Självklart ska svettfuxen inte bytas ut mot garn, som jag hädiskt nog orerade om i förra inlägget. Svettfuxen är en gräddfil till sinnesro och en källa till träningsvärk. Men frågan är om inte svettfuxen anser att piloten borde ägna sig mer åt virkning i soffan än virkning i sadeln, så att säga...
Såg första filmsnutten på oss härom dagen, som min vän filmade med min nya älskade Ajfån. (Jag hoppas att ni sett vad jag virkat till Ajfånen i inlägget nedan?!). Låt mig säga som såhär: den här ryttaren kommer aldrig till något SM. Där sitter piloten intet ont anande, i tron att ekipaget faktiskt jobbar och är duktigt - och så säger Ajfånfilmen nåt helt annat! Eftersom Ajfånen är alldeles ny så är det nog inte fel på filmen. Tyvärr.
Den fina svettfuxen - är förvisso fin, men - RÖR inte på sig. Han är så oengagerad att det ser ut som en tax som kasar runt i ridhuset. Och här har jag suttit och trott att vi nog är rätt flashiga.
Nåja, det är bara att bryta ihop och komma igen. Nu satsar den här Elitryttaren på att få igång svettfuxen. Problemet är bara att Elitryttaren inte orkar Rida så som det krävs mer än tio minuter. Å andra sidan är ju ett grandprixprogram bara sju minuter, jag får trösta mig med det.
6 kommentarer:
Vi vill se filmen!
Får du upp tempot ska du se att du kan riva av ett GP-program på 6,5 minuter, och då har du ju hela 3,5 minuter kvar till framridningen! Det kommer att gå fint!
/Petrus
Äsch du vet väl att kameran ljuger!
Första gången jag skulle ivägn och åka slalom i alperna var jag hyfsat lugn. Man hade väl sett Stenmark och grabbarna susa nerför pister som inte såg alltför gräsliga ut. Man hade lärt sig om "trycket på dalskidan" och tänkte att det här, det kommer att gå bra. Sen stod man där högst uppe i backen och greps av panik över hur jävla BRANT det var. I barnbacken.
Så jag är helt övertygad om att ni är självaste inkarnationen av flashighet.
Petrus, jag lovar på heder och samvete att aldrig visa filmen. Jag blir nästan öm i självförtroendet när jag ser den.
Irene, jag vet precis vad du menar. Även jag har åkt utför. En gång.
Anna-Karin.
Din nya identitet som virkande kvinna har totalt förstört mig och jag kan inte ens lyssna på radio längre pga reklamen.
Att virka en grytlapp stor som Afrika, måste ju bara vara ditt påfund.
Eller om jag ser ett barn med en virkad mössa, så måste jag tänka att en sådan har nog Ellen om några år.
Eller när mina tankar tar mig tillbaka till förra årets ljuvliga dagar i Lofsdalen, där min fars fd fru (en av dem) har virkat alla gardien, alla överkast och alla filtar.
Då minns jag inte kärlek, ro och glädje, då tänker jag, undrar om det snart kommer se ut så här hemma hos Anna-Karin.
/Annica- förblindad.
Det var inte så att du råkade köra filmen i slow-motion?
Annica, tänk om dina farhågor besannas. Tänk om jag börjar färga håret blått och virka dukar att ha under alla mina prydnadssaker? Det gäller minsann att lägga band på sig innan det är kört.
Angela, vi kan väl hoppas att det var fel på hastigheten och att ajfånen på nåt sätt halverade stegens amplitud. Det är säkert en Bad riders app jag råkat ladda ner av misstag.
Skicka en kommentar