Den här bloggen är snart lika aktuell som anslagstavlorna i korridorerna. Kommer ni ens ihåg anslagstavlorna som man använde sig av för att kommunicera med medarbetarna, innan intranätens, facebooks och mailens tid? Där klippte man ut artiklar i dagens tidning som handlade om jobbet eller annat intressant, hängde upp julfestinbjudan och information om vaccination.
Ungefär så trendig känns den här bloggen... Det är svårt att hinna, får en jäktad småbarnsmor erkänna. Upp innan tuppen ens hunnit gå och lägga sig, iväg med en okristligt tidig buss till jobbet för att komma hem när det redan varit mörkt ett halvt dygn (nåja, så känns det åtminstone) för att ägna några timmar åt att bli klängd på av Ellenbebisen. De dagar jag inte försöker ta mig till stallet och min häst, vill säga. Densamme är sorgligt nedprioriterad. Orken är inte på topp helt enkelt.
Ellenmamman och -pappan har känt av en smärre höstdepression och på vad sätt botar man inte bättre en dylik än med ett besök på Ystadslätten hos goda vänner. Genom att åka iväg på kvällen späder man ut sällskapet och behöver inte reta sig på varandra, och den fina följdeffekten är att Ellenbebisen får umgås med lite "nya" människor. I alla barnböcker har Ellenföräldrarna läst om hur viktigt det är att låta barnet socialisera sig med såväl vuxna som barn nämligen, och som de goda barnaalstrare de är (eh.... vid 37 års ålder) försöker de lydigt följa de oskrivna reglerna.
Ellenbebisen tyckte att den stora dobermannen hos vännerna var högst dubiös. Han skällde så
högt. Mycket högre än den lille Huliganen som Ellenbebisen känner ganska väl. (Och har dängt i huvudet ett antal gånger). Men dobermannen hade ett väldigt försonande drag, enligt Ellenbebisen. Han satt i bur. Dobermannar bör alltid sitta i bur, om man frågar Ellenbebisen.
I Ystadhushållet befinner sig även en liten alabasterängel av 1700talssnitt. Gyllene korkskruvslockar, stora ögon och en hejdundrande energi kännetecknar 3,5-åringen i familjen. Ellenbebisen tyckte att 3,5-åringen var väldigt spännande. Och 3,5-åringen förbarmade sig och "lekte" lite med Ellenbebisen. Dock förstod hon inte varför Ellenbebisen tvunget måste riva de uppbyggda tornen av klossar hela tiden. Ellenmamman och Ellenpappan ska låna "Den tyranniska bebisen" på biblioteket i Dalby och se om de behöver vara oroliga.
Ellenbebisen har för övrigt regredierat ifråga om språkutveckling. För någon vecka sedan var Ellenföräldrarna stolta över Ellenbebisens första ord (förutom Titta): Klocka. Nå, om vi ska vara riktigt petiga var det inte ett klockrent (ha ha) "Klocka" som kom ur hennes rosenknoppsmun, utan mer ett Kåcka, men det behövs ju inte så mycket fantasi för att inse vad den begåvade ungen syftade på. Och var man osäker kunde man ju bara kika på vägguret som bebisen pekade på. Men hur vi än tvingar henne nu, inte säger hon Kåcka inte. Inte mamma och pappa heller för den delen. Det enda hon säger är Diss. Till allt. Vi vet inte om hon är så långt före sin tid, och kör den svårimponerade Malmöstilen, så att hon dissar allt hon ser och hör, eller om hon försöker uttala det engelska ordet för "detta". Det som talar för det sistnämnda alternativet är att hon är sin fars dotter, och Ellenpappan uppvisar samma talfel då han ska säga This,
Någon som däremot talar väldigt bra var den 3,5-åriga lockiga ängeln. Munnen gick i ett, i stort sett. Ellenbebisen gjorde stora ögon och viskade Diss någon gång.
Då tittade Guldlock på Ellenbebisen och vände sig sedan bekymrat mot Ellenmamman och sa:
"Hon pratar inte mycket, va?"
Ridå.
