Låt mig ge några exempel.
En lyckad dag är en dag när man inte behöver ikläda sig kläder eller skor som sitter åt. Och ju äldre jag blir, desto mer slirar jag på etiketten. Idag har jag varit på tantutflykt och iklädde mig ostrukna kläder och GYMPASKOR. De andra jag mötte på utflykten hade läckra Caloutofflor. Mina Hasbeens står och samlar damm i skohyllan. :o
Tantuflykter är de extravaganta eskapader jag åker på numera. Idag har jag åkt med två goda vänner på "Öppen trädgård" på Söderslätt och funnit att det var gott. Det oohades och aaahades över nävor, bollmåror och formklippt buxbom. Självklart prenumererar jag på Allt om Trädgård också. Synd att min entusiasm inte riktigt räcker hela vägen ut i min egen trädgård. Jag har en sorts snedvriden uppfattning om mig som trädgårdsmänniska där jag strövar runt i någon vacker klänning (som inte sitter åt, förstås!), halmhatt och klipper nedvissnade rosor medan jag smuttar på ett glas vitt vin. Och så har jag aldrig betett mig i trädgården i det så kallade verkliga livet.
Gråtfrekvensen ökar för varje dag. Jag gråter åt dödsannonser, ett snällt sms, TV-serier (värst hittills var när jag lipade åt en söt kattunge i Lilla huset på prärien), idrottsgalor och jag vet inte allt. Igår lipade jag givetvis lite under prinsessbröllopet. (Och att bara SE bröllopet tyder väl på en aktningsvärd ålder?!). Och inte nog med det, jag klädde upp Ellenbebisen i klänning bara för att det var en så högtidlig dag. Som om Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria skulle läsa min blogg och tänka "Titta vad fint Ellenbebisen ansträngde sig på vår bröllopsdag, vi får inte glömma att skicka tackkort!"
Ellenbebisen i fin klänning. Ellenpappan i T-shirt han ärvt av sin lillebror. Jag själv hade faktiskt läpptift dagen till ära.
Töntiga motiv kommer jag hem med i mobilkameran efter mina oändliga viktminskningspromenader (som motverkas något av alla kakor och all choklad jag envisas med att trycka i mig när jag tycker synd om mig själv för att jag är trött, för att Ellenbebisen gråter, eller för att det är tisdag). När jag var liten suckade jag åt pappa som fotograferade sisådär en 599 humlor, 432 åkervädd och 223 fjärilar som vi sedan tittade på under diabildsvisningarna. Och nu tar jag nästan lika trista bilder själv, men med en mycket mycket sämre kamera. I morse gick jag förbi en katt på min skogspromenad och tänkte "Vad lustigt med en vit katt här i naturen, det ser ju helt fel ut, det måste jag ta en bild på och lägga i min blogg". Låt mig nu fråga: Vem f*n bryr sig?!?!
Meningslöst misemotiv.
Till mitt försvar tar jag en del bilder på världens sötaste Ellenbebis också. Men det är lite korkat att inte ta med den "riktiga" kameran, det erkänner jag.
