Velocipedvendetta

Som Ellenmamman längtat efter att göra cykelpremiär med Ellenungen! Eftersom Ellenungen är ett osedvanligt livligt barn, har det varit förenat med vissa - låt mig säga svårigheter - att få henne att sitta mer än fyra sekunder i sittvagnen det senaste halvåret. Knappt hinner hennes rumpa snudda sittvagnen förrän hon börjar gallskrika "GÅ GÅ GÅ!". Hon ska absolut inte sitta passiv i en löjlig marinblå vagn. Jag kan förstå henne. Marinblått är troligen världens gräsligaste färg. Den tar inte ställning, den är en medjamsare och en ryggradslös kulör. En del herrar föredrar marinblått och säger att det är en klassisk färg. Struntsnack, säger Ellenmamman, "klassiskt" är bara en omskrivning för "aldrig inne".

Nåväl, en cykelsits inhandlades i förra veckan i grannbyn Södra Sandby. Ellenungen fick t o m själv välja cykelhjälm. Hon valde en rosa med giraffer på. Ellenpappan hade hoppats på den blå med fiskar på, men det kunde han se sig i jämställdhetsidealet efter.

Och så gjordes cykelpremiären. Ellenungen installerades på Ellenmammans trendiga 80-tals-Crescent (vit och cerise) och allt var frid och fröjd. Ellenungen verkade gilla idén med cykling. Ända tills det blev en vana. Dvs andra gången. Tålamod är inte Ellenungens starka sida. Undrar just vem hon brås på?! Numera går färderna från dagis och hem i en susande fart, medan Ellenungen gastar som en stucken gris i cykelsitsen. Det är synnerligen bra träning för lårbicepsen att jagas av en bebisbanshee i ryggen, kan jag berätta.

Ellenmamman fantiserar fortfarande om långa cykelfärder med en tindrande Ellenunge och häggdoft i luften. Istället far vi genom byn med barnsirenen ylande och ett något stressat uttryck. Nåja, det är väl bra att hon inte gillar cykling. Tristare sport får man ju leta efter. Sa elitidrottaren.


Premiärturen, då Ellenungen fortfarande trodde att cykling var en trevlig sysselsättning.