Och då hemfaller Ellenmamman lätt åt sin nedärvda negativism. "Vi blir aldrig färdiga", "Så pinsamt att ta hem gäster i den här krigszonen" osv osv. Till råga på allt elände orkar hon inte riktigt ta tag i det. Säga vad man vill om Ellenpappan, men en arbetssam jäkel är han. (Jodå, det går bra att svära i egen blogg). Har han en timme över går han ut med grepen och förvandlar en halvdöd lavendelrabatt till ett dike. Och det är ju bra. Om man hade gjort i ordning det där diket direkt vill säga. Men i Ellenfamiljen går det inte till så. Här kan det dröja en månad innan den f d rabatten jämnas till, rensas ånyo (för denna oexploaterade nisch exploderar snabbt av kvickrot, snärjmåra och maskrosor), och sedan ska nya lavendelsticklingar ner. Och under den månaden går Ellenmamman och bär sitt inre missnöje med allt mindre behärskning. Tills hon en dag får ett utbrott och kräver omedelbar åtgärd, annars hotar hon med att flytta. Vart flyttlasset skulle gå förtäljer inte Ellenmamman. För hon har inte en susning.
En bekant till Ellenmamman brukar säga att man kan njuta av småsaker i trädgården, istället för att fokusera på allt ogräs och allt det fula. Så Ellenmamman försöker. Här är resultatet:
Luktärten Black Knight i motljus. Enligt Impecta den svartaste/mörkaste luktärt som finns. Jag vet inte jag. Alla svarta blommor blir alltid lila för mig. Oavsett hur dyra fröna är.
Svart stockros. Nog den svartaste blomma jag lyckats få genom alla år av försök.
Black Knight igen, från andra hållet.
Rosen Cornelia tillsammans med stäppsalvia.
Låg luktärt, minns dock inte vad sorten heter, frön insamlade från i fjor. (Weibulls).
Luktärten America, läckert strimmig (Impecta).
Närbild på den låga luktärten.
