http://www.youtube.com/watch?v=VXcS95HZ69U
Valack f. 95, ca 163 cm,känns ngt större att rida, e. Zephyr-Ciceron. Tre bra gångarter som är lätta och taktfasta. Placerad upp till MSV B, byter i serier i vart 3:e och vart 4:e, kan passage och piaff är påbörjad. Har tidigare tränats för tysk Grand Prix-ryttare. En underbar häst som är pigg och glad och har mkt egen motor. Okomplicerad att hantera. Perfekt som läromästare! Säljes p.g.a. studier, rätt hem viktigare än priset!
Edit/Tillägg:
Och denna då?
http://www.youtube.com/watch?v=xTJ975G7M_o
15åring i Oskarshamn. Står att den är en bra läromästare/första häst, utb t o m LA4.
Nytt tillägg
Kan detta vara något då? Känns bara som att den är svår att sitta på...
http://www.youtube.com/watch?v=7N3tA3pOMN0
tävlad upp till La:6 och mycket välutbildad enligt annons. Sägs vara trygg läromästare. Han står lite längre norrut i landet, så det vete sören om jag orkar åka upp om det inte känns hundra...
onsdag 30 juni 2010
måndag 28 juni 2010
Trädgårdsdrömmar
Vår ena uteplats är nästan klar. Med nästan menar jag att den kanske blir färdig nästa år. Det kvarstår kantfixning, utgrävning av ogräsparti intill uteplatsen (vem vill sitta och glo på kirskålen. Det är inte förrän efter tre glas vin man slutar reta sig på den. Detta är empiriskt bevisat), samt uppsättning av ev segelduk/pergola eller annat som skuggar.
Och min vana trogen börjar jag i den mest logiska änden. Börjar fundera över vilka buskar som ska ersätta kirskålen. En mer arbetssam person (läs Ellenpappan) hade utnyttjat Ellenbebisens sovperioder till att gräva upp kirskål för glatta livet, men Ellenmamman väljer en annan väg. Just nu sitter hon i skuggan på uteplatsen, dricker en kopp te och har laptopen i knäet. Ellenbebisen snusar i vagnen och jag tror hon drömmer om schersminer, pioner och pärlbuskar som mor sin.
Visionen är ett lummigt område med väldoftande vita buskar.
Verkligheten (om jag höjer blicken): kirskål, praktlysing, vallört och nässlor.
Nej, nu har jag inte tid att sitta här och blogga, jag måste ju fundera över vita växter. Har ni några tips, tas de tacksamt emot. Vi har kvällssol på vår nya uteplats, och jag tänkte att det blir vackert med vita växter på kvällen. (De ska vara "mot" solen, som en fond)
Och min vana trogen börjar jag i den mest logiska änden. Börjar fundera över vilka buskar som ska ersätta kirskålen. En mer arbetssam person (läs Ellenpappan) hade utnyttjat Ellenbebisens sovperioder till att gräva upp kirskål för glatta livet, men Ellenmamman väljer en annan väg. Just nu sitter hon i skuggan på uteplatsen, dricker en kopp te och har laptopen i knäet. Ellenbebisen snusar i vagnen och jag tror hon drömmer om schersminer, pioner och pärlbuskar som mor sin.
Visionen är ett lummigt område med väldoftande vita buskar.
Verkligheten (om jag höjer blicken): kirskål, praktlysing, vallört och nässlor.
Nej, nu har jag inte tid att sitta här och blogga, jag måste ju fundera över vita växter. Har ni några tips, tas de tacksamt emot. Vi har kvällssol på vår nya uteplats, och jag tänkte att det blir vackert med vita växter på kvällen. (De ska vara "mot" solen, som en fond)
lördag 26 juni 2010
torsdag 24 juni 2010
Är detta Ralphs efterträdare?
Ja, jag är så jävla trött på honom att jag funderar allvarligt på om jag ska ha honom. (Ralph alltså).
Vad tror ni om denna häst? 120' kostar den, så det är eg över min budget, men drömma går ju.
http://www.youtube.com/watch?v=AGG2_hdioJ8
Vad tror ni om denna häst? 120' kostar den, så det är eg över min budget, men drömma går ju.
http://www.youtube.com/watch?v=AGG2_hdioJ8
onsdag 23 juni 2010
Är det lönt?!
Har man valt ridning som hobby och hästar som andhål i tillvaron, så borde det banne mig vara roligt. Och det ÄR det för det mesta med Ralph. Men innerst inne är jag livrädd emellanåt, och inte f*n kan jag rida heller. När han kom hem från Emily satte vi högergalopperna utan problem. Men nu har jag ridit in felen i bogen igen och det blir fel galopp 50% av tiden. Det gör mig gråtfärdig. Jag blir ledsen, besviken och arg.
Jag tränar medvetet hela tiden, jag hafsar nästan aldrig, jag är noggrann och ÄNDÅ kommer jag ingenvart. Andreas var med nere idag och tröstade mig efter ett urkass ridpass på ridbana. "Det syns visst det skillnad, du rider mycket bättre nu", säger han. Men det känns inte så i mitt hjärta.
Idag vill jag bara sälja hästen och börja på ridskola igen. Där märks det inte hur kass man är. Just idag ser jag ingen mening med att fortsätta rida just Ralph i alla fall. Han är 12 år och jag kan fortfarande inte sätta höger galopp. Jag har börjat öva nedsittning och orkar väl ett halvt varv på volten, sen kan jag inte mer. Jag menar - är det lönt?
Lipade på vägen hem och torkade mig på schabraket jag asade hem för tvätt. Ser troligen ut som en tvättbjörn i ansiktet. Men tvättbjörnar kan inte heller rida, så det passar väl bra.
Och ja, jag vet att jag är martyrig. Men det får man faktiskt lov att vara i sin egen blogg.
Jag tränar medvetet hela tiden, jag hafsar nästan aldrig, jag är noggrann och ÄNDÅ kommer jag ingenvart. Andreas var med nere idag och tröstade mig efter ett urkass ridpass på ridbana. "Det syns visst det skillnad, du rider mycket bättre nu", säger han. Men det känns inte så i mitt hjärta.
Idag vill jag bara sälja hästen och börja på ridskola igen. Där märks det inte hur kass man är. Just idag ser jag ingen mening med att fortsätta rida just Ralph i alla fall. Han är 12 år och jag kan fortfarande inte sätta höger galopp. Jag har börjat öva nedsittning och orkar väl ett halvt varv på volten, sen kan jag inte mer. Jag menar - är det lönt?
Lipade på vägen hem och torkade mig på schabraket jag asade hem för tvätt. Ser troligen ut som en tvättbjörn i ansiktet. Men tvättbjörnar kan inte heller rida, så det passar väl bra.
Och ja, jag vet att jag är martyrig. Men det får man faktiskt lov att vara i sin egen blogg.
söndag 20 juni 2010
Pensionärspoäng
Min fysiska ålder må vara 38 år, men mentala ålder närmar sig 78. Paradoxalt nog är jag trots detta småbarnsförälder, något som mitt biologiska överjag inte riktigt får ihop.
Låt mig ge några exempel.
En lyckad dag är en dag när man inte behöver ikläda sig kläder eller skor som sitter åt. Och ju äldre jag blir, desto mer slirar jag på etiketten. Idag har jag varit på tantutflykt och iklädde mig ostrukna kläder och GYMPASKOR. De andra jag mötte på utflykten hade läckra Caloutofflor. Mina Hasbeens står och samlar damm i skohyllan. :o
Tantuflykter är de extravaganta eskapader jag åker på numera. Idag har jag åkt med två goda vänner på "Öppen trädgård" på Söderslätt och funnit att det var gott. Det oohades och aaahades över nävor, bollmåror och formklippt buxbom. Självklart prenumererar jag på Allt om Trädgård också. Synd att min entusiasm inte riktigt räcker hela vägen ut i min egen trädgård. Jag har en sorts snedvriden uppfattning om mig som trädgårdsmänniska där jag strövar runt i någon vacker klänning (som inte sitter åt, förstås!), halmhatt och klipper nedvissnade rosor medan jag smuttar på ett glas vitt vin. Och så har jag aldrig betett mig i trädgården i det så kallade verkliga livet.
Gråtfrekvensen ökar för varje dag. Jag gråter åt dödsannonser, ett snällt sms, TV-serier (värst hittills var när jag lipade åt en söt kattunge i Lilla huset på prärien), idrottsgalor och jag vet inte allt. Igår lipade jag givetvis lite under prinsessbröllopet. (Och att bara SE bröllopet tyder väl på en aktningsvärd ålder?!). Och inte nog med det, jag klädde upp Ellenbebisen i klänning bara för att det var en så högtidlig dag. Som om Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria skulle läsa min blogg och tänka "Titta vad fint Ellenbebisen ansträngde sig på vår bröllopsdag, vi får inte glömma att skicka tackkort!"
Ellenbebisen i fin klänning. Ellenpappan i T-shirt han ärvt av sin lillebror. Jag själv hade faktiskt läpptift dagen till ära.
Töntiga motiv kommer jag hem med i mobilkameran efter mina oändliga viktminskningspromenader (som motverkas något av alla kakor och all choklad jag envisas med att trycka i mig när jag tycker synd om mig själv för att jag är trött, för att Ellenbebisen gråter, eller för att det är tisdag). När jag var liten suckade jag åt pappa som fotograferade sisådär en 599 humlor, 432 åkervädd och 223 fjärilar som vi sedan tittade på under diabildsvisningarna. Och nu tar jag nästan lika trista bilder själv, men med en mycket mycket sämre kamera. I morse gick jag förbi en katt på min skogspromenad och tänkte "Vad lustigt med en vit katt här i naturen, det ser ju helt fel ut, det måste jag ta en bild på och lägga i min blogg". Låt mig nu fråga: Vem f*n bryr sig?!?!
Meningslöst misemotiv.
Till mitt försvar tar jag en del bilder på världens sötaste Ellenbebis också. Men det är lite korkat att inte ta med den "riktiga" kameran, det erkänner jag.
Låt mig ge några exempel.
En lyckad dag är en dag när man inte behöver ikläda sig kläder eller skor som sitter åt. Och ju äldre jag blir, desto mer slirar jag på etiketten. Idag har jag varit på tantutflykt och iklädde mig ostrukna kläder och GYMPASKOR. De andra jag mötte på utflykten hade läckra Caloutofflor. Mina Hasbeens står och samlar damm i skohyllan. :o
Tantuflykter är de extravaganta eskapader jag åker på numera. Idag har jag åkt med två goda vänner på "Öppen trädgård" på Söderslätt och funnit att det var gott. Det oohades och aaahades över nävor, bollmåror och formklippt buxbom. Självklart prenumererar jag på Allt om Trädgård också. Synd att min entusiasm inte riktigt räcker hela vägen ut i min egen trädgård. Jag har en sorts snedvriden uppfattning om mig som trädgårdsmänniska där jag strövar runt i någon vacker klänning (som inte sitter åt, förstås!), halmhatt och klipper nedvissnade rosor medan jag smuttar på ett glas vitt vin. Och så har jag aldrig betett mig i trädgården i det så kallade verkliga livet.
Gråtfrekvensen ökar för varje dag. Jag gråter åt dödsannonser, ett snällt sms, TV-serier (värst hittills var när jag lipade åt en söt kattunge i Lilla huset på prärien), idrottsgalor och jag vet inte allt. Igår lipade jag givetvis lite under prinsessbröllopet. (Och att bara SE bröllopet tyder väl på en aktningsvärd ålder?!). Och inte nog med det, jag klädde upp Ellenbebisen i klänning bara för att det var en så högtidlig dag. Som om Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria skulle läsa min blogg och tänka "Titta vad fint Ellenbebisen ansträngde sig på vår bröllopsdag, vi får inte glömma att skicka tackkort!"
Ellenbebisen i fin klänning. Ellenpappan i T-shirt han ärvt av sin lillebror. Jag själv hade faktiskt läpptift dagen till ära.
Töntiga motiv kommer jag hem med i mobilkameran efter mina oändliga viktminskningspromenader (som motverkas något av alla kakor och all choklad jag envisas med att trycka i mig när jag tycker synd om mig själv för att jag är trött, för att Ellenbebisen gråter, eller för att det är tisdag). När jag var liten suckade jag åt pappa som fotograferade sisådär en 599 humlor, 432 åkervädd och 223 fjärilar som vi sedan tittade på under diabildsvisningarna. Och nu tar jag nästan lika trista bilder själv, men med en mycket mycket sämre kamera. I morse gick jag förbi en katt på min skogspromenad och tänkte "Vad lustigt med en vit katt här i naturen, det ser ju helt fel ut, det måste jag ta en bild på och lägga i min blogg". Låt mig nu fråga: Vem f*n bryr sig?!?!
Meningslöst misemotiv.
Till mitt försvar tar jag en del bilder på världens sötaste Ellenbebis också. Men det är lite korkat att inte ta med den "riktiga" kameran, det erkänner jag.
onsdag 16 juni 2010
Ich bin ein Mauretanier
Mauretaien är ett land i västafrika med 3,3 miljoner invånare. Förutom att det är ett rätt fattigt land, och troligen ganska varmt och räligt, tror jag det är paradiset på jorden. Jag menar, med en huvudstad som heter Nouakchott - tänk så roligt man måste ha.
Dessutom ser kvinnoidealet lite annorlunda ut där än här. Och jag känner i mitt hjärta att jag är en mauretanier. Jag har hittat en plats på jorden där jag passar in. Där är det nämligen fint med feta kvinnor. I dagens Sydsvenska intervjuas ett antal mauretanska kvinnor. 19-åriga Ghalla (89 kg) säger att hon har tur, för hon behöver inte äta så mycket för att hålla vikten. Nej, vem behöver det?! Men i Mauretanien ses det som en tillgång, inte som en belastning.
Eller med 20-åriga Yasins ord (>70 kg): Fetma är bara ett sätt att bli vacker.
Word!
Det finns också gott om poesi som beskriver svällande kvinnor, och ofta skildras hur feta kvinnor behöver hjälp att komma upp på sin kamel. Jag behöver också hjälp att komma upp på min Elephant, men mig diktar ingen om. Nej, man skulle varit mauretanier!
Originalartikeln
Dessutom ser kvinnoidealet lite annorlunda ut där än här. Och jag känner i mitt hjärta att jag är en mauretanier. Jag har hittat en plats på jorden där jag passar in. Där är det nämligen fint med feta kvinnor. I dagens Sydsvenska intervjuas ett antal mauretanska kvinnor. 19-åriga Ghalla (89 kg) säger att hon har tur, för hon behöver inte äta så mycket för att hålla vikten. Nej, vem behöver det?! Men i Mauretanien ses det som en tillgång, inte som en belastning.
Eller med 20-åriga Yasins ord (>70 kg): Fetma är bara ett sätt att bli vacker.
Word!
Det finns också gott om poesi som beskriver svällande kvinnor, och ofta skildras hur feta kvinnor behöver hjälp att komma upp på sin kamel. Jag behöver också hjälp att komma upp på min Elephant, men mig diktar ingen om. Nej, man skulle varit mauretanier!
Originalartikeln
söndag 13 juni 2010
När man skrapar på ytan
Innerst inne är jag faktiskt väldigt rädd för att rida. Åtminstone i situationer där jag känner att hästen blir lite spänd, tittig, taktig eller "tom". När jag tränar och har full fokus på att Rida för allt smör jag hittar i Småland, då känner jag det i stort sett aldrig. Men på senaste lektionen då jag var tvungen att gå bort till ridhuset där Ralph inte varit på ett år ungefär, då kände jag det även fast tränaren stod och dirigerade oss.
Lektionen var faktiskt ett prov i precision. Jag skulle böja korrekt och efter ett antal övningar (serpentiner m m) var det dags att gå in på en volt runt Lisette, som stod med en longerpisk och så skulle jag vara 20-30 cm från spetsen av pisken hela tiden. Ni som rider, kan säker tänka er hur lätt det var. I trav. :o Med jämna mellanrum haglade återkopplingarna från Fröken Noggrann i mitten. "Passa ytterbogen", "Var är din egen svans nu?!", "Sitt över inåt", "Ställ inåt", "Lägg om vikten i bogen, den driftar utåt!", "Ni närmar er spetsen, akta!", "Akta ytter bak, den är en halv centimeter fel!", "Korta yttertygeln!" osv osv.
Jag stank av svett kan jag berätta.
Idag har jag mha Ellenpappan och Ellenbebisen - i sin nya svindyra ergonomiska (och ekologiska - man är väl medveten?!) och jättejättejättefina bärsele (släng er i väggen, Babybjörn) - ridit ut en sväng på heden. Och när jag vågar titta ner i mitt inre, ser jag att jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Så jag upprepade senaste lektionens lärdomar även ute på heden. När hästen känns tom, lägg till skänklarna lite "segt", håll om och KRÄV bakdelen. Låtsas att du är Andreas Helgstrand eller vem som helst, som inte accepterar att hästen slaskar med häcken. SÅ jag krävde Ralphs rumpa. Att den skulle in i handen även på heden. Vi var ute en halvtimme och jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. För jag är rädd. OCH tuff.
F*n också att jag skulle skada mig så illa den där gången härom året. Jag hatar att vara rädd.
Lektionen var faktiskt ett prov i precision. Jag skulle böja korrekt och efter ett antal övningar (serpentiner m m) var det dags att gå in på en volt runt Lisette, som stod med en longerpisk och så skulle jag vara 20-30 cm från spetsen av pisken hela tiden. Ni som rider, kan säker tänka er hur lätt det var. I trav. :o Med jämna mellanrum haglade återkopplingarna från Fröken Noggrann i mitten. "Passa ytterbogen", "Var är din egen svans nu?!", "Sitt över inåt", "Ställ inåt", "Lägg om vikten i bogen, den driftar utåt!", "Ni närmar er spetsen, akta!", "Akta ytter bak, den är en halv centimeter fel!", "Korta yttertygeln!" osv osv.
Jag stank av svett kan jag berätta.
Idag har jag mha Ellenpappan och Ellenbebisen - i sin nya svindyra ergonomiska (och ekologiska - man är väl medveten?!) och jättejättejättefina bärsele (släng er i väggen, Babybjörn) - ridit ut en sväng på heden. Och när jag vågar titta ner i mitt inre, ser jag att jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Så jag upprepade senaste lektionens lärdomar även ute på heden. När hästen känns tom, lägg till skänklarna lite "segt", håll om och KRÄV bakdelen. Låtsas att du är Andreas Helgstrand eller vem som helst, som inte accepterar att hästen slaskar med häcken. SÅ jag krävde Ralphs rumpa. Att den skulle in i handen även på heden. Vi var ute en halvtimme och jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. För jag är rädd. OCH tuff.
F*n också att jag skulle skada mig så illa den där gången härom året. Jag hatar att vara rädd.
torsdag 10 juni 2010
Fyra nyanser av sömn
Alla känner ju till att sömnen har olika stadier, REM-fas, djupsömn, soffsnarkning (Jangmark et al 2004) och föreläsningsmedvetslöshet t ex. Men även bebisar har olika sömn, kan jag berätta. Efter intensiva studier, kan jag härmed presentera mina resultat. Tack till Ellenbebisen för tålmodigt uthärdande och bidrag till underteckads forskning.
Den oskyldiges sömn
Denna sömntyp karakteriseras av fullständig lealöshet i kombination med ett totalt utsläckande av ansiktsuttryck. Hela bebisansiktet blir slätt som en fullmogen vattenmelon och det går inte att framkalla reaktioner ens om man killar bebisen under den lilla, svettiga foten. Se fig 1.
Fig 1.
Stöksömnen
Infinner sig vanligen då bebisen appliceras intill någon av föräldrarna i förälderns säng. Bebisen får spattliknande rörelser i både ben och armar, men verkar ändå sova. Den som inte sover är föräldern, som får sparkar i magen (gärna i kejsarsnittstrakten där känseln är lite "kuslig"), slag i ansiktet eller skallningar på näsbasen.
Gnällsömnen
En bebis kan gnälla sig igenom sömnen också. (Se även "Morfeus klagan" av Anna Wahlgren, Libers förlag 1978). Detta verkar inte störa bebisen själv något nämnvärt, men omgivningen kan bli påverkad negativt.
Den tajmade sömnen
Men den vanligaste sömntypen som bebisar uppvisar är den tajmade sömnen. Bebisar har en inbyggd biologisk klocka så de vet exakt när sömnen ska upphöra. Det är alltid när föräldern ska gå på toaletten, dricka en kopp te eller när Nations cup i hoppning börjar på Eurosport (vilket bevisas just nu, i realtid).
Den oskyldiges sömn
Denna sömntyp karakteriseras av fullständig lealöshet i kombination med ett totalt utsläckande av ansiktsuttryck. Hela bebisansiktet blir slätt som en fullmogen vattenmelon och det går inte att framkalla reaktioner ens om man killar bebisen under den lilla, svettiga foten. Se fig 1.
Fig 1.
Stöksömnen
Infinner sig vanligen då bebisen appliceras intill någon av föräldrarna i förälderns säng. Bebisen får spattliknande rörelser i både ben och armar, men verkar ändå sova. Den som inte sover är föräldern, som får sparkar i magen (gärna i kejsarsnittstrakten där känseln är lite "kuslig"), slag i ansiktet eller skallningar på näsbasen.
Gnällsömnen
En bebis kan gnälla sig igenom sömnen också. (Se även "Morfeus klagan" av Anna Wahlgren, Libers förlag 1978). Detta verkar inte störa bebisen själv något nämnvärt, men omgivningen kan bli påverkad negativt.
Den tajmade sömnen
Men den vanligaste sömntypen som bebisar uppvisar är den tajmade sömnen. Bebisar har en inbyggd biologisk klocka så de vet exakt när sömnen ska upphöra. Det är alltid när föräldern ska gå på toaletten, dricka en kopp te eller när Nations cup i hoppning börjar på Eurosport (vilket bevisas just nu, i realtid).
söndag 6 juni 2010
Saknad i syrentid
Luften tung av syrendoft.
Humlesurr i gräset.
Soldaller över grusgångarna.
Bebisjoller från ekens skugga.
Stillhet.
Och blekgula rosor på din grav.
Humlesurr i gräset.
Soldaller över grusgångarna.
Bebisjoller från ekens skugga.
Stillhet.
Och blekgula rosor på din grav.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)