulusiskt.
- ORANGE, jublar kostymerna och halar fram cigarrerna.
Jag kan inte se att det går till på något annat sätt. För bebisar som snart är 8 månader finns det nästan inga andra färger att äta än orange nämligen. Det kan inte vara en slump.
Så här ser en styck Ellenbebis ut efter en vanlig måltid. Det är dock värt att notera att hon fortfarande har haklappen på sig, för den brukar hon rycka av efter ca 3 skedar.
Alla Ellenbebisens kläder har fläckar av orange mat. Det intressanta är att de är omöjliga att få bort i tvätten. En annan tänkbar förklaring på detta fenomen är att barnmatstillverkarna har samarbete med tvättmedelstillverkarna. En ohelig allians helt enkelt. För oss som står på andra sidan. Hade jag ägt ett tvättmedelsföretag hade jag nog tyckt annorlunda.
onsdag 11 augusti 2010
Ärlighet varar längst, sa barnmorskan
På BVC får man höra en hel del sanningar. En barnmorska säger, då Ellenföräldrarna nojar sig över att Ellenbebisen inte går upp så mycket i vikt, att matsedeln ska utökas med mellanmål. Ellenföräldrarna inför detta under sommaren och introducerar tioprocentig yoghurt som vi mosar bär i och halva mackor som tar en halv evighet att trycka i det petita barnet.
Lilla Tummelisa äter med god aptit och sprattlar som en fisk dagarna i ända. Inte konstigt att kalorierna flyr all världens väg. Uppenbarligen rakt på Ellenmamman. Ellenpappan duckar skickligt och har samma hål i skärpet som vanligt.
Härom dagen var det dags för så kallat BOEL-test på BVC, ett hörseltest som samhällets framtida stöttepelare ska genomgå då de är åtta månader. Med vackra små silverklockor testas olika decibel på bebisen som förhoppningsvis vänder sig om efter ljudet. Ellenbebisen klarade testet med bravur, förstås. (Trots semidöv fader!). Därefter var det dags för vågen och trots sommarens ivriga mellanmålsätande har Ellenbebisens viktkurva inte samma K som förut. Ni som läst matte, vet att k betecknar kurvans lutning. Ni som inte läst matte är säkert lyckligare i vardagen. Ellenpappan undrar ängsligt om vi ska vara oroliga. Nejdå, det är ingen ko på isen, säger barnmorskan men vill ändå gå igenom Tummelisas matschema. När hon hör att vi ger mellanmål skakar hon bekymrat på huvudet.
"Men det sa ju din kollega till oss i juni!" försvarar vi oss, rädda att ha begått standardfel 2c i bebisförfarandet. Barnmorskan viftar bort detta och säger att man kan tycka olika. Tur att Ellenföräldrarna är lite äldre och förståndiga, för hade vi varit 22 och ovetande om allt (för det var man väl när man var 22?) - då hade vi varken vetat ut eller in. Vi fick tips om att lägga en tesked smör i gröt och mat för att ge henne lite extra energi, men det var som sagt ingen fara.
Sen avslutar hon med att titta på Ellenmamman och Ellenpappan där vi står bredvid varandra, beredda att åka hem till Hällestad igen.
"Ja, och sen får man ju tänka på vilka gener hon kan ha ärvt", och tittar på Ellenpappan: "Du är ju inte så stor och fet."
Då åkte den stora och feta mamman och den lilla magra pappan samt det lilla lilla lilla barnet hem igen. Och den stora feta mamman drack sin Allevo måltidsersättning med ovanligt stor frenesi.
Lilla Tummelisa äter med god aptit och sprattlar som en fisk dagarna i ända. Inte konstigt att kalorierna flyr all världens väg. Uppenbarligen rakt på Ellenmamman. Ellenpappan duckar skickligt och har samma hål i skärpet som vanligt.
Härom dagen var det dags för så kallat BOEL-test på BVC, ett hörseltest som samhällets framtida stöttepelare ska genomgå då de är åtta månader. Med vackra små silverklockor testas olika decibel på bebisen som förhoppningsvis vänder sig om efter ljudet. Ellenbebisen klarade testet med bravur, förstås. (Trots semidöv fader!). Därefter var det dags för vågen och trots sommarens ivriga mellanmålsätande har Ellenbebisens viktkurva inte samma K som förut. Ni som läst matte, vet att k betecknar kurvans lutning. Ni som inte läst matte är säkert lyckligare i vardagen. Ellenpappan undrar ängsligt om vi ska vara oroliga. Nejdå, det är ingen ko på isen, säger barnmorskan men vill ändå gå igenom Tummelisas matschema. När hon hör att vi ger mellanmål skakar hon bekymrat på huvudet.
"Men det sa ju din kollega till oss i juni!" försvarar vi oss, rädda att ha begått standardfel 2c i bebisförfarandet. Barnmorskan viftar bort detta och säger att man kan tycka olika. Tur att Ellenföräldrarna är lite äldre och förståndiga, för hade vi varit 22 och ovetande om allt (för det var man väl när man var 22?) - då hade vi varken vetat ut eller in. Vi fick tips om att lägga en tesked smör i gröt och mat för att ge henne lite extra energi, men det var som sagt ingen fara.
Sen avslutar hon med att titta på Ellenmamman och Ellenpappan där vi står bredvid varandra, beredda att åka hem till Hällestad igen.
"Ja, och sen får man ju tänka på vilka gener hon kan ha ärvt", och tittar på Ellenpappan: "Du är ju inte så stor och fet."
Då åkte den stora och feta mamman och den lilla magra pappan samt det lilla lilla lilla barnet hem igen. Och den stora feta mamman drack sin Allevo måltidsersättning med ovanligt stor frenesi.
måndag 9 augusti 2010
Jag tror jag har passagerat!
Igår provades två hästar, bl a den välutbildade 18-årige Clinton som står hos Dressyrspecialisten där Ralph är för försäljning. What can I say - det var en underbar känsla att sitta på honom. Aktionen i baken var där från sekund ett och han var välbalanserad och stark. Med hjälp av Ditte (som är försäljaren) fick jag till ett passageembryo. Man kan ju börja lipa för mindre.
Hästen har gått GP förr i världen, men nu är han ute och vinner MSV-klasser med Dittes dotter. Ditte visade lite piruetter, passage och byten när hon red fram.
Liten klapp på axeln
Vi pratade också lite om Ralph. Han har utvecklats sen han kom till Ditte, men han protesterar lite i byten och övergångar mellan skolorna. Ditte menade på att han har så mycket rörelse och sådan stor mekanik att han blir fysiskt upprörd - han vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Jag tycker det ligger mycket i det. Hon hoppas att någon vecka till, sen är han startklar för MSV.
Jag blev faktiskt ganska glad när jag hörde det. Det innebär ju att det jag har lyckats sätta in på hans konto inte varit skräp. Tror jag i varje fall. (Han har snart varit där en månad).
Sen sa Ditte att Ralph inte är en lätt häst, utan kräver en väldigt skicklig ryttare, men att han har bättre gångarter än Clinton. "Meget bedre" sa hon t o m. Då kände jag mig faktiskt ganska mallig. Även om JAG inte kunnat förvalta eller utveckla har jag iaf inte förstört honom. Och det kändes skönt att säga att ett proffs som Ditte säger att han ÄR en svår häst. Det är inte bara mig det varit "fel" på.
Häst nr 2
Nästa häst i provridningsturnén var inget för mig. Jag hade kunnat säga det redan då ägaren red, tyvärr. Men söt var hon. (Både häst och ägare!)
Vad händer nu?
Nu ska jag och min medryttare prova några hästar till och fundera vidare på Clinton. Jag hade nog kunnat tänka mig ett köp. Det beror lite på vad jag kan få för Ralph också, blir det mkt pengar över, kanske jag kan köpa häst själv och erbjuda medryttaren att kvarstå som medryttare och inte delägare - för det kanske inte är så lätt trots allt att hitta en häst som klickar för oss båda? Å andra sidan, Clinton är så pass mkt igång och är en äldre häst - så han kräver att man håller igång honom aktivt och kommer min tid att räcka för det? Trots medryttare?
Hästen har gått GP förr i världen, men nu är han ute och vinner MSV-klasser med Dittes dotter. Ditte visade lite piruetter, passage och byten när hon red fram.
Liten klapp på axeln
Vi pratade också lite om Ralph. Han har utvecklats sen han kom till Ditte, men han protesterar lite i byten och övergångar mellan skolorna. Ditte menade på att han har så mycket rörelse och sådan stor mekanik att han blir fysiskt upprörd - han vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Jag tycker det ligger mycket i det. Hon hoppas att någon vecka till, sen är han startklar för MSV.
Jag blev faktiskt ganska glad när jag hörde det. Det innebär ju att det jag har lyckats sätta in på hans konto inte varit skräp. Tror jag i varje fall. (Han har snart varit där en månad).
Sen sa Ditte att Ralph inte är en lätt häst, utan kräver en väldigt skicklig ryttare, men att han har bättre gångarter än Clinton. "Meget bedre" sa hon t o m. Då kände jag mig faktiskt ganska mallig. Även om JAG inte kunnat förvalta eller utveckla har jag iaf inte förstört honom. Och det kändes skönt att säga att ett proffs som Ditte säger att han ÄR en svår häst. Det är inte bara mig det varit "fel" på.
Häst nr 2
Nästa häst i provridningsturnén var inget för mig. Jag hade kunnat säga det redan då ägaren red, tyvärr. Men söt var hon. (Både häst och ägare!)
Vad händer nu?
Nu ska jag och min medryttare prova några hästar till och fundera vidare på Clinton. Jag hade nog kunnat tänka mig ett köp. Det beror lite på vad jag kan få för Ralph också, blir det mkt pengar över, kanske jag kan köpa häst själv och erbjuda medryttaren att kvarstå som medryttare och inte delägare - för det kanske inte är så lätt trots allt att hitta en häst som klickar för oss båda? Å andra sidan, Clinton är så pass mkt igång och är en äldre häst - så han kräver att man håller igång honom aktivt och kommer min tid att räcka för det? Trots medryttare?
lördag 7 augusti 2010
Vad är det för galet med verkligheten?
För lite mer än en vecka sedan provred jag (och medryttaren / framtida delägaren) den f d hopphästen jag nämnde i förra inlägget. Jag tyckte han gav mig en väldigt bra känsla i sadeln och blev nog lite förtjust. Medryttaren var inte riktigt lika entusiastisk. :)
Medryttaren filmade lite med sin mobilkamera, och nu är jag hemkommen från semestern på Österlen - vad är då det mest logiska att göra efter att 2 maskiner tvätt är klara? Jo, ladda upp filmen för att kunna visa sina vänner på nätet. Men vad är det för fel på verkligheten?! Rider jag så där?! Var hästen så lång? Och låg? Jag som tyckte vi blev ett. :o
Instruktionsvideo för lång och låg?
Nåja, känslan var god i a f och i morgon ska jag ringa och se om han finns kvar öht. Vi ska prova två nya hästar i morgon, ett tioårigt sto i Perstorp och en 18-årig läromästare som står där Ralph står (dressyrspecialisten.se). Hästen heter Clinton och ligger under M-nivå under Hästar till salu, för den som vill titta.
Medryttaren filmade lite med sin mobilkamera, och nu är jag hemkommen från semestern på Österlen - vad är då det mest logiska att göra efter att 2 maskiner tvätt är klara? Jo, ladda upp filmen för att kunna visa sina vänner på nätet. Men vad är det för fel på verkligheten?! Rider jag så där?! Var hästen så lång? Och låg? Jag som tyckte vi blev ett. :o
Instruktionsvideo för lång och låg?
Nåja, känslan var god i a f och i morgon ska jag ringa och se om han finns kvar öht. Vi ska prova två nya hästar i morgon, ett tioårigt sto i Perstorp och en 18-årig läromästare som står där Ralph står (dressyrspecialisten.se). Hästen heter Clinton och ligger under M-nivå under Hästar till salu, för den som vill titta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)