Åh vad jag saknar min luftsadel. Nu är det redan dags för omstoppning av sadel, något jag gjorde i mars tror jag. Visst, det är inga gigantiska summor, men det tar tid och man får vara utan sadel några dagar. Det var så vansinnigt mkt smidigare när tränaren "bara" kunde pumpa om allteftersom hästen ändrade sig. Jag hade tänkt sätta in luft på denna sadeln jag har nu, men sadelmakaren som erbjöd den tjänsten har slutat arbeta med sadlar, för det gav för lite pengar.
Nu är sadeln för baksutten eftersom Ralph stigit och fyllt ut runt manken. Så det är bara att ringa sadelmakaren igen.
Lektionen idag var jobbig. Jag var rejält svettig och skakig i koordinationen. Observera att jag travade blott ett enda varv. :o FAN vad jobbigt det är att rida om man verkligen ska Rida.
Började med att fråga ut vad som L tror är primärfelet när jag inte lyckas få höger galopp. Felaktigheter i bogbalansen ansåg hon, så vi skulle börja träna mig på att få upp högre känslighet för hur det måste kännas inne i hästkroppen. Fick order om att länga läderna, kändes hur konstigt som helst.
Sedan duvning i hur man Rider. Vi har gjort det här hundra gånger, varför LÄR jag mig aldrig?! Låren backar, knäna backar, höften ska vara "stående" (inte framåttippat så som min kropp vill), man måste UPP på tyngdpunkten (försök gärna i en baksutten sadel på häst som är hög fram, jag kan berätta att det brinner bra i baksida lår), slå "av" framsidesknutorna (dvs dra inte ihop dig fram), elastiska armbågar, omvridna lår, låt inte hästen tippa ditt bäcken dit den vill utan ha det som en skål med blåbärssoppa som inte får skvimpa över.
Jag vet att det ser lätt ut i skrift. Lika lätt som det är att skriva, lika svårt är det att åstadkomma faktiskt.
Är det någon som har programmet Instant Rider 4.0?! Jag betalar bra.
söndag 30 maj 2010
måndag 24 maj 2010
A working class hero
Jag är sprungen ur den socialdemokratiska arbetarjorden på Söderslätt. För mig var förstamajtåget lika mycket högtid som påskafton. Det prenumererades på Arbetet, och moderater demoniserades. Valvakorna var långa och spännande. Lyckligast var jag de år då pappa glatt väckte mig mitt i natten med de ömma orden "Sossarna vann!". Självklart var pappa fritidspolitiker och var sällan hemma. Det var liksom så det var, trodde jag. Tills jag började gymnasiet och fick en massa Näsetbor till klasskamrater. Oj oj oj, vad jag skämdes. För mitt uttal ([tüska] istället för [tyska], [gräääädde] istället för [gredde] osv osv), för att vi hade Arbetet hemma och för att vi körde en risig gammal Ford.
Numera har jag ett mer normalt förhållande till politiken, men nog vurmar jag lite för arbetarromantiken. I helgen har vi därför haft arbetsläger, där vi satt Ellenfarfarn i arbete så att svetten rann. Ja, svetten rann för all del även på Ellenpappan.
Och det som är så bra med att vurma för arbetarromantiken innebär ju inte per se att man själv måste utföra något arbete. Och det passar mig mycket bra, vid närmare eftertanke. "Nej, nu blir det visst regn", "jag måste gå och börja på lunchen", "var det inte Ellenbebisen som pep lite?", "vill ni ha saft?" är repliker som jag kan tipsa er andra arbetsromantiker om.
Vi anlägger uteplatser (ja, i plural - varför nöja sig med en liksom), och vi har väl kommit mer än halvvägs på den ena. Men så blir det bra också. Åh, vad vi ska njuta när vi sitter där i kvällssolen med ett glas vitt och ler lyckligt mot varandra. Möjligen tindrar Ellenbebisen med ögonen också.
Ellenpappan lägger sten i regnet. Ellenmamman fotograferar.
Numera har jag ett mer normalt förhållande till politiken, men nog vurmar jag lite för arbetarromantiken. I helgen har vi därför haft arbetsläger, där vi satt Ellenfarfarn i arbete så att svetten rann. Ja, svetten rann för all del även på Ellenpappan.
Och det som är så bra med att vurma för arbetarromantiken innebär ju inte per se att man själv måste utföra något arbete. Och det passar mig mycket bra, vid närmare eftertanke. "Nej, nu blir det visst regn", "jag måste gå och börja på lunchen", "var det inte Ellenbebisen som pep lite?", "vill ni ha saft?" är repliker som jag kan tipsa er andra arbetsromantiker om.
Vi anlägger uteplatser (ja, i plural - varför nöja sig med en liksom), och vi har väl kommit mer än halvvägs på den ena. Men så blir det bra också. Åh, vad vi ska njuta när vi sitter där i kvällssolen med ett glas vitt och ler lyckligt mot varandra. Möjligen tindrar Ellenbebisen med ögonen också.
Ellenpappan lägger sten i regnet. Ellenmamman fotograferar.
lördag 15 maj 2010
Välkommen till familjen Glufs-Glufs!
Ellenmammans familj är en fikarfamilj av stora mått. På alla bilder vi har av oss själva, från 70-talet och framåt äts det. Vilket också märks på midjeomfånget på åtminstone tre femtedelar av familjen. Min broder är helt avvikande och har vägt samma ynkliga mängd kilon sen högstadiet.
Ta en tur i Ellenmammans familjealbum: Det äts vid små campingbord utanför ett sunkigt mörkblått tält, det fikas på filtar i naturen, det glufsas på verandor och i matsalar. Säg en plats, var som helst i Sverige (söder om Dalarna) och Ellenmammans familj har ätit där.
Och nu börjar Ellenmamman märka att trenden håller i sig till nästa generation. I full fascination över att Ellenbebisen numera kan få i sig uppemot tio teskedar (svindlande, eller hur?!) av gröt, morotspuré eller mosad banan, åker kameran fram i stort sett varje dag.
Så varmt välkommen till familjen Glufs-Glufs, Ellenbebisen!
Ta en tur i Ellenmammans familjealbum: Det äts vid små campingbord utanför ett sunkigt mörkblått tält, det fikas på filtar i naturen, det glufsas på verandor och i matsalar. Säg en plats, var som helst i Sverige (söder om Dalarna) och Ellenmammans familj har ätit där.
Och nu börjar Ellenmamman märka att trenden håller i sig till nästa generation. I full fascination över att Ellenbebisen numera kan få i sig uppemot tio teskedar (svindlande, eller hur?!) av gröt, morotspuré eller mosad banan, åker kameran fram i stort sett varje dag.
Så varmt välkommen till familjen Glufs-Glufs, Ellenbebisen!
tisdag 11 maj 2010
Lika som bär?
Lika som bär 1
Pappan i Beverly Hills 90210
Ellenbebisen
Lika som bär 2
Yours truly, julaftonsfrukost 2009 på patienthotellet.
Sune Mangs
Lika som bär 3
Foppa Forsberg
Ellenpappan
Pappan i Beverly Hills 90210
Ellenbebisen
Lika som bär 2
Yours truly, julaftonsfrukost 2009 på patienthotellet.
Sune Mangs
Lika som bär 3
Foppa Forsberg
Ellenpappan
söndag 9 maj 2010
Lektionsljuvligheter
I torsdags red jag lektion. Har sedan senaste lektionen för ca 3 veckor sedan i stort sett ägnat mig åt sjukgymnastik för att "mjuka upp" den stela (och behandlade) högerbogen. Hoppades att tränar-L skulle märka skillnad, vilket hon gjorde. Hon tyckte att han rörde sig bättre genom kroppen och att han också stigit lite i manken och började likna sig själv. (Han har i princip sett låg ut fram).
"Då ska vi mäta om det verkligen ÄR bättre", småfnissade L. Skit också, det är ju aldrig så bra som det känns, tänkte jag. :)
Men först fick jag gymnastisera honom på längden och börja ta tillbaka några steg (be om aktivitet!) och sedan "stretcha ut" honom igen, med bibehållen kontakt. Många upprepningar, bara några steg i varje läge, så att de många förändringarna förbättrar hästen. Fick hjälpa till lite med spö i början för att få aktivitet bak i upptagningarna, men sen började det hända grejer i hästen. Han blev "lättgådd" och började röra sig fint.
Därefter satte L ut koner i en fyrkant och la bommar utanför konerna, så att det bildades regelrätta hörn runt konen. Jag skulle rida på fyrkanten, in mellan konen och bommen och så göra halt i den korrekta hörnpasseringen. Låter kanske enkelt, men jag tyckte nog det var lite... besvärligt. Det bullade alla möjliga kroppsdelar hit och dit, hästen reagerade inte blixtsnabbt (för att uttrycka sig snällt) och det var allmänt svårt. Men efter ett tag började det gå bättre. Då skulle jag sluta göra hela halter och bara göra halvhalter vid konen. Och sedan göra bättre. Inför hörnet, sitt djupare, räta upp sig, halvhalt, forma och efter hörnet "mjukna" i hjälpgivningen och tänka fräscht framåt till nästa hörn. Det kändes efter ett tag som att Ralph gick på räls. Jag gjorde INGENTING och hästen bara gav och gav! Det var helt fantastiskt. Sedan skulle jag trava efter hörnpasseringen och sakta av någon meter innan nästa kon. Det räckte att tänka trav så sög han framåt, i balans och fullt nedsittningsbart. Det var så läckert att jag bara satt och log. Jag har aldrig ridit så lite och fått så mycket betalt! Och jag har aldrig känt mig så dressyrmässig, Ralph har nog aldrig gått i sådan fin balans någon gång.
Ja, det var några minuter att dö för helt enkelt.
Sen tog vi en skrittpaus på lång tygel och så skulle jag börja om, med lite extra kontroll på ytter bak (tror jag). Och vips kom det bakslag. Ralph började stampa och stod och småstegrade. "Gå ur det och trava på en liten volt" menade L. Det hade jag gärna gjort. Men Ralph hade hakat upp sig. Jag kom varken fram eller bak. Bara upp. Då känner man sig väldigt, väldigt liten.
L kom fram och hjälpte till från marken istället. Det han gör när det blir så här är att han felböjer i ryggen och det går väldigt snabbt. Han formar ryggen som en vänsterböjning och är man då i höger varv tycker han det blir helt knäppt när jag rider på som man "bör" göra i det varvet, typ begär ställning och böjning. Han är så pass känslig att han blir upprörd och han drar in halsen som en sköldpadda och stryper sin egen lufttillförsel. Det går liksom inte att "gå på" honom i det här läget, han är helt låst. Han har haft de här tendenserna sen jag köpte honom, men jag tycker det blivit mindre och mindre. Stampat med framhoven har han inte gjort på ett år t ex. Men jag är väl för långsam i min ridning nu, så han hinner felböja utan att jag känner det. (Och ingen normal ryttare hade känt det, har jag en viss känsla av)
L la sin hand mot min högerstövel och pushade inåt samtidigt som hon försökte flytta Ralphs huvud lite åt höger. Han försvarade med att VRÄKA sig mot högerstöveln. "Jag böjer INTE om" verkade hela hans kropp skrika. På det igen, lura honom genom att göra långsammare. Efter ett antal upprepningar kunde han böja ryggraden mer korrekt efter högervarvet och jag kunde sätta huvudet åt höger. (Detta gjordes i halt). Sedan samma arbete åt vänster, i skritt. Tillbaka till höger där jag enbart koncentrerade mig på att känna hans ryggradskurvatur under sadeln. Det är ju själva f*n vad ofta han böjer om. Men han började slappna av mer och mer, halsen föll ner och vi kunde påbörja ursprungsarbetet igen.
Och det var himmelskt.
Jag hade kunnat betala mycket mer för den lektionen faktiskt...
"Då ska vi mäta om det verkligen ÄR bättre", småfnissade L. Skit också, det är ju aldrig så bra som det känns, tänkte jag. :)
Men först fick jag gymnastisera honom på längden och börja ta tillbaka några steg (be om aktivitet!) och sedan "stretcha ut" honom igen, med bibehållen kontakt. Många upprepningar, bara några steg i varje läge, så att de många förändringarna förbättrar hästen. Fick hjälpa till lite med spö i början för att få aktivitet bak i upptagningarna, men sen började det hända grejer i hästen. Han blev "lättgådd" och började röra sig fint.
Därefter satte L ut koner i en fyrkant och la bommar utanför konerna, så att det bildades regelrätta hörn runt konen. Jag skulle rida på fyrkanten, in mellan konen och bommen och så göra halt i den korrekta hörnpasseringen. Låter kanske enkelt, men jag tyckte nog det var lite... besvärligt. Det bullade alla möjliga kroppsdelar hit och dit, hästen reagerade inte blixtsnabbt (för att uttrycka sig snällt) och det var allmänt svårt. Men efter ett tag började det gå bättre. Då skulle jag sluta göra hela halter och bara göra halvhalter vid konen. Och sedan göra bättre. Inför hörnet, sitt djupare, räta upp sig, halvhalt, forma och efter hörnet "mjukna" i hjälpgivningen och tänka fräscht framåt till nästa hörn. Det kändes efter ett tag som att Ralph gick på räls. Jag gjorde INGENTING och hästen bara gav och gav! Det var helt fantastiskt. Sedan skulle jag trava efter hörnpasseringen och sakta av någon meter innan nästa kon. Det räckte att tänka trav så sög han framåt, i balans och fullt nedsittningsbart. Det var så läckert att jag bara satt och log. Jag har aldrig ridit så lite och fått så mycket betalt! Och jag har aldrig känt mig så dressyrmässig, Ralph har nog aldrig gått i sådan fin balans någon gång.
Ja, det var några minuter att dö för helt enkelt.
Sen tog vi en skrittpaus på lång tygel och så skulle jag börja om, med lite extra kontroll på ytter bak (tror jag). Och vips kom det bakslag. Ralph började stampa och stod och småstegrade. "Gå ur det och trava på en liten volt" menade L. Det hade jag gärna gjort. Men Ralph hade hakat upp sig. Jag kom varken fram eller bak. Bara upp. Då känner man sig väldigt, väldigt liten.
L kom fram och hjälpte till från marken istället. Det han gör när det blir så här är att han felböjer i ryggen och det går väldigt snabbt. Han formar ryggen som en vänsterböjning och är man då i höger varv tycker han det blir helt knäppt när jag rider på som man "bör" göra i det varvet, typ begär ställning och böjning. Han är så pass känslig att han blir upprörd och han drar in halsen som en sköldpadda och stryper sin egen lufttillförsel. Det går liksom inte att "gå på" honom i det här läget, han är helt låst. Han har haft de här tendenserna sen jag köpte honom, men jag tycker det blivit mindre och mindre. Stampat med framhoven har han inte gjort på ett år t ex. Men jag är väl för långsam i min ridning nu, så han hinner felböja utan att jag känner det. (Och ingen normal ryttare hade känt det, har jag en viss känsla av)
L la sin hand mot min högerstövel och pushade inåt samtidigt som hon försökte flytta Ralphs huvud lite åt höger. Han försvarade med att VRÄKA sig mot högerstöveln. "Jag böjer INTE om" verkade hela hans kropp skrika. På det igen, lura honom genom att göra långsammare. Efter ett antal upprepningar kunde han böja ryggraden mer korrekt efter högervarvet och jag kunde sätta huvudet åt höger. (Detta gjordes i halt). Sedan samma arbete åt vänster, i skritt. Tillbaka till höger där jag enbart koncentrerade mig på att känna hans ryggradskurvatur under sadeln. Det är ju själva f*n vad ofta han böjer om. Men han började slappna av mer och mer, halsen föll ner och vi kunde påbörja ursprungsarbetet igen.
Och det var himmelskt.
Jag hade kunnat betala mycket mer för den lektionen faktiskt...
fredag 7 maj 2010
Tulpanfeber
Idag är det rena rama höstvädret, det regnar från alla möjliga håll och himlen är blyertsgrå. Ofattbart att det är den 7 maj.
Då får man istället drömma sig bort till 1600-talets Holland där tulpanfebern rådde. (Måste tipsa om en rolig bok med just den titeln: Tulpanfeber av Deborah Moggach!) Jag vill också måla med yviga tulpanblad, känna överdådet hos en frivol papegojtulpan och njuta av hämningslösheten varmed en strimmig blomma breder ut sig. Jag vill inte sitta hopkurad under täcket i ett mörkt sovrum!
Tur att jag har lite bilder från mina försök att skapa en tulpanrabatt! Jag har lärt mig av inredningstidningarna att om man fokuserar på detaljer, märks inte oredan runt omkring...
Minns tyvärr inte vad sorten heter, och den blev lite väl "varmrosa" för min smak...
Samma sak här - minns inte sortnamnet, men visst är den vacker? Som en bakelse! Det kan vara Weber's parrot.
Sorten Angelique sedd uppifrån.
Carneval de Nice, en tulpan min mamma hade en gång i tiden, så den har jag av nostalgiska skäl. Och för att den är vacker!
Min favorit, Estella Rijnweld, har inte kommit så långt. Den verkar tyvärr inte trivas heller.
Detta inlägg är en replik på Irenes senaste trädgårdsinlägg där hon påtalar min ovilja gentemot Apeldoorn. Men det är ju som att äta chokladpudding på påse jämfört med en chokladmousse gjord av Jan Hedh...
Då får man istället drömma sig bort till 1600-talets Holland där tulpanfebern rådde. (Måste tipsa om en rolig bok med just den titeln: Tulpanfeber av Deborah Moggach!) Jag vill också måla med yviga tulpanblad, känna överdådet hos en frivol papegojtulpan och njuta av hämningslösheten varmed en strimmig blomma breder ut sig. Jag vill inte sitta hopkurad under täcket i ett mörkt sovrum!
Tur att jag har lite bilder från mina försök att skapa en tulpanrabatt! Jag har lärt mig av inredningstidningarna att om man fokuserar på detaljer, märks inte oredan runt omkring...
Minns tyvärr inte vad sorten heter, och den blev lite väl "varmrosa" för min smak...
Samma sak här - minns inte sortnamnet, men visst är den vacker? Som en bakelse! Det kan vara Weber's parrot.
Sorten Angelique sedd uppifrån.
Carneval de Nice, en tulpan min mamma hade en gång i tiden, så den har jag av nostalgiska skäl. Och för att den är vacker!
Min favorit, Estella Rijnweld, har inte kommit så långt. Den verkar tyvärr inte trivas heller.
Detta inlägg är en replik på Irenes senaste trädgårdsinlägg där hon påtalar min ovilja gentemot Apeldoorn. Men det är ju som att äta chokladpudding på påse jämfört med en chokladmousse gjord av Jan Hedh...
onsdag 5 maj 2010
Spegelvända världen - nu på film
När jag skickade iväg Ralph till Halland i höstas hade jag lättast att rida i vänster varv. Högergaloppen var inte rolig, den var mest uppåt - de gånger jag öht fick till den. I höger varv fick jag verkligen koncentrera mig hur mycket som helst för att få hästen någorlunda lösgjord. Och efter han kommit hem är det vänster varv som är det svåra. Snacka om att det rör till det i min lilla, lilla hjärna!
Han var ju lite stel, så jag "knackade" honom (en akutåtgärd jag gör när det kört ihop sig, inget jag gör som vana) och högerbogen hade han tryckt in i kroppen något enormt. ET:n fick loss en hel del och sen fick jag i uppgift att fortsätta att försöka få högerbogen mjukare och svikta mer - som jag fått göra på min senaste träning. Fick på lektionen rådet att börja i vänster varv, då högerbog är ytter och inte förrän han kändes ok i det varvet gå över i höger, då den "höga" högerbogen skulle bli innerbog => svårare.
Efter ca 2 v började jag känna skillnad i traven, den var inte riktigt lika "på/av/på" längre och det gick att hitta antydan till takt. Men nu är det så märkligt att det är höger som är det lätta. I vänster varv skjuter han mig (och sadeln) åt höger, något enormt, så jag får hela tiden fokusera på att sitta på vänster och lyfta höger sittben. Därmed inte sagt att jag lyckas. :o
I morgon ska jag träna igen, ska bli spännande att höra vad tränaren säger om det arbete vi gjort den senaste tiden. Jag hoppas att hon ska se skillnad, så det inte är jag som lurar mig själv. Det är annars lätt hänt...
Andreas filmade mig lite idag, så jag skulle få se hur det ser ut. Måste dela med mig av detta underbara mästerstycke till dressyr. Speciellt inledningen är alldeles underbar, det är så lätt att rida "korrekt" på en häst som helst av allt vill nysa hela sig ut och in... Kanske borde detta mästerverk döpas till Anyone for Pollen?
Har en i vänster varv också, men den var längre och därmed tyngre, så jag orkar inte riktigt tanka upp den. Det tar ju evigheter... Och på denna datorn har jag inte program för att redigera... Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det som visas på filmen är det bra varvet, så kan ni kanske föreställa er vänstervarvet själva. :o
Här är länk till filmen, vet inte riktigt hur jag ska göra för att få in den direkt i inlägget... :o
Han var ju lite stel, så jag "knackade" honom (en akutåtgärd jag gör när det kört ihop sig, inget jag gör som vana) och högerbogen hade han tryckt in i kroppen något enormt. ET:n fick loss en hel del och sen fick jag i uppgift att fortsätta att försöka få högerbogen mjukare och svikta mer - som jag fått göra på min senaste träning. Fick på lektionen rådet att börja i vänster varv, då högerbog är ytter och inte förrän han kändes ok i det varvet gå över i höger, då den "höga" högerbogen skulle bli innerbog => svårare.
Efter ca 2 v började jag känna skillnad i traven, den var inte riktigt lika "på/av/på" längre och det gick att hitta antydan till takt. Men nu är det så märkligt att det är höger som är det lätta. I vänster varv skjuter han mig (och sadeln) åt höger, något enormt, så jag får hela tiden fokusera på att sitta på vänster och lyfta höger sittben. Därmed inte sagt att jag lyckas. :o
I morgon ska jag träna igen, ska bli spännande att höra vad tränaren säger om det arbete vi gjort den senaste tiden. Jag hoppas att hon ska se skillnad, så det inte är jag som lurar mig själv. Det är annars lätt hänt...
Andreas filmade mig lite idag, så jag skulle få se hur det ser ut. Måste dela med mig av detta underbara mästerstycke till dressyr. Speciellt inledningen är alldeles underbar, det är så lätt att rida "korrekt" på en häst som helst av allt vill nysa hela sig ut och in... Kanske borde detta mästerverk döpas till Anyone for Pollen?
Har en i vänster varv också, men den var längre och därmed tyngre, så jag orkar inte riktigt tanka upp den. Det tar ju evigheter... Och på denna datorn har jag inte program för att redigera... Ni får tro mig på mitt ord när jag säger att det som visas på filmen är det bra varvet, så kan ni kanske föreställa er vänstervarvet själva. :o
Här är länk till filmen, vet inte riktigt hur jag ska göra för att få in den direkt i inlägget... :o
måndag 3 maj 2010
Is there anybody in there?
Ja, ni som kan er 70-talshistoria känner förstås igen textraden från Pink Floyds klassiker Comfortably numb i min rubrik. För er som inte känner igen den, går det utmärkt att klicka på länken.
Jag är allvarligt orolig för mitt intellekt. Förut har jag alltid sett mig som en av de skarpare knivarna i lådan, men numera undrar jag om jag ens är i närheten av köket.
Bevisföremål 1: Speldosan
Ellenbebisen fick en jättefin gammaldags speldosa av besökande vänner härom veckan. Den spelar vi på nästan varje dag och igår var inget undantag. Ellenbebisen skrek eftersom hon var övertrött och Ellenmamman plockar fram esset i skjortärmen - speldosan - och börjar veva. Men det plonkar bara ytterst märkligt och Ellenmamman utbrister förfärat åt Ellenpappan: "Den har gått sönder!" (Ni måste läsa in desperationen i rösten själva).
"Ja, eller så kan du ju veva åt andra hållet", suckade Ellenpappan. Och då lät det så vackert, så vackert.
Bevisföremål 2: Korsordet
På kvällen när Ellenbebisen somnat gott i sin säng (utan speldosa!) skulle Ellenmamman och -pappan lösa lite korsord. På ledtråden "Vår närmaste släkting" skrev Ellenmamman raskt in sin kunskap och sa överlägset åt Ellenpappan: "Kolla här, de har missat i korsordet! Det är liksom en ruta för mycket i början!"
Ellenpappan tittade missmodigt på Ellenmamman och frågade: "Hur menar du nu?".
"Ja, kolla själv" svarade Ellenmamman och pekade argt på korsordet.
"Ett alternativ är ju att stava Schimpans rätt, med ett S i början och inte bara Chimpans", sa Ellenpappan, en man som aldrig haft femma i svenska.
Bevisföremål 3: Kroppens reaktion
Och idag kom det slutgiltiga beviset. Ellenmammans kropp börjar acceptera den nya intelligenskvoten och har anpassat sig till enbart livsuppehållande funktioner. Idag hade jag hjälp av kompis A som skakade Ellenvagnen medan jag skulle rida min fåle. När jag ridit en kvart upptäckte A att jag inte hade hjälm på mig.
"Tyckte väl att du såg ut som en dressyrkäring idag" skrattade hon och gick och hämtade min störtkruka.
Och jag som aldrig rider utan hjälm! (Eller väst för den delen, jag vet hur ont det gör att knäcka 10 revben). Uppenbarligen har kroppen - helt utan att jag var medveten om det - beslutat sig för att Ellenmammans skalle inte är värd att skydda, utan det är bättre att lägga krut på bevarandet av ridbyxlåren t ex.
Nåja, jag är i gott sällskap. I morse när jag var ute på en av de oändliga motionspromenaderna (som inte syns på vågen, men tack för att ni frågade!) fångade jag följande dumhet med mobilkameran:
Fem garage, och ändå får inte bilen plats?!
Jag är allvarligt orolig för mitt intellekt. Förut har jag alltid sett mig som en av de skarpare knivarna i lådan, men numera undrar jag om jag ens är i närheten av köket.
Bevisföremål 1: Speldosan
Ellenbebisen fick en jättefin gammaldags speldosa av besökande vänner härom veckan. Den spelar vi på nästan varje dag och igår var inget undantag. Ellenbebisen skrek eftersom hon var övertrött och Ellenmamman plockar fram esset i skjortärmen - speldosan - och börjar veva. Men det plonkar bara ytterst märkligt och Ellenmamman utbrister förfärat åt Ellenpappan: "Den har gått sönder!" (Ni måste läsa in desperationen i rösten själva).
"Ja, eller så kan du ju veva åt andra hållet", suckade Ellenpappan. Och då lät det så vackert, så vackert.
Bevisföremål 2: Korsordet
På kvällen när Ellenbebisen somnat gott i sin säng (utan speldosa!) skulle Ellenmamman och -pappan lösa lite korsord. På ledtråden "Vår närmaste släkting" skrev Ellenmamman raskt in sin kunskap och sa överlägset åt Ellenpappan: "Kolla här, de har missat i korsordet! Det är liksom en ruta för mycket i början!"
Ellenpappan tittade missmodigt på Ellenmamman och frågade: "Hur menar du nu?".
"Ja, kolla själv" svarade Ellenmamman och pekade argt på korsordet.
"Ett alternativ är ju att stava Schimpans rätt, med ett S i början och inte bara Chimpans", sa Ellenpappan, en man som aldrig haft femma i svenska.
Bevisföremål 3: Kroppens reaktion
Och idag kom det slutgiltiga beviset. Ellenmammans kropp börjar acceptera den nya intelligenskvoten och har anpassat sig till enbart livsuppehållande funktioner. Idag hade jag hjälp av kompis A som skakade Ellenvagnen medan jag skulle rida min fåle. När jag ridit en kvart upptäckte A att jag inte hade hjälm på mig.
"Tyckte väl att du såg ut som en dressyrkäring idag" skrattade hon och gick och hämtade min störtkruka.
Och jag som aldrig rider utan hjälm! (Eller väst för den delen, jag vet hur ont det gör att knäcka 10 revben). Uppenbarligen har kroppen - helt utan att jag var medveten om det - beslutat sig för att Ellenmammans skalle inte är värd att skydda, utan det är bättre att lägga krut på bevarandet av ridbyxlåren t ex.
Nåja, jag är i gott sällskap. I morse när jag var ute på en av de oändliga motionspromenaderna (som inte syns på vågen, men tack för att ni frågade!) fångade jag följande dumhet med mobilkameran:
Fem garage, och ändå får inte bilen plats?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)