I torsdags red jag lektion. Har sedan senaste lektionen för ca 3 veckor sedan i stort sett ägnat mig åt sjukgymnastik för att "mjuka upp" den stela (och behandlade) högerbogen. Hoppades att tränar-L skulle märka skillnad, vilket hon gjorde. Hon tyckte att han rörde sig bättre genom kroppen och att han också stigit lite i manken och började likna sig själv. (Han har i princip sett låg ut fram).
"Då ska vi mäta om det verkligen ÄR bättre", småfnissade L. Skit också, det är ju aldrig så bra som det känns, tänkte jag. :)
Men först fick jag gymnastisera honom på längden och börja ta tillbaka några steg (be om aktivitet!) och sedan "stretcha ut" honom igen, med bibehållen kontakt. Många upprepningar, bara några steg i varje läge, så att de många förändringarna förbättrar hästen. Fick hjälpa till lite med spö i början för att få aktivitet bak i upptagningarna, men sen började det hända grejer i hästen. Han blev "lättgådd" och började röra sig fint.
Därefter satte L ut koner i en fyrkant och la bommar utanför konerna, så att det bildades regelrätta hörn runt konen. Jag skulle rida på fyrkanten, in mellan konen och bommen och så göra halt i den korrekta hörnpasseringen. Låter kanske enkelt, men jag tyckte nog det var lite... besvärligt. Det bullade alla möjliga kroppsdelar hit och dit, hästen reagerade inte blixtsnabbt (för att uttrycka sig snällt) och det var allmänt svårt. Men efter ett tag började det gå bättre. Då skulle jag sluta göra hela halter och bara göra halvhalter vid konen. Och sedan göra bättre. Inför hörnet, sitt djupare, räta upp sig, halvhalt, forma och efter hörnet "mjukna" i hjälpgivningen och tänka fräscht framåt till nästa hörn. Det kändes efter ett tag som att Ralph gick på räls. Jag gjorde INGENTING och hästen bara gav och gav! Det var helt fantastiskt. Sedan skulle jag trava efter hörnpasseringen och sakta av någon meter innan nästa kon. Det räckte att tänka trav så sög han framåt, i balans och fullt nedsittningsbart. Det var så läckert att jag bara satt och log. Jag har aldrig ridit så lite och fått så mycket betalt! Och jag har aldrig känt mig så dressyrmässig, Ralph har nog aldrig gått i sådan fin balans någon gång.
Ja, det var några minuter att dö för helt enkelt.
Sen tog vi en skrittpaus på lång tygel och så skulle jag börja om, med lite extra kontroll på ytter bak (tror jag). Och vips kom det bakslag. Ralph började stampa och stod och småstegrade. "Gå ur det och trava på en liten volt" menade L. Det hade jag gärna gjort. Men Ralph hade hakat upp sig. Jag kom varken fram eller bak. Bara upp. Då känner man sig väldigt, väldigt liten.
L kom fram och hjälpte till från marken istället. Det han gör när det blir så här är att han felböjer i ryggen och det går väldigt snabbt. Han formar ryggen som en vänsterböjning och är man då i höger varv tycker han det blir helt knäppt när jag rider på som man "bör" göra i det varvet, typ begär ställning och böjning. Han är så pass känslig att han blir upprörd och han drar in halsen som en sköldpadda och stryper sin egen lufttillförsel. Det går liksom inte att "gå på" honom i det här läget, han är helt låst. Han har haft de här tendenserna sen jag köpte honom, men jag tycker det blivit mindre och mindre. Stampat med framhoven har han inte gjort på ett år t ex. Men jag är väl för långsam i min ridning nu, så han hinner felböja utan att jag känner det. (Och ingen normal ryttare hade känt det, har jag en viss känsla av)
L la sin hand mot min högerstövel och pushade inåt samtidigt som hon försökte flytta Ralphs huvud lite åt höger. Han försvarade med att VRÄKA sig mot högerstöveln. "Jag böjer INTE om" verkade hela hans kropp skrika. På det igen, lura honom genom att göra långsammare. Efter ett antal upprepningar kunde han böja ryggraden mer korrekt efter högervarvet och jag kunde sätta huvudet åt höger. (Detta gjordes i halt). Sedan samma arbete åt vänster, i skritt. Tillbaka till höger där jag enbart koncentrerade mig på att känna hans ryggradskurvatur under sadeln. Det är ju själva f*n vad ofta han böjer om. Men han började slappna av mer och mer, halsen föll ner och vi kunde påbörja ursprungsarbetet igen.
Och det var himmelskt.
Jag hade kunnat betala mycket mer för den lektionen faktiskt...
4 kommentarer:
Åh, jag VET! Jag minns! Och ja, det är himmelskt när hästen är så LOSS att det bara är att , ja, liksom rida. Inget motstånd, bara flyyyyt. Och sedan lever man på det länge. Men faktum är att man kan uppnå just den där känslan med hund också. Härligt, A-K, jag satt bakom dig i sadeln medan jag läste.
Hur irriterande jag än kunde tycka att tränar-L kunde vara, så måste jag säga att jag har aldrig varit med om en tränare som så kunde få fram kvaliteter hos både häst och ryttare - kvaliteter som man inte ens visste fanns! Måste ha varit en fantastisk lektion, så kul!
Visst är det helt överdjävligt frustrerande när det först går så himla bra att man känner att det faktiskt finns hopp för att man inom en eller kanske två livstider kan kalla sig ryttare, och sedan skiter det sig så totalt att guldfiskar verkar vara ett bra alternativ?
Men du slår inte mina misslyckanden, från byten i serie om vartannat till att inte få hästen att trava. Efter en likadan skrittpaus som din. Den är svårslagen. Själv var jag dock helt nedslagen efter den upplevelsen och funderade seriöst på att ta upp barndomens frimärkssamlande.
Men det fina i kråksången är att komma ur den där skitplatsen och vidare, det är då det verkligen gått bra!
Tror som ovanstående; att det är varje gång man löser upp en knut som man färdas uppåt ett pinnhack på den långa stegen. Så himla kul att läsa, det blir snudd på magiskt när allting blir sådär lätt och allt bara funkar.
Skicka en kommentar