A working class hero

Jag är sprungen ur den socialdemokratiska arbetarjorden på Söderslätt. För mig var förstamajtåget lika mycket högtid som påskafton. Det prenumererades på Arbetet, och moderater demoniserades. Valvakorna var långa och spännande. Lyckligast var jag de år då pappa glatt väckte mig mitt i natten med de ömma orden "Sossarna vann!". Självklart var pappa fritidspolitiker och var sällan hemma. Det var liksom så det var, trodde jag. Tills jag började gymnasiet och fick en massa Näsetbor till klasskamrater. Oj oj oj, vad jag skämdes. För mitt uttal ([tüska] istället för [tyska], [gräääädde] istället för [gredde] osv osv), för att vi hade Arbetet hemma och för att vi körde en risig gammal Ford.

Numera har jag ett mer normalt förhållande till politiken, men nog vurmar jag lite för arbetarromantiken. I helgen har vi därför haft arbetsläger, där vi satt Ellenfarfarn i arbete så att svetten rann. Ja, svetten rann för all del även på Ellenpappan.

Och det som är så bra med att vurma för arbetarromantiken innebär ju inte per se att man själv måste utföra något arbete. Och det passar mig mycket bra, vid närmare eftertanke. "Nej, nu blir det visst regn", "jag måste gå och börja på lunchen", "var det inte Ellenbebisen som pep lite?", "vill ni ha saft?" är repliker som jag kan tipsa er andra arbetsromantiker om.

Vi anlägger uteplatser (ja, i plural - varför nöja sig med en liksom), och vi har väl kommit mer än halvvägs på den ena. Men så blir det bra också. Åh, vad vi ska njuta när vi sitter där i kvällssolen med ett glas vitt och ler lyckligt mot varandra. Möjligen tindrar Ellenbebisen med ögonen också.


Ellenpappan lägger sten i regnet. Ellenmamman fotograferar.