I morgon är en annan dag

Vissa dagar borde man stannat i sängen. Idag var en sådan dag. Men med en Ellenbebis i familjen är det inte direkt läge att ligga och dra sig i sängen halva dagen ens - eftersom hon ofelbart vaknar senast sex varje dag. (Och då har hon ändå varit vaken minst två gånger under natten också).

I morse studsade Ellenmamman glatt upp och utfodrade Ellenbebis med gröt klockan halvsju. Idag skulle det minsann fyndas. Barnloppis i Malmös folkets park, och Ellenmamman kände ett starkt behov av att införskaffa koftor i storlek 74 (nästa storlek Ellen ska till, och det kommer nog snart, hoppas Ellenföräldrarna efter allt smöritutande), kanske några små skor och gärna blå byxor. I vanlig ordning planerade Ellenmamman dagen in i minsta detalj, med körschema och allt. Ellenpappan såg trött ut, men bilen rullade trots det ut från parkeringen vid kvart i nio-snåret, som Ellenmamman planerat.

Men där började det gå fel. Först var det konstig skyltning i Malmö, som Ellenmamman inte såg så bra från baksätet. Eftersom Ellenpappan får panik så fort han passerat "Välkommen till Malmö"-skylten, brukar han förlita sig på Ellenmammans lokalkännedom om staden. Eftersom hon inte kunde ta sitt ansvar tog det hur lång tid som helst att komma in till centrala Malmö. Vi hann se lite av Rosengård, dock inte mycket, och sedan det mesta av Kirseberg. När vi äntligen kom fram till folkets park var det förstås fullt på precis alla gator intill. Ellenfamiljen uppsöker ett parkeringshus i närheten, ett parkeringshus vi aldrig testat förut.

Varför såg vi inte tecknen? En grävling sprang snett över gatan, ett nyckelformat moln hängde över parkeringshuset och morgontebladen snurrade motsols. Vi hade ju blivit varnade. Dessutom funkade inte insläppningsbommen som förväntat i p-huset, men inte ens den sista varningen tog vi på allvar.

In i p-huset (Korpen, för er som vill undvika det i framtiden) och väcka Ellenbebisen som sovit imponerande 20 minuter. In med ungen i vagnen, lasta vagnen med skötväska, kylväska och andra livsnödvändiga saker man asar på som småbarnsföräldrar. När vi gick förbi hissen kom den precis ner till vårt plan. Jaha, tänkte vi oskyldigt, man kan ta hissen upp, det var ju smidigt.

In med Ellenfamiljen i den lilla, lilla hissen och så tryckte vi på den enda knapp som verkade logisk. Hissen gav sig av. Tills vi befann oss mellan två våningsplan. Då stannade den.

Vilken lämplig lördagssysselsättning när man är en familj bestående av en neurotisk 37-åring, en godmodig 37-åring och en aktiv 7-månadersbebis: att sitta fast i en liten hiss! Ellenpappan ringde servicenumret som stod på väggen (fast innan dess hade förstås Ellenmamman fått ett smärre utbrott och hävdat att "det kommer inte att vara någon TÄCKNING!!!"), och fick garantier på hjälp inom en halvtimme.

"En halvtimme?! Vi har en liten bebis här hos oss!" utbrast Ellenpappan. Men hisstanten visade ingen pardon.

Ellenmamman och -pappan gick igenom alla tänkbara visor, lekar och ramsor för att hålla Ellenbebisen på gott humör. Det belönade hon med att bajsa. Det finns inte gott om utrymme i en hiss för vagn, 2 föräldrar, 1 bebis samt en skötväska som ska läggas ut på det (räliga) hissgolvet. Men nöden har ingen lag. Nu var det alltså inte nog med att vi satt fast i hissen. Vi satt fast i hissen med en bajsblöja.

Efter fyrtio långa minuter blev vi utsläppta. Det visade sig att vi inte alls skulle kunnat få igång hissen, då den krävde "blipp", vilket vi inte hade. Nej, men FÖRLÅT oss då!


Ellenfamiljen längtar efter hissmusik.


Rusade iväg till barnloppisen där det var alldeles för varmt, alldeles för mycket folk och alldeles för lite saker som Ellenmamman hade tänkt köpa. Och ändå kom vi hem med en hel kasse full av kläder. Kostar de fem kronor styck är det svårt att låta bli... Ellenmamman hittade en fin hemmasydd haklapp också, men eftersom det var dagen då allt gick oss emot tappade hon den. När hon upptäckte det gick hon tillbaka för att köpa en ny (och retade sig på att hon förlorat hela 15 kronor), och då fanns det inte kvar i det snygga tyget. I ren desperation köpte hon en beige. Den mesigaste färgen av alla.


Ellenbebisen och Ellenpappan är glada för att ha kommit ut i frihet. (Folkets park)