Jag är också en sucker för förändring. Jag älskar förändringar! Ibland är de lite kusliga, men det är det som gör dem så lockande. Byta jobb är ett exempel - jag är t o m duktig på det.
Den största förändringen av dem alla är dock attEllenbebisen kom in i våra liv med buller och bång. Eller med "buller och bång" vet jag inte. Det var ju extremt välplanerat (själva uttagandet åtminstone) och sa väl mer "snitt, slurp och UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!". Man hör ofta hur jobbigt det är att vara småbarnsförälder. Som om man inte kunde räkna ut det med blindtarmsbihanget. Upphackad sömn, ett konstant bärande och dessutom tar en liten liten individ över den centrala platsen på alla scener man någonsin kommer att befinna sig på.
Men hur skoj det är, det glömmer många att berätta. Jag är ingen barnkär person, men jag är starkt Ellenförälskad. Hur kan det bara bli så vansinnigt fantastiskt av två små små celler som möts i en kort stund av glädje? En ny person, med helt egen vilja, med de mest fantastiska ögon världen skådat och med mjuka, bulliga fötter som gjorda att pussa på?
När jag ser på henne ibland vet jag att man inte kan bli lyckligare än så här.
(Mobilbild)
2 kommentarer:
Ellenbebisen råkar ju också vara, precis som Lovikka, ett mycket exklusivt exemplar av bebis. Så där underbart vackra ögon och fjunig hjässa kan OMÖJLIGEN resten av världens bebisar också ha. Kram på er!
Vet du, det fina med barn är att man blir lycklig hela tiden - även när de är 27 år gamla och kommer hem till Sverige imorgon.
Har man sen pussvänliga knubbfötter och glada ögon, ja då är man så perfekt man kan bli.
Man BLIR glad av barn. Och trött. Men mest glad!
Skicka en kommentar