fredag 24 september 2010

Huliganen vs Ellenbebisen

I Ellenfamiljens bekantskapskrets ingår Huliganfamiljen. Huliganen är en västgötaspets i sina bästa år (varje år är hans bästa år, enligt honom själv), och ni kan läsa om hans liv och leverne i den utmärkta bloggen Västgötaspets och trädgård. Ellenmamman kände sig hugad att göra en jämförelse mellan Ellenbebisen och Huliganen, efter att ha läst en genetisk notis under dagen om hur lika människor är apor. (Ja, notisen var inte genetisk, den var ju typografisk, men ni är ju intelligenta läsare allihopa, så närmare förklaring behövs nog inte). Nåväl, med ett dubiöst förflutet i genetikens skumma korridorer, vill Ellenmamman i alla fall pröva sina vingar inom denna så bespottade och feltolkade gren av vetenskapen. (Observera att Ellenmamman i sin krafts dagar faktiskt var erbjuden inte en, men två doktorandtjänster: en inom prokaryot molekylärgenetik och en inom eukaryot molekylärgenetik! Den tuffa Ellenmamman tackade dock nej till dessa supersexiga erbjudanden och började jobba kommunalt istället. Snacka om sex appeal!)

Åter till den jämförande studien. Ellenmamman har nämligen uppdagat en rad skrämmande likheter mellan Huliganen och Ellenbebisen.

Respektlösheten. För Ellenbebisen är ordet "NEJ!" en skrattutlösare. Varje gång Ellenmamman eller -pappan ryter i med sina myndigaste stämmer vänder hon sig mot oss och spricker upp i världens leende. Ellenföräldrarna undrar nu ängsligt hur man lär en 9-månadersbebis innebörden av ordet Nej? Och till Huliganen kan vi uppenbarligen inte vända oss. För honom existerar endast en sorts handlingar: de som resulterar i Frolic. "Lyda" är inte ett ord som ingår i Huliganens vokabulär, däremot "gör-det-här-och-du-får-en-Frolic".

Matvalet. Såväl Ellenbebisen som Huliganen visar en viss tveksamhet inför den föda som erbjuds dem, men samma iver inför föda som inte är ämnat för dem. Huliganen kan ägna timmar åt att äta upp en handfull "piller" (dvs hundfoder), men det tar honom cirka 3,7 millisekunder att äta upp en handske någon tappat på golvet. Jag lovar, en partikelaccelerator är långsam i jämförelse. Likaså tar det lång tid att utfodra Ellenbebisen med hennes kulinariska barnmatsburkar, och det tar ännu längre tid att trycka i henne den mat Ellenmamman med jämna mellanrum känner sig nödsakad att laga åt henne (herregud, vad skulle Anna Wahlgren säga om köpemat?!). Att äta papper, löv, grus, pinnar eller döda insekter däremot - det går snabbare än Ellenmamman hinner säga Marabou.


Ellenbebisen äter smörgås på Östarp idag. Det gick inte fort.

Uthålligheten. Precis som Huliganen tycker Ellenbebisen att pådyvlade aktiviteter är rätt trista. Huliganen tycker t ex att lydnadsträning är rätt pekka. Booooring, utropar hela hans myndiga lilla västgötakropp. Och så tar han lite egna initiativ för att liva upp det hela. Som till exempel att stanna mitt under det fria följet på lydnadstävling, för att snusa på något betydligt intressantare. Eftersom västgötaspetsar är sådär tre äpplen höga och det under fritt följ ingår att man INTE ska titta på sin hund, märkte inte Huliganmatten detta förrän momentet var helkört. 0 poäng på det momentet, och en tävlingskarriär som blev lika kort som Huliganens ben. Ellenmamman utsätts för samma uthållighet från Ellenbebisens sida. Saker som Ellenmamman erbjuder är urtrista. men saker som Ellenbebisen själv hittar på är toppen. Exempel: bli matad är förnedrande - att äta själv är innovativt (tro mig, vi hade velat att hon åt i ett slakteri där man lätt kan spola av väggarna), att gunga som en småunge är trist - att vrida sig i gungan så att man nästan trillar ut är skoj!

Kattfascinationen. Huliganen hatar vissa saker. Att någon klampar in på hans kontor är en sådan sak. Katter är en annan sådan sak. I Ellenfamiljen ingår två katter, åldermannen (och möbeln) Måns samt ungtuppen Tjippen. Hela Huliganens inre skriker "Spring så jag får jaga dig!" när han känner kattens feromoner. Som tur är - för katterna - är han kass på att se dem om de inte rör sig. Något som i alla fall nestorn Måns lärt sig; han håller sig blick stilla när Huliganen är i närheten. Som en sengångare faktiskt. Vid närmare eftertanke beter han sig alltid som en sengångare. Ellenbebisen är inte mycket bättre hon, men vi tror inte hon drivs av samma kattplågarmentalitet som Huliganen. Hon drivs snarare av upptäckarglädje. Och så är hon ju ett forskarämne. "Hur hårt kan jag slå den här katten Tjippen med ett skohorn innan han sticker?", "Kan man dra i de här håren?" och "Tycker Måns om att bli sparkad i huvudet?"


Kicking some cat.

Den oroväckande tystnaden. Den största gemensamma nämnaren mellan Ellenbebisen och Huliganen är dock den oro som avsaknanden av ljud väcker hos de vuxna i närskapet. När det är tyst från Ellenbebisen eller Huliganen strömmar tusentals illabådande tankar igenom ens hjärna. Och de är nästan alltid sanna. Antingen sitter Ellenbebisen med en lerig fotbollssko i munnen, eller så har Huliganen hittat en av Ellenbebisens leksaker som han absolut inte får ha. När det är tyst, då vet man att Ellenbebisen/Huliganen är lycklig. Och när någon av dem är lycklig, innebär det i regel att man själv är olycklig.

tisdag 21 september 2010

Fel fokus

När man har en alldeles egen liten Ellenbebis i familjen får man lite perspektiv på tillvaron. Och tro nu inte att jag ska mässa om det religiösa i en barnkram, det kärleksfulla i att betrakta en sovande bebis eller vördnaden man känner inför livets mysterier. Nej, jag menar att man får lite nya insikter på vad man kan intressera sig för i livet.

Ellenbebisen har nämligen ett helt annat fokus än vi vuxna. Och frågan är vem av oss som har fel fokus?

Ellenmamman tänker i kalenderdagar och timmar, och planerar som vanligt dagarna i stort sett efter ett rutmönster.
Ellenbebisen kan mycket väl bajsa precis när man klätt på henne hennes finaste kläder och är på väg till kalas. Eller för all del somna gott tjugo minuter innan vi måste köra till bvc. Vad vet väl en Ellenbebis om klockan?

Ellenmamman försöker skapa sig en överblick över tillvaron genom lite snabba utvärderingar. Snabbt spejas omgivningarna av och prioriteringarna börjar hagla i hjärnan. "Dammsuga i köket först, sen plocka undan på bordet, och därefter torka av soffbordet".
Ellenbebisen förlorar sig i detaljer inom loppet av en sekund. Total koncentration kan läggas på en makaron som hamnat på köksgolvet, ett björklöv kan undersökas i tjugo minuter.

Ellenmamman är äckligt pedagogisk och vill gärna visa Ellenbebisen världen. Under dagens utflykt till Angela skulle hönsen förevisas för Ellenbebisen. "Titta nu här, Ellenbebisen" sa den snälla värdinnan och satte ner Ellenbebisen utanför hönsgården, där allehanda exotiska fjäderfä huserade.
Ellenbebisen förlorade sig omedelbart i att kika på gräset under fötterna och struntade högeligen i äggproducenterna.

Undrar vem det är som har fel fokus av oss...

måndag 13 september 2010

Saker som var bättre förr

När man är liten är det onekligen vissa saker som är bättre.

1. Ansvarsfriheten.
Du behöver inte ta ansvar för dina toabesök, dina måltider eller undanplockningen efter dig. Det är någon annan som hänger dig i hasorna hela tiden och sopar upp dina matrester, dina leksaker och för all del dina exkrementer.

2. Skorna
Det finns inte lika roliga skor till vuxna som det finns till bebisar. Inte heller har bebisar krav på sig att ha högklackat eller annat obekvämt. Nej, bekvämt är ordet. Och festligt.

Dessvärre fanns de inte i storlek 38 på toffelhjalten.se

3. Kläderna.
Kläderna passar alltid. Jag behöver nog inte förklara mer för den kvinnliga delen av bloggosfären.

4. Mössorna.
Mössorna är sötare, roligare och dessutom klär man i mössa när man är barn. Tänk vilken succé du skulle göra om du som administrativ chef kom intågande en måndagmorgon på kontoret iförd denna huvudklädnad:

Ellenmamman ber om ursäkt för suddigheten, vissa bebisar är väldigt livliga.

onsdag 8 september 2010

Plötsligt händer det

I några veckor, för att inte säga månader, har Ellenföräldrarna oroat sig över Ellens avsaknad av vissa ting. Dessa ting är hår, tänder och krypkapacitet. Ellenbebisen är så tidig på allt annat att det känns som en avvikelse att dessa ting uteblivit.

I stort sett varje dag inspekteras gommarna, och det lockas till höger och vänster, för att krypmekanismen ska utlösas. Men icke sa Nicke. Ellenpappan har dessutom övat flitigt på krypteknik, för att visa Ellenbebisen hur det går till. Hon har glatt åskådat och sen satt sig upp på rumpan och varit lika glad för det. Eller så har hon ställt sig upp och skakat på sina tåspetsar.

Den 1 september hade Ellenmamman bebisledigt på förmiddagen då hon med andan i halsen besiktigade den nya hästen. När Ellenmamman efter denna pärs ringer hem till Ellenpappan för att berätta att allt gått bra och herr Häst nu ingår i Ellenfamiljen, gratulerar han först och frågar sen: "Gissa vem som börjat krypa idag?".

Men är det rättvist?

Ellenmamman är borta fyra timmar och missar därmed sin dotters första darriga kryphasningar?! Det är lika bra att erkänna, Ellenmamman är bitter.

fredag 3 september 2010

Sexy baby

Dagens lektion hålls i Pole dancing. Den hålls av den enda i Ellenfamiljen som är vig nog att få upp fötterna på bordet då hon sitter i stolen. Ellenmamman skulle bryta lårbenshalsen om hon försökte.


Pole dancing, fritt tolkat av Ellenbebisen



Börja alltid uppträdet med ett leende. Ett smajl är vägen till publikens hjärtan.


Visa gärna hur djupt du kan gå, att vara tänjbar är väldigt attraktivt har jag sett på Mitt i naturen.


Nu är det dags att angripa stången som om du ägde den. Stången är din vän, inte din ovän!


Nu är det dags att avancera uppåt, strääääck på kroppen! Och tänk på att ha sensuella handrörelser!


Och för Guds skull, show some ass!

onsdag 1 september 2010

Den stora tröttheten

Idag blev jag och medryttaren ägare till Ducat, vår (!) vackra 8-åring efter Dardel.

Och nu är jag så trött, så trött, så trött. All förväntan, all oro och all nervositet som pös ut hos veterinären. Självklart fanns det småsaker att anmärka på, men inget som skulle förhindra ett köp av en hobbydressyrhäst. Puh. På rekommendationer skrev veterinären sadelbyte och noggrannt stärkande av bakdelen. Så nu ska sadeljakt inledas.

Men eftersom man är människa tog genast nästa oro över - vad händer om inte Ralph blir såld ganska snabbt?! Jag ska betala "min del" av Ducat siste september, och jag ringde försäljningsstallet idag för att berätta att jag köpt häst och att jag därför gärna vill ha honom såld. Men han är ju inte så lätt... En spekulant hade varit och provat honom men givetvis hade han börjat stöka i bytena. Ditte (som försäljaren/tillridaren heter) säger att han är en jättefin häst men att man måste vara en väldigt duktig ryttare för att reda ut det. Det är så viktigt att sitta still, sa hon. Tell me about it tänkte jag. Hon ska försöka få en av sina juniorer att köpa honom, för hon tror att det vore en bra matchning. Men i värsta fall tar det en månad till.

Tänk om man bara kunde GLÄDJA sig mer än en kvart... :o Kanske har det med tröttheten att göra också.

Men Ducat, du är VARMT välkommen hem till mig/oss! Du är efterlängtad!