Hur mycket garn tror ni man får för en häst?

Ellenmamman är fast i virkets träsk. Det är till och med roligare att virka än att rida numera. Vilket man kan förstå, om man hade sett Ellenmamman rida på sistone. Det saknas engagemang, takt, och "pizzazz" som Ellenmammans tränare brukar uttrycka det. Men Pizzazz menas att hästen är snabb upp från marken, atletisk och spjongig. Men för all del, vem är det? Ellenmamman ska minsann inte kasta några hästskor i växthuset. Hon är själv tung i benen och är inte snabb med något annat än att somna tidigt om kvällarna...

Nu funderar Ellenmamman över hur mycket virkgarn man kan köpa för en häst. Inte för att hon har någon tur med att sälja hästen Ralph, det har hon inte - men om hon säljer Ducat då? Då kanske det kan bli några påsar garn?!

Ellenmammans senaste förälskelse är en Ajfån. Och självklart måste Ajfånen ha en sovsäck.


Sleep tight, little iFriend.

Toppen på karriären

Tänk, alla projekt man engagerat sig i. Alla nätverk man underhållit. Alla arbetsuppgifter man slitit hund för att få ur sig innan deadline. Alla presentationer man hållt, alla taktiska undanmanövrar man gjort.

Mot dessa står de sig slätt:


Har ni någonsin sett något så fulländat, något som vackert i all sin komplexitet? Något så välgjort och estetiskt?! Det skulle möjligen vara något av Josef Franks eller Piet Heins alster, antar jag. Men jag menar något samtida?

Ellenmamman är omåttligt stolt över sina första grytlappar. De månde ha blivit lite sneda, och kanske kanske man bränner sig när man använder dem eftersom de blev lite väl luftiga på sina håll. Men en konstnär måste ha sin frihet att tolka verkligheten med sina egna ögon.

I Ellenhemmet är det dock kris sedan Ellenmamman avslutade grytlapp nr 2 för en kvart sedan. Garnet är slut! Men som tur är har Ellenmamman krävt en resa till Lund i morgon för att hamstra mer. Det förstår ju var och en att en sådan virkkonstnär som Ellenmamman får man inte hindra. Då kan det bli psykoser. Och man vill ju inte sluta som stackars Sigrid Hjerthén!

Alternativ sport

Sedan jag läste ett inlägg i Angelas blogg om vilken alternativ sportkarriär hon skulle stakat ut åt sig har jag funderat över vad jag själv skulle gjort om jag inte hållt på med hästar.

För all del, jag har faktiskt provat på några sporter under mina dagar, men ingen av dem speciellt framgångsrikt.
Basket var jag ingen stjärna i. Det ingår nämligen att man ska springa över en milslång plan, fram och tillbaka, till synes utan ände. Dessutom ska varenda fruktansvärd tjurrusning avslutas med att man ska kasta en alldeles för stor boll i en liten korg som anpassats efter jättar. Ja, inte är korgen stor och därmed lätträffad, utan jag menar att höjden passar enbart giganter. Ändå gjorde jag en gång 75% av min klass mål i en basketturnering i 8:an. (För minnesgoda läsare pratar vi 1986). 75%! Imponerande statistik. Vi kan ju låta bli att nämna att klass 8B:s tjejer endast gjorde 4 mål totalt under hela turneringen, varav tre av dem kom ur mina händer.

Volleyboll var jag något duktigare på. I denna sympatiska sport ingår ju inte löpning i någon större utsträckning, utan man kan i princip stå stilla och bara vänta tills bollen anländer på ens armar. Nackdelen är om man spelar med klass 8b, där 80% av tjejerna skrek av förfäran när volleybollen närmade sig och i det avgörande skedet - då en sann volleybollspelare tar emot bollen - hoppade åt sidan.

Löpning är en så dum sport att den tänker jag inte ens nämna.

Handboll verkar ju vara ett populärt inslag såhär i VM-tider. Men för en person med begränsat löpintresse och -talang i kombination med väldigt små händer ter sig sporten som ett hån.

Skidåkning slipper man ju som tur är slippa ägna sig åt då man är infödd skåning. De senaste vintrarna har utgjort ett undantag men såsom varande 38-åring kan man glatt luta sig mot sin livserfarenhet och säga "Tried it, didn't like it". För att stå på några pinnar när det är halt överallt, det kan ju inte vara någon intelligent sysselsättning?! Men gudarna ska veta att jag försökt. En gång. En helvetesvecka i Sälen. Aldrig mer. Tror aldrig jag gråtit så mycket eller varit så arg någon gång, vare sig förr eller senare.

Nej, ridning är nog det enda alternativet för undertecknad. Fast det jag sysslar med i sadeln kan nog knappast kallas sport. Det är mer ett alternativt sittande.

Om handarbete vore ett manligt attribut

Betänk de idrottsliga orättvisor som föreligger vårt kön. Vilka sporter blir OS-grenar? Givetvis de så kallade sporter som har ett traditionellt manligt påbrå. Skytte till exempel. Jag menar, hur jobbigt kan det vara att stå still och sikta på en cirkel några hundra meter bort?! Förvisso förstår jag att det kräver koncentration, men då kunde ju lika bra korsord vara en gren?

Om virkning vore en manlig sysselsättning, då är jag säker på att det hade varit en OS-sport vid det här laget. Betänk bara möjligheterna. Man kan tävla både i att virka snabbt, länge och snyggt. Direkta paralleller till 100 m, maraton och simhopp.

Att Ellenmamman börjat ta strid för virkningens inträde på OS-arenan har givetvis inget att göra med att hon själv försöker lära sig virka i dagarna. Nej, Ellenmamman är alltid opartisk och neutral. Dock kan hon intyga att man får mer träningsvärk av att virka en halv grytlapp än att rida en krävande ridlektion.

Resultatet? Ja, det får ni se när det är klart! OM det blir klart.


En sådan här drömmer Ellenmamman om att virka. Dock tyder grytlappen hon tränar på att det kan ta lite tid innan filten är klar att mysa under...

Saker som inte går att konstruera

Man kan tillverka bebisar i provrör, transplantera grisorgan till människor och upptäcka partikeldammkorn i fysiklaboratorierna. Varför kan man då inte ta fram:
* strumpor som sitter kvar på bebisfötter
* tekannor som inte spiller
* bh:ar som är bekväma
* godis som gör att man går ner i vikt
* luktfria blöjor
* nagellack som sitter kvar mer än ett dygn
* bebisstövlar som faktiskt stannar på foten
* katter som betjänar sig själv

Hur svårt kan det vara?!

Två ynka stavelser. Något av det mest ursprungliga ljuden en mänsklig strupe kan frambringa. Ett ord som är detsamma i stort sett över hela världen, från Nya Zeelands maori till Hollands flamländska. Men tydligen ett ord som är övermäktigt för Ellenbebisen.

Mamma.

Man kan tycka att ordet borde vara det enklaste lätet av alla att få ut. Men icke, sa Ellenbebisen. Ord som är lätta att säga är: klocka, titta, diss, kaka och gugga. Och förstås, det mest förnedrande av dem alla: pappa. Ordet pappa viskar hon dock bara, men det är väl för att spara på Ellenmammans känslor. Hon är väl trots sin språkliga funktionsnedsättning en unge med empati, antar jag.

Nu ska Ellenmamman tröstäta några Alladinpraliner i väntan på det magiska ordet.


- Jag kan kanske inte säga mamma, men jag kan spela Für Elise, i alla fall!