När man skrapar på ytan

Innerst inne är jag faktiskt väldigt rädd för att rida. Åtminstone i situationer där jag känner att hästen blir lite spänd, tittig, taktig eller "tom". När jag tränar och har full fokus på att Rida för allt smör jag hittar i Småland, då känner jag det i stort sett aldrig. Men på senaste lektionen då jag var tvungen att gå bort till ridhuset där Ralph inte varit på ett år ungefär, då kände jag det även fast tränaren stod och dirigerade oss.

Lektionen var faktiskt ett prov i precision. Jag skulle böja korrekt och efter ett antal övningar (serpentiner m m) var det dags att gå in på en volt runt Lisette, som stod med en longerpisk och så skulle jag vara 20-30 cm från spetsen av pisken hela tiden. Ni som rider, kan säker tänka er hur lätt det var. I trav. :o Med jämna mellanrum haglade återkopplingarna från Fröken Noggrann i mitten. "Passa ytterbogen", "Var är din egen svans nu?!", "Sitt över inåt", "Ställ inåt", "Lägg om vikten i bogen, den driftar utåt!", "Ni närmar er spetsen, akta!", "Akta ytter bak, den är en halv centimeter fel!", "Korta yttertygeln!" osv osv.

Jag stank av svett kan jag berätta.

Idag har jag mha Ellenpappan och Ellenbebisen - i sin nya svindyra ergonomiska (och ekologiska - man är väl medveten?!) och jättejättejättefina bärsele (släng er i väggen, Babybjörn) - ridit ut en sväng på heden. Och när jag vågar titta ner i mitt inre, ser jag att jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Så jag upprepade senaste lektionens lärdomar även ute på heden. När hästen känns tom, lägg till skänklarna lite "segt", håll om och KRÄV bakdelen. Låtsas att du är Andreas Helgstrand eller vem som helst, som inte accepterar att hästen slaskar med häcken. SÅ jag krävde Ralphs rumpa. Att den skulle in i handen även på heden. Vi var ute en halvtimme och jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. För jag är rädd. OCH tuff.

F*n också att jag skulle skada mig så illa den där gången härom året. Jag hatar att vara rädd.