Ljuva tystnad

Ibland har Ellenmamman ett stort behov av att ha det tyst omkring sig. Det har inträffat i o m Ellenbebisens intåg på Byvägen. Ellenbebisen är en "snäll" bebis (barn är väl aldrig elaka, å andra sidan?), men emellanåt är hon en riktig GnEllen.

När Ellenpappan kom hem efter en tidig fågelinventering i Ljungby (avfärd 03.30) slängde jag mig i bilen och körde runt en halvtimme och njöt. Njöt av ensamheten, tystnaden, möjligheten att få tänka flera tankar i rad och av att få bestämma själv. För hur det än är, nu bestämmer Ellenbebisen.


- Jag heter Ellenbebisen, och jag söker världsherravälde.

Lycka är...

... att komma i sina "vanliga" jeans (som inte är av absolut största storleken!)

... att vänta på tulpanernas explosion

(Är dock lite skum på tulpanernas färg - jag har utrotat varenda Apeldoorn jag hittat, och är skräckslagen att det döljer sig sådana kvar i min paradrabatt!)

... vårsol

... att Ellenbebisen är så duktig

Ellen får sin första smakportion av potatis, 4 månader och en dag gammal!

... vänner

... en promenad med Ralph i snöre

... en natts god sömn

... ett (eller fem) glas bubbel

Separation stärker

Nu har Ralph varit hemma i Skåne i ca 1,5 månad (eller är det två? Tiden går så fort). Jag tycker faktiskt att vår separation gjort oss båda gott.

Jag tycker om Ralph, det har jag alltid gjort, men också haft tvivel om det verkligen är en häst för mig. Han är rätt så svår (för mig), med sin känslighet och "ostadighet". Många gånger har jag varit på väg att sälja och köpa mig något "enklare". Men samtidigt, de minuter vi får till av "riktig ridning", då går det inte att tänka sig någon roligare häst att rida. Då skiner lite Kvalitet igenom, som jag faktiskt aldrig känt förut. (Men så har jag inte suttit på OS-hästar heller!)

Vi har ägnat tiden åt att försöka "hitta tillbaka" och så sjukgymnastik. Emily som haft Ralph har ju naturligtvis sitt sätt att rida, och jag mitt, så när han kom hem passade han ihop med Emily - vilket gjorde att jag hade svårt att hitta "min egen" ridning. I kombination med att jag inte ridit på så länge förstås!

Dels har Ralph varit med om en helt ny upplevelse, han har fått jobba ihop med en annan människa och jag tror framför allt att det varit nyttigt för honom mentalt. Emily är så "cool" med hästar, hon bara förutsätter att de kan, och då kan de också. (Som att Ralph kunde "lasta sig själv" t ex). Dels har jag fått bygga upp längtan efter ridning under de månader jag var hästlös, och jag har funderat en del på varför jag och Ralph kamperar ihop.

Idag när jag red honom blev det ganska tydligt att jag gillar honom för att han är så känslig som han är. Jag kan "gräva i luften" så att säga med skänkeln ("klappa katten i luften" säger tränaren) och han slutar klistra revbenskorgen mot högerbogen. Jag kan "peka med hälen" mot en bakhov, och jag får en liten liten skillnad i aktivitet. Och något som också är kul är att jag faktiskt tror att Ralph gillar mig?! Jag tror faktiskt han gör det! (Det är stort för mig att säga, det känns som att någon ska komma och slå mig i huvudet med ett baseballträ för att jag inte ska tro att jag är någon!)

Traven idag var stolpig, stötig, han låg på som attan framåt, men det beror nog på att jag inte är koordinerad nog än. I skritt funkar det riktigt bra nu (vågar jag verkligen skriva detta!?), så traven kommer väl den också!

Jag gillar Ralph!

Gör-det-själv: huvudvärk

Följ denna enkla instruktion och du kan bli lycklig ägare till en praktfull huvudvärk!

1. Inled dagen med dåligt humör. Kanske är du irriterad över att alla dagar liknar varandra, med bebisskrik, promenader, sömnbrist och grusade planer. För att bryta tristessen, beslut dig för att åka en tur till den akademiska bonnahålan, Lund.
2. Applicera bebis i bilbarnstol, vik ihop vagn och stuva in den i bagageutrymmet (och få smutsfläckar på de enda jeans som passar medan du gör det), och släng in fullmatad skötväska.
3. När du kört ca 3 minuter, gläd dig åt att bebisen börjar illvråla. Hela vägen till Lund. Det innebär 20 minuters bebisskrik i baksätet medan du själv sitter i framsätet och svettas allt ymnigare.
4. Väl framme i Lund, irra omkring i ett p-hus som är felbyggt med alldeles för breda pelare som tar upp värdefullt utrymme. Svär över alla j*vlar som tvunget måste ha SUV:ar, som tar upp 2 parkeringsplatser. Reta gärna upp dig över hur miljöovänliga de är, och hur helt meningslösa de är, såvida inte ägarna bor mitt ute på en leråker. Vilket de väldigt sällan gör.
5. Lyft ut den genomsvettiga bebisen (de blir svettiga av att skrika tydligen) och lägg henne i vagnen.
6. Inträd i första anhalten - leksaksaffären där de säljer de där braiga nappflaskorna man bara måste ha enligt Barnmorskornas Fascistiska Förening. Norpa åt dig en flaska till det facila priset av 99 kr.
7. Sniffa utvärderande och ställ dig frågan om du trampat i världens största hundbajs, eller om bebisen bajsat ner sig.
8. Kom fram till att bebisen är den skyldiga.
9. Gå till kassan och betala. Fråga samtidigt om det finns toalett med skötbord, här i Lunds största leksaksaffär, som du nyss sponsrat.
10. Reta upp dig över svaret att det kostar fem kronor.
11. Stuva in dig själv, bebis, skötväska och handväska på toaletten.
12. Försök lägga bebisen på underlaget som kommer med skötväskan, samtidigt som du tar av bebisen ytterkläderna.
13. Fundera över när golvet på toan städades sist, nu när du måste sätta ner handväskan där, eftersom det inte finns en enda krok på toaletten.
14. Stressa upp dig över att bebisens fekalier är gröntonade. Något de inte varit sedan du ammade och åt grönmögelost en kväll.
15. Plocka ihop allt och gå vidare på din härliga promenad genom Lund.
16. Efter två kvarter: titta på klockan och inse att du måste hem igen, för att bebisen ska äta.
17. Gå snabbt inom ICA Malmborgs för att köpa lunch och kollidera med 786 pensionärer som inte kan flytta sig för en stressad småbarnsmamma med barnvagn.
18. Stuva in allt i Skodan igen och påbörja hemfärd.
19. Njut av bebisens illvrål hela hemvägen.
20. Grattis, du har nu en formidabel huvudvärk!

Back to the 80's

Härom dagen fick Ellenmamman några timmar på det egna kontot. Dessvärre visade bankkontot att det inte kunde bli så mycket shopping, så Ellenmamman nöjde sig med lite barnkläder på rea. Ska livet vara såhär nu, undrar ängslig Ellenmamma - att de slantar som förr lades på läppstift, pocketböcker, vojlockar och rosenmönstrade whatever (ja, allt med rosor på helt enkelt) numera kommer att läggas på Ellenbebisen?

Nåväl, färden gick till frisören. Under föräldraledigheten tar Ellenmamman en paus från sin ordinarie frisör i trendiga Malmö och går till en frisör i Lund (helt enkelt eftersom det är närmre byhålan Torna Hällestad, och det gäller ju att hushålla med den lediga tiden och tillbringa den så lite som möjligt i Skodan). Första gången Ellenmamman testade denna frisören var hon väl inte hundra nöjd, det ska erkännas, men eftersom Ellenmamman är en så sympatisk och förstående person ville hon gärna ge frisören en andra chans.

Frisören halar fram saxen och får fria händer. "Jag vill gärna ha en tuff frisyr", säger Ellenmamman poppigt.

Sekunden efter börjar frisören klippa fram en syntfrilla. Så nu har den 38-åriga bybon som för det mesta hasar omkring i ridkläder eller mysbrallor en frisyr från 80-talet. Frisören sa glatt när hon visade Ellenmamman den nya frillan: "Ja, i år är det 50-, 60- och 80-talet som gäller!".

Varför, o varför, kunde inte Ellenmamman fått en frisyr från 60-talet?! Det har hon i alla fall inte upplevt live, och hade därmed inte behövt känna "Nej, inte nu igen!!!"...



Ellenmamman i sin nya syntfrilla. Ellenbebisen har samma frilla som vanligt.

Hörbarhet: nolla

I makens släkt nedärvs dålig hörsel. Såväl Ellenfarmor som Ellenpappan hör som 97-åringar. Förut har jag inte reflekterat så värst över det - jag menar, vem är jag att klaga; jag som ser klart på 12 centimeters håll? Jag hade aldrig klarat mig i naturen mer än 2 minuter utan mina linser...

Men efter Ellenbebisens ankomst kan den dåliga hörseln faktiskt orsaka smärre äktenskapliga uppträden. Föreställ er följande scenario: natt klockan 01.32. Ellenbebisen har fått första nattmålet med mat och ska nu fås att somna av de utmattade Ellenföräldrarna. Ellenmamman försöker viska "har du sett hennes napp?" till Ellenpappan. Ellenpappan frågar "VA?!". Fyra gånger. Försök gärna skrika när ni viskar, det är en intressant upplevelse. Och inte hjälper det heller, för Ellenpappan är på gränsen till döv i alla fall.

Å andra sidan, visst har det sina fördelar att ha nedsatt hörsel också, Ellenpappan besväras ju t ex inte av Ellenbebisens alla femtioelva ljud hon har för sig när hon ska somna. Nejdå, han slumrar glatt in, sagolikt omedveten om alla rosslingar, pip, grymtningar och smågnäll.

Och ibland blir det rätt skoj när han hör fel också. Härom dagen när jag iförde Ellen hennes Parisdress och stolt deklamerade "Hej pappa, jag är en goding!" när Ellenpappan kom ner från sin morgontoalett, knarrade den halvdöve karlen fram "Va?! Är du en smoothie?!


- Jag är en smoothie!

Work in progress

Tänk så otränad jag känner mig i sadeln. Nervbanorna är slöare än gamla tidens modem (och hackar ungefär lika mycket) och jag har liksom inga "idéer i arslet". För att svara snabbt på hästens rörelsemönster krävs det ju att man utvecklar ett nervganglion i häcken som kan hjälpa en att moderera sitsen. Och min nervansamling tycks ohjälpligt inbäddad i isolerande fett.

Har ridit Ralph fyra dagar på ridbanan, med syfte att försöka få honom att vinkla högerbogen och inte vara stel i den. Få honom att skritta genom kroppen och börja sätta sina kroppsdelar på rätt plats, inte som ett Z. Men det är inte lätt. Jag är så slö i reaktionerna. Flera sekunder för sent känner jag att jag glidit ut t ex. Och då kan man inte skjuta haren, när man får upp bössan en vecka efter den siktats på ängen...

(Klicka på bilderna för att se dem i "helfigur")


I början av passet - försöker få honom att komma genom kroppen och förlänga sig på längden.


Han börjar så smått sitta ihop lite mer, men jag med mitt tålamod tycker förstås det känns lite träligt att jag är så ur träning...




Har de senaste två dagarna lagt in några sejourer då jag ber honom lägga vikten lite mer bak, för att styrketräna honom och ytterligare avlasta bogen. Jag har lite svårt att moderera mitt eget sätespåslag, så ofta gör jag lite för stark samling med bäckenbotten och då blir det tvärstopp. :o

Vårmodet i Paris

Våren är kommen till Skåne. Och med den, det parisiska vårmodet. Då Ellenmamman antar abnorma proportioner, och inte ens kommer i svenska kläder från tjockiskedjan Lindex knappt, får hon vackert ta ut sitt uppdämda klädbehov på Ellenbebisen.

Fastän Ellenfamiljen inte är så berest, så har de vänner som är det. Ellen har hittills fått presenter från Sydafrika (av två av varandra oberoende vänner!), Malawi, Skottland, Irland och Frankrike. Och från Frankrike, inget mindre än senaste Parismodet. Det är så nimmt med barn, deras kläder passar alltid. Inga magar som väller utanför linningen (mjo, det är det nog, men barnkläderna har en stretch utan dess like, något för Lindex att sätta i sina jeans!) osv. Man kan lita på barnkläder - de passar helt enkelt.

Idag har Ellen sin vårstass från Paris. Allt medan Ellenmamman bligar avundsjukt på det faktum att Ellenbebisen kan ha klänning utan att skämmas för att låren väller ut över knäna. Precis som de gör på Ellenmamman.


Sponsored by H & J Cederberg

Hej sjukgymnastik!

Välkomna till min nya blogg. Jag blev så trött på gamla verktyget att jag gick över till detta istället. Egentligen borde jag ju valt wordpress, som de riktigt trendiga, men jag bor ju på landet så... ;)

Tänk vad Ralphen ska vara tacksam som har mig. Inte nog med att han får tak över huvudet och mat varje dag, jag är också en ISO-kontrollant till min läggning. Så när equiterapeuten säger "terapeutisk ridning", då är det banne mig sjukgymnastik på schemat. Både igår och idag har jag kunnat rida. Igår tack vare att Emily (som hade Ralph i flera månader när jag var gravid) var nere och hälsade på, och därmed kunde skaka vagn, och idag tack vare vännen A som tog sig an vagnen. Kändes lite fånigt igår att inte erbjuda Ralph åt Emily, som trots allt tagit hand om honom åt mig i så många månader, men eftersom han var nyknackad ville jag helst själv sitta på honom... :o Hönsmamma - jag?!

Han känns i varje fall helt annorlunda. Har blivit två lugna skrittpass med fokus på att han inte ska använda höger bog som en krycka att poppa upp sig med ur marken, att få ut halsen från bogbladslåset och välva överlinjen. Det är långt kvar förstås, men jag börjar känna en grundkvalitet som jag inte kände innan knackningen. Och eftersom jag är så nitisk, kommer jag att fortsätta med hans sjukgymnastik och testa trav då och då -men är han ojämn, så blir det tillbaka till skritt. Travade lite i vänster varv idag, vännen A (som fått beskrivningen av min lektion och knackningen) sa att ojämnheten syntes, när man visste vad man tittade efter. Så det blev tillbaka till skritt och få ut kroppen igen.

Idag ska jag äntligen få hjälpa någon annan, ska med en vän till Hbg och hämta hennes häst som stått där över natten. I vanliga fall är det bara jag som får hjälp hela tiden... Ena sekunden far jag av hästen och behöver hjälp med allt från mockning till ridning, nästa sekund är jag gravid och får hjälp nästan halva graviditeten och sen ärver jag en häst och behöver hjälp med att hämta hem den, mocka (återigen!) och rida den. Känns skönt att äntligen få börja betala tillbaka lite, även om det inte alltid blir till samma personer som rycker in till mig...