Ärlighet varar längst, sa barnmorskan

På BVC får man höra en hel del sanningar. En barnmorska säger, då Ellenföräldrarna nojar sig över att Ellenbebisen inte går upp så mycket i vikt, att matsedeln ska utökas med mellanmål. Ellenföräldrarna inför detta under sommaren och introducerar tioprocentig yoghurt som vi mosar bär i och halva mackor som tar en halv evighet att trycka i det petita barnet.

Lilla Tummelisa äter med god aptit och sprattlar som en fisk dagarna i ända. Inte konstigt att kalorierna flyr all världens väg. Uppenbarligen rakt på Ellenmamman. Ellenpappan duckar skickligt och har samma hål i skärpet som vanligt.

Härom dagen var det dags för så kallat BOEL-test på BVC, ett hörseltest som samhällets framtida stöttepelare ska genomgå då de är åtta månader. Med vackra små silverklockor testas olika decibel på bebisen som förhoppningsvis vänder sig om efter ljudet. Ellenbebisen klarade testet med bravur, förstås. (Trots semidöv fader!). Därefter var det dags för vågen och trots sommarens ivriga mellanmålsätande har Ellenbebisens viktkurva inte samma K som förut. Ni som läst matte, vet att k betecknar kurvans lutning. Ni som inte läst matte är säkert lyckligare i vardagen. Ellenpappan undrar ängsligt om vi ska vara oroliga. Nejdå, det är ingen ko på isen, säger barnmorskan men vill ändå gå igenom Tummelisas matschema. När hon hör att vi ger mellanmål skakar hon bekymrat på huvudet.

"Men det sa ju din kollega till oss i juni!" försvarar vi oss, rädda att ha begått standardfel 2c i bebisförfarandet. Barnmorskan viftar bort detta och säger att man kan tycka olika. Tur att Ellenföräldrarna är lite äldre och förståndiga, för hade vi varit 22 och ovetande om allt (för det var man väl när man var 22?) - då hade vi varken vetat ut eller in. Vi fick tips om att lägga en tesked smör i gröt och mat för att ge henne lite extra energi, men det var som sagt ingen fara.

Sen avslutar hon med att titta på Ellenmamman och Ellenpappan där vi står bredvid varandra, beredda att åka hem till Hällestad igen.
"Ja, och sen får man ju tänka på vilka gener hon kan ha ärvt", och tittar på Ellenpappan: "Du är ju inte så stor och fet."

Då åkte den stora och feta mamman och den lilla magra pappan samt det lilla lilla lilla barnet hem igen. Och den stora feta mamman drack sin Allevo måltidsersättning med ovanligt stor frenesi.

Jag tror jag har passagerat!

Igår provades två hästar, bl a den välutbildade 18-årige Clinton som står hos Dressyrspecialisten där Ralph är för försäljning. What can I say - det var en underbar känsla att sitta på honom. Aktionen i baken var där från sekund ett och han var välbalanserad och stark. Med hjälp av Ditte (som är försäljaren) fick jag till ett passageembryo. Man kan ju börja lipa för mindre.

Hästen har gått GP förr i världen, men nu är han ute och vinner MSV-klasser med Dittes dotter. Ditte visade lite piruetter, passage och byten när hon red fram.

Liten klapp på axeln
Vi pratade också lite om Ralph. Han har utvecklats sen han kom till Ditte, men han protesterar lite i byten och övergångar mellan skolorna. Ditte menade på att han har så mycket rörelse och sådan stor mekanik att han blir fysiskt upprörd - han vet inte riktigt vart han ska ta vägen. Jag tycker det ligger mycket i det. Hon hoppas att någon vecka till, sen är han startklar för MSV.

Jag blev faktiskt ganska glad när jag hörde det. Det innebär ju att det jag har lyckats sätta in på hans konto inte varit skräp. Tror jag i varje fall. (Han har snart varit där en månad).

Sen sa Ditte att Ralph inte är en lätt häst, utan kräver en väldigt skicklig ryttare, men att han har bättre gångarter än Clinton. "Meget bedre" sa hon t o m. Då kände jag mig faktiskt ganska mallig. Även om JAG inte kunnat förvalta eller utveckla har jag iaf inte förstört honom. Och det kändes skönt att säga att ett proffs som Ditte säger att han ÄR en svår häst. Det är inte bara mig det varit "fel" på.

Häst nr 2
Nästa häst i provridningsturnén var inget för mig. Jag hade kunnat säga det redan då ägaren red, tyvärr. Men söt var hon. (Både häst och ägare!)

Vad händer nu?
Nu ska jag och min medryttare prova några hästar till och fundera vidare på Clinton. Jag hade nog kunnat tänka mig ett köp. Det beror lite på vad jag kan få för Ralph också, blir det mkt pengar över, kanske jag kan köpa häst själv och erbjuda medryttaren att kvarstå som medryttare och inte delägare - för det kanske inte är så lätt trots allt att hitta en häst som klickar för oss båda? Å andra sidan, Clinton är så pass mkt igång och är en äldre häst - så han kräver att man håller igång honom aktivt och kommer min tid att räcka för det? Trots medryttare?

Vad är det för galet med verkligheten?

För lite mer än en vecka sedan provred jag (och medryttaren / framtida delägaren) den f d hopphästen jag nämnde i förra inlägget. Jag tyckte han gav mig en väldigt bra känsla i sadeln och blev nog lite förtjust. Medryttaren var inte riktigt lika entusiastisk. :)

Medryttaren filmade lite med sin mobilkamera, och nu är jag hemkommen från semestern på Österlen - vad är då det mest logiska att göra efter att 2 maskiner tvätt är klara? Jo, ladda upp filmen för att kunna visa sina vänner på nätet. Men vad är det för fel på verkligheten?! Rider jag så där?! Var hästen så lång? Och låg? Jag som tyckte vi blev ett. :o

Instruktionsvideo för lång och låg?

Nåja, känslan var god i a f och i morgon ska jag ringa och se om han finns kvar öht. Vi ska prova två nya hästar i morgon, ett tioårigt sto i Perstorp och en 18-årig läromästare som står där Ralph står (dressyrspecialisten.se). Hästen heter Clinton och ligger under M-nivå under Hästar till salu, för den som vill titta.

Halleluja

Igår red jag första saluhästen jag gärna vill rida igen. Tänk att det finns sådana!

Hästen är en f d hopphäst som inte ska hoppa mer utan som skolats om till dressyr. Svart var han också. Lite låg fram kanske, men det blev bättre under ryttare. Han reagerade precis som jag vill en häst ska göra för sitsen, och han kändes mycket trevlig att rida. Jag gillade honom skarpt.

Frågan är om min medryttare / framtida delägare blev lika förtjust. Det är inte lätt när hästen ska passa två! :)

Nu hoppas jag att Ditte snart kan börja marknadsföra Ralph så att han snabbt och smidigt blir såld - så jag vet hur mkt pengar jag har att röra mig med. Den svarte valacken ska absolut provas igen, men "tyvärr" åker vi på semester en v nu på Österlen. Jag kommer att reta mig kungligt om han blir såld under den tiden.

Såhär ser hans annons ut, för den intresserade.

Förändringshommage

Jag är en person som har lätt att utveckla beroende. Hittills har jag klarat mig undan de riktigt besvärliga beroendena, såsom tobak, knark eller självstympning. Men choklad, vin, cola zero och lax är exempel på saker jag är beroende av.

Jag är också en sucker för förändring. Jag älskar förändringar! Ibland är de lite kusliga, men det är det som gör dem så lockande. Byta jobb är ett exempel - jag är t o m duktig på det.

Den största förändringen av dem alla är dock attEllenbebisen kom in i våra liv med buller och bång. Eller med "buller och bång" vet jag inte. Det var ju extremt välplanerat (själva uttagandet åtminstone) och sa väl mer "snitt, slurp och UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!". Man hör ofta hur jobbigt det är att vara småbarnsförälder. Som om man inte kunde räkna ut det med blindtarmsbihanget. Upphackad sömn, ett konstant bärande och dessutom tar en liten liten individ över den centrala platsen på alla scener man någonsin kommer att befinna sig på.

Men hur skoj det är, det glömmer många att berätta. Jag är ingen barnkär person, men jag är starkt Ellenförälskad. Hur kan det bara bli så vansinnigt fantastiskt av två små små celler som möts i en kort stund av glädje? En ny person, med helt egen vilja, med de mest fantastiska ögon världen skådat och med mjuka, bulliga fötter som gjorda att pussa på?

När jag ser på henne ibland vet jag att man inte kan bli lyckligare än så här.


(Mobilbild)

En tandlös historia

Ellenfamiljen har haft finbesök från Norrland i några dagar. Lilla Lovikka med tillhörande mamma och mamma-bekant har förgyllt tillvaron under sluttampen av Falsterbo Horse show och imponerats av den skånska medelhavsvärmen, dialekten på hoppläktaren och för all del även av Ellenbebisens uppenbarelse.

Lilla Lovikka är ca en månad yngre än Ellenbebisen och som den väluppfostrade bebis hon är, kunde hon ännu inte sitta - vilket Ellenbebis nästan kan - så Ellenföräldrarna kunde känna sig stolta över sin unges utveckling.

Ända tills Ellenmamman till sin stora förskräckelse upptäcker att Lovikka håller på att få en tand! Lovikkas mamma hade missat denna stora sensation, och det kändes förstås som ett litet, litet plåster på såren. Varför har nu inte Ellen fått tänder?! Vad är det frågan om?! Ellenpappan kom rusande för att se hur det ser ut i bebismunnen när en tand ska göra sitt genombrott, och sen sprang han vidare för att kontrollera Ellenbebisens mun. Det var helt tandlöst.


Tandlösa Ellenbebisen (mobilfoto).

Sen kom nästa bakslag för Ellenföräldrarna. I söndags struntade Ellenmamman i Falsterbo Horse Show och Ellenfamiljen gav sig av till stranden istället. Ellenbebisen var ett mönsterbarn och var glad över tilltaget. Ända tills Ellenmamman introducerade Havet. Då blev Ellenbebisen livrädd. Det här ser inte bra ut, tänkte Ellenföräldrarna besviket. Men så tröstade de sig med att det nog är normalt att små bebisar blir lite rädda för ett kallt hav med stora vågor i.

Och sen kom det ett sms från Lovikkamamman som nu åkt vidare via Halland på sin färd norrut. "Lovikka har badat i Kattegatt. Succé!" läste Ellenmamman och blev allt mer sammanbiten. Vad är det här för unge egentligen? Först kommer hon hit från Norrland, med feber och allt, och är GLAD hela tiden. Sen får hon en tand tidigare än Ellenbebisen och avslutar det hela med att gilla att bada i havet. Någonstans gick något helt galet.

Jag skyller på Internet. Hade det inte varit för detta digitala låtsasland hade jag aldrig kommit i kontakt med Lovikkas mamma. Så se upp därute, var på er vakt mot internetanvändare.


I balja går det minsann bra att bada.

Fokus i närskapet

Det är lätt att sucka och se allt det ofärdiga och osnygga i trädgården. Speciellt om man som i Ellenfamiljens fall; har dragit igång lite för många trädgårdsprojekt samtidigt - så att inget är färdigt. Det är grushögar vid ena ingången, ogräs precis överallt, uppgrävda gångar som det ännu inte kommit singel på, utan enbart sättsand (som vi drar in i huset istället så det blir fina vita fotavtryck överallt), skräphög i storleksordningen Romeleåsen vid hönshuset, ofärdig uteplats med utsikt över kirskål osv osv.

Och då hemfaller Ellenmamman lätt åt sin nedärvda negativism. "Vi blir aldrig färdiga", "Så pinsamt att ta hem gäster i den här krigszonen" osv osv. Till råga på allt elände orkar hon inte riktigt ta tag i det. Säga vad man vill om Ellenpappan, men en arbetssam jäkel är han. (Jodå, det går bra att svära i egen blogg). Har han en timme över går han ut med grepen och förvandlar en halvdöd lavendelrabatt till ett dike. Och det är ju bra. Om man hade gjort i ordning det där diket direkt vill säga. Men i Ellenfamiljen går det inte till så. Här kan det dröja en månad innan den f d rabatten jämnas till, rensas ånyo (för denna oexploaterade nisch exploderar snabbt av kvickrot, snärjmåra och maskrosor), och sedan ska nya lavendelsticklingar ner. Och under den månaden går Ellenmamman och bär sitt inre missnöje med allt mindre behärskning. Tills hon en dag får ett utbrott och kräver omedelbar åtgärd, annars hotar hon med att flytta. Vart flyttlasset skulle gå förtäljer inte Ellenmamman. För hon har inte en susning.

En bekant till Ellenmamman brukar säga att man kan njuta av småsaker i trädgården, istället för att fokusera på allt ogräs och allt det fula. Så Ellenmamman försöker. Här är resultatet:


Luktärten Black Knight i motljus. Enligt Impecta den svartaste/mörkaste luktärt som finns. Jag vet inte jag. Alla svarta blommor blir alltid lila för mig. Oavsett hur dyra fröna är.


Svart stockros. Nog den svartaste blomma jag lyckats få genom alla år av försök.


Black Knight igen, från andra hållet.



Rosen Cornelia tillsammans med stäppsalvia.


Låg luktärt, minns dock inte vad sorten heter, frön insamlade från i fjor. (Weibulls).


Luktärten America, läckert strimmig (Impecta).


Närbild på den låga luktärten.