tisdag 6 juli 2010

Fokus i närskapet

Det är lätt att sucka och se allt det ofärdiga och osnygga i trädgården. Speciellt om man som i Ellenfamiljens fall; har dragit igång lite för många trädgårdsprojekt samtidigt - så att inget är färdigt. Det är grushögar vid ena ingången, ogräs precis överallt, uppgrävda gångar som det ännu inte kommit singel på, utan enbart sättsand (som vi drar in i huset istället så det blir fina vita fotavtryck överallt), skräphög i storleksordningen Romeleåsen vid hönshuset, ofärdig uteplats med utsikt över kirskål osv osv.

Och då hemfaller Ellenmamman lätt åt sin nedärvda negativism. "Vi blir aldrig färdiga", "Så pinsamt att ta hem gäster i den här krigszonen" osv osv. Till råga på allt elände orkar hon inte riktigt ta tag i det. Säga vad man vill om Ellenpappan, men en arbetssam jäkel är han. (Jodå, det går bra att svära i egen blogg). Har han en timme över går han ut med grepen och förvandlar en halvdöd lavendelrabatt till ett dike. Och det är ju bra. Om man hade gjort i ordning det där diket direkt vill säga. Men i Ellenfamiljen går det inte till så. Här kan det dröja en månad innan den f d rabatten jämnas till, rensas ånyo (för denna oexploaterade nisch exploderar snabbt av kvickrot, snärjmåra och maskrosor), och sedan ska nya lavendelsticklingar ner. Och under den månaden går Ellenmamman och bär sitt inre missnöje med allt mindre behärskning. Tills hon en dag får ett utbrott och kräver omedelbar åtgärd, annars hotar hon med att flytta. Vart flyttlasset skulle gå förtäljer inte Ellenmamman. För hon har inte en susning.

En bekant till Ellenmamman brukar säga att man kan njuta av småsaker i trädgården, istället för att fokusera på allt ogräs och allt det fula. Så Ellenmamman försöker. Här är resultatet:


Luktärten Black Knight i motljus. Enligt Impecta den svartaste/mörkaste luktärt som finns. Jag vet inte jag. Alla svarta blommor blir alltid lila för mig. Oavsett hur dyra fröna är.


Svart stockros. Nog den svartaste blomma jag lyckats få genom alla år av försök.


Black Knight igen, från andra hållet.



Rosen Cornelia tillsammans med stäppsalvia.


Låg luktärt, minns dock inte vad sorten heter, frön insamlade från i fjor. (Weibulls).


Luktärten America, läckert strimmig (Impecta).


Närbild på den låga luktärten.

6 kommentarer:

Irene sa...

Du har ju massor att njuta av! Dessutom är du en jäkel på att odla luktärter, och DET kan bara begåvade människor. Själv kan jag det inte.

För övrigt har du ju Ellen, och har man henne i närheten så ser man inga skräphögar. Inte ens av Romeleåskaliber.

Anonym sa...

Jag får nog sälla mig till skaran av obegåvad människor, min morfar hade Dahlior och luktärt som sällan skådats.
Dahlia klarar jag, men mina ärter han knappt börjar spira, än mindre gå i blom. Om oordning ser ut så där som i din trädgård, då är jag grymt avundsjuk. Snälla, skicka lite doft genom cyberrymden!

Annica sa...

Nu så har jag lyckats skapa ett googlekonto, det har jag försökt med sedan du lämnade anduin till nya anduin....

Annica sa...

så nu är jag inte anonym längre

Anonym sa...

Blommar dina luktärter?? Är det där det här årets bilder??

Humpf!

För övrigt är väl alla svarta blommor lila, fast jag tycker att stockrosorna är konstigt mycket lila hos dig. Lite svartare brukar de väl bli. Sköter du dem för bra så att de växer för fort, kanske?

/Petrus

Anonym sa...

Jag skulle så gärna vilja ha en trädgård. Inte för att arbeta i, har svårt att se mig själv ta mig för så mycket mer än att dra några ogräs ibland. Men jag ska sitta på kökstrappen med mitt morgonkaffe och titta på växtligheten som vecklar ut sig allt eftersom.

Så intensivt fascinerad av den dagvisa förändringen hos växter på väg upp.
Linnéa