Innerst inne är jag faktiskt väldigt rädd för att rida. Åtminstone i situationer där jag känner att hästen blir lite spänd, tittig, taktig eller "tom". När jag tränar och har full fokus på att Rida för allt smör jag hittar i Småland, då känner jag det i stort sett aldrig. Men på senaste lektionen då jag var tvungen att gå bort till ridhuset där Ralph inte varit på ett år ungefär, då kände jag det även fast tränaren stod och dirigerade oss.
Lektionen var faktiskt ett prov i precision. Jag skulle böja korrekt och efter ett antal övningar (serpentiner m m) var det dags att gå in på en volt runt Lisette, som stod med en longerpisk och så skulle jag vara 20-30 cm från spetsen av pisken hela tiden. Ni som rider, kan säker tänka er hur lätt det var. I trav. :o Med jämna mellanrum haglade återkopplingarna från Fröken Noggrann i mitten. "Passa ytterbogen", "Var är din egen svans nu?!", "Sitt över inåt", "Ställ inåt", "Lägg om vikten i bogen, den driftar utåt!", "Ni närmar er spetsen, akta!", "Akta ytter bak, den är en halv centimeter fel!", "Korta yttertygeln!" osv osv.
Jag stank av svett kan jag berätta.
Idag har jag mha Ellenpappan och Ellenbebisen - i sin nya svindyra ergonomiska (och ekologiska - man är väl medveten?!) och jättejättejättefina bärsele (släng er i väggen, Babybjörn) - ridit ut en sväng på heden. Och när jag vågar titta ner i mitt inre, ser jag att jag är rädd. Jätterädd faktiskt. Så jag upprepade senaste lektionens lärdomar även ute på heden. När hästen känns tom, lägg till skänklarna lite "segt", håll om och KRÄV bakdelen. Låtsas att du är Andreas Helgstrand eller vem som helst, som inte accepterar att hästen slaskar med häcken. SÅ jag krävde Ralphs rumpa. Att den skulle in i handen även på heden. Vi var ute en halvtimme och jag är faktiskt väldigt nöjd med mig själv. För jag är rädd. OCH tuff.
F*n också att jag skulle skada mig så illa den där gången härom året. Jag hatar att vara rädd.
9 kommentarer:
Du är duktig!!! Jag förstår hur du känner .. jag blev ju på slutet helt paniskt rädd för att hoppa ... det är en hemsk känsla. En förbannad .. jäkla skitkänsla som bara dyker upp. Du är duktig som trotsar den!!! På den bara.
Själv gav jag ju upp och slutade hoppa istället :/.
Idag red jag iväg till grannen med Dagge. En lite längre tur. Björne var jätteduktig och höll sig lugn i stallet (iofs hade maken hörlurar och såg på nån serie på datorn ... men jag tror han var lugn iallafall :-D). På vägen hem så blev Dagge rätt för något ... vände på en femöring ... och centrifugalkraften gjorde att jag dråsade i backen. Hoppade upp direkt igen på en lugn häst ,, men FAAAN vad ont jag har i mitt blåa långfinger. Två naglar och ett blått långfinger blev resultatet . Jäkla häst. Jag skall skaffa halsrem tror jag.
Förresten har jag galoppreat på Björne idag!!! Han var jätteduktig!!!
Haha .. han blev inte rätt för något ... han blev räDD för något :-D. Sorry för min finska ådra som kommer fram ibland :)
Haha ser även att det skall vara två BRUTNA naglar ... :-D
Ja å sen har jag inte galoppreat utan galopperat ..
Jisses :/
Marina: Annars är galopprea ett väldigt trevligt och billigt nöje.
Duktiga du A-K!
Det är inte roligt att vara rädd.
Du är så bra som kämpar på och försöker komma över puckeln.
Tänker att det kräver en alldeles särskild form av självkännedom och mod för att våga titta ner i sig själv och upptäcka rädslan. Jag kan identifiera mig i vad du skriver från tiden då Moa var unghäst och slängde av mig hela tiden. Det var inte roligt och jag fick verkligen hålla den inre blicken på horisonten för att motivera mig att ta fighten. Varje dag. Och jag gjorde ju inte illa mig på riktigt - lite mörbultad rygg och sargat självförtroende bara.
Jag hoppas att du kommer våga fortsätta att tänja på din rädsla och - tryggt och långsamt - flytta gränsen för vad du tycker är ok. Men jag förstår att det känns i magen. Kram!
/Linnéa.
Strongt av dig!! Hejja! De där mentala bilderna gör massor för en upplever jag också. Till Tomas har jag sagt att han ska tänka på spanska tjurfäktare (efter att vi sett en sådan sitta och rida på en mycket elektrisk häst som galopperat sidvärts, baklänges och gjort spins snabbare än en elvisp runt en livsfarlig tjur ute efter att döda - lagom macho för en spanjor ;) och det får Tomas att känna sig lite stärkt.
Men Andreas Helgstrand är också en bra liknelse! =)
Go girl, jag vet att du kan! Alla blir rädda ibland och jag tror att det är precis rätt sätt att hantera det. Bara RIDA med all teknik man har.
Duktiga du som rider ut trots att det inte känns helt okej i magtrakten. Det behövs mod att erkänna att man är rädd. Du är modig. Rid ut några gånger till så har du snart bemästrat rädslan. Jag tror på er!
/Lotta
Du är verkligen duktig! Alla är väl rädda, i alla fall någon gång, när de rider. Det är väl lite det ridning handlar om också, att övervinna rädslan. Sen gäller det så klart att inse sina begränsningar också, men det är ju en helt annan sak ;-). Jag tycker du är jätteduktig. Det gäller ju att tänja på gränsen hela tiden, men om du känner att du inte vill för att du är rädd så kan du också skippa att rida på heden. Så är det bara. Det är inte fegt, det är modigt.
Ps, tror du inte jag är rädd när jag rider?!!!
Tack snälla ni för ert peppande och era ord! För inte kan man låta rädslan vinna - det är ju för roligt med ridning för det.
ÅÅÅÅÅÅÅÅ vad jag känner igen mig! Åkte av så det dammade i backen och gjorde mig jätteilla för tre år sedan. Det tog ett halvår innan jag överhuvudtaget kom upp i sadeln, ett år innan jag kunde rida utan instruktör och jag är fortfarande jätterädd när jag rider ut. Så fprt hästen spänner sig lite, eller blir lite ofokuserad, eller- det värsta- tittar på något som inte jag ser, så dunkar hjärtat, andningen blir ytlig och sitsen spänd. Ussh!
Skicka en kommentar