Huliganen vs Ellenbebisen

I Ellenfamiljens bekantskapskrets ingår Huliganfamiljen. Huliganen är en västgötaspets i sina bästa år (varje år är hans bästa år, enligt honom själv), och ni kan läsa om hans liv och leverne i den utmärkta bloggen Västgötaspets och trädgård. Ellenmamman kände sig hugad att göra en jämförelse mellan Ellenbebisen och Huliganen, efter att ha läst en genetisk notis under dagen om hur lika människor är apor. (Ja, notisen var inte genetisk, den var ju typografisk, men ni är ju intelligenta läsare allihopa, så närmare förklaring behövs nog inte). Nåväl, med ett dubiöst förflutet i genetikens skumma korridorer, vill Ellenmamman i alla fall pröva sina vingar inom denna så bespottade och feltolkade gren av vetenskapen. (Observera att Ellenmamman i sin krafts dagar faktiskt var erbjuden inte en, men två doktorandtjänster: en inom prokaryot molekylärgenetik och en inom eukaryot molekylärgenetik! Den tuffa Ellenmamman tackade dock nej till dessa supersexiga erbjudanden och började jobba kommunalt istället. Snacka om sex appeal!)

Åter till den jämförande studien. Ellenmamman har nämligen uppdagat en rad skrämmande likheter mellan Huliganen och Ellenbebisen.

Respektlösheten. För Ellenbebisen är ordet "NEJ!" en skrattutlösare. Varje gång Ellenmamman eller -pappan ryter i med sina myndigaste stämmer vänder hon sig mot oss och spricker upp i världens leende. Ellenföräldrarna undrar nu ängsligt hur man lär en 9-månadersbebis innebörden av ordet Nej? Och till Huliganen kan vi uppenbarligen inte vända oss. För honom existerar endast en sorts handlingar: de som resulterar i Frolic. "Lyda" är inte ett ord som ingår i Huliganens vokabulär, däremot "gör-det-här-och-du-får-en-Frolic".

Matvalet. Såväl Ellenbebisen som Huliganen visar en viss tveksamhet inför den föda som erbjuds dem, men samma iver inför föda som inte är ämnat för dem. Huliganen kan ägna timmar åt att äta upp en handfull "piller" (dvs hundfoder), men det tar honom cirka 3,7 millisekunder att äta upp en handske någon tappat på golvet. Jag lovar, en partikelaccelerator är långsam i jämförelse. Likaså tar det lång tid att utfodra Ellenbebisen med hennes kulinariska barnmatsburkar, och det tar ännu längre tid att trycka i henne den mat Ellenmamman med jämna mellanrum känner sig nödsakad att laga åt henne (herregud, vad skulle Anna Wahlgren säga om köpemat?!). Att äta papper, löv, grus, pinnar eller döda insekter däremot - det går snabbare än Ellenmamman hinner säga Marabou.


Ellenbebisen äter smörgås på Östarp idag. Det gick inte fort.

Uthålligheten. Precis som Huliganen tycker Ellenbebisen att pådyvlade aktiviteter är rätt trista. Huliganen tycker t ex att lydnadsträning är rätt pekka. Booooring, utropar hela hans myndiga lilla västgötakropp. Och så tar han lite egna initiativ för att liva upp det hela. Som till exempel att stanna mitt under det fria följet på lydnadstävling, för att snusa på något betydligt intressantare. Eftersom västgötaspetsar är sådär tre äpplen höga och det under fritt följ ingår att man INTE ska titta på sin hund, märkte inte Huliganmatten detta förrän momentet var helkört. 0 poäng på det momentet, och en tävlingskarriär som blev lika kort som Huliganens ben. Ellenmamman utsätts för samma uthållighet från Ellenbebisens sida. Saker som Ellenmamman erbjuder är urtrista. men saker som Ellenbebisen själv hittar på är toppen. Exempel: bli matad är förnedrande - att äta själv är innovativt (tro mig, vi hade velat att hon åt i ett slakteri där man lätt kan spola av väggarna), att gunga som en småunge är trist - att vrida sig i gungan så att man nästan trillar ut är skoj!

Kattfascinationen. Huliganen hatar vissa saker. Att någon klampar in på hans kontor är en sådan sak. Katter är en annan sådan sak. I Ellenfamiljen ingår två katter, åldermannen (och möbeln) Måns samt ungtuppen Tjippen. Hela Huliganens inre skriker "Spring så jag får jaga dig!" när han känner kattens feromoner. Som tur är - för katterna - är han kass på att se dem om de inte rör sig. Något som i alla fall nestorn Måns lärt sig; han håller sig blick stilla när Huliganen är i närheten. Som en sengångare faktiskt. Vid närmare eftertanke beter han sig alltid som en sengångare. Ellenbebisen är inte mycket bättre hon, men vi tror inte hon drivs av samma kattplågarmentalitet som Huliganen. Hon drivs snarare av upptäckarglädje. Och så är hon ju ett forskarämne. "Hur hårt kan jag slå den här katten Tjippen med ett skohorn innan han sticker?", "Kan man dra i de här håren?" och "Tycker Måns om att bli sparkad i huvudet?"


Kicking some cat.

Den oroväckande tystnaden. Den största gemensamma nämnaren mellan Ellenbebisen och Huliganen är dock den oro som avsaknanden av ljud väcker hos de vuxna i närskapet. När det är tyst från Ellenbebisen eller Huliganen strömmar tusentals illabådande tankar igenom ens hjärna. Och de är nästan alltid sanna. Antingen sitter Ellenbebisen med en lerig fotbollssko i munnen, eller så har Huliganen hittat en av Ellenbebisens leksaker som han absolut inte får ha. När det är tyst, då vet man att Ellenbebisen/Huliganen är lycklig. Och när någon av dem är lycklig, innebär det i regel att man själv är olycklig.