Låt mig ge några exempel.
En lyckad dag är en dag när man inte behöver ikläda sig kläder eller skor som sitter åt. Och ju äldre jag blir, desto mer slirar jag på etiketten. Idag har jag varit på tantutflykt och iklädde mig ostrukna kläder och GYMPASKOR. De andra jag mötte på utflykten hade läckra Caloutofflor. Mina Hasbeens står och samlar damm i skohyllan. :o
Tantuflykter är de extravaganta eskapader jag åker på numera. Idag har jag åkt med två goda vänner på "Öppen trädgård" på Söderslätt och funnit att det var gott. Det oohades och aaahades över nävor, bollmåror och formklippt buxbom. Självklart prenumererar jag på Allt om Trädgård också. Synd att min entusiasm inte riktigt räcker hela vägen ut i min egen trädgård. Jag har en sorts snedvriden uppfattning om mig som trädgårdsmänniska där jag strövar runt i någon vacker klänning (som inte sitter åt, förstås!), halmhatt och klipper nedvissnade rosor medan jag smuttar på ett glas vitt vin. Och så har jag aldrig betett mig i trädgården i det så kallade verkliga livet.
Gråtfrekvensen ökar för varje dag. Jag gråter åt dödsannonser, ett snällt sms, TV-serier (värst hittills var när jag lipade åt en söt kattunge i Lilla huset på prärien), idrottsgalor och jag vet inte allt. Igår lipade jag givetvis lite under prinsessbröllopet. (Och att bara SE bröllopet tyder väl på en aktningsvärd ålder?!). Och inte nog med det, jag klädde upp Ellenbebisen i klänning bara för att det var en så högtidlig dag. Som om Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria skulle läsa min blogg och tänka "Titta vad fint Ellenbebisen ansträngde sig på vår bröllopsdag, vi får inte glömma att skicka tackkort!"
Ellenbebisen i fin klänning. Ellenpappan i T-shirt han ärvt av sin lillebror. Jag själv hade faktiskt läpptift dagen till ära.
Töntiga motiv kommer jag hem med i mobilkameran efter mina oändliga viktminskningspromenader (som motverkas något av alla kakor och all choklad jag envisas med att trycka i mig när jag tycker synd om mig själv för att jag är trött, för att Ellenbebisen gråter, eller för att det är tisdag). När jag var liten suckade jag åt pappa som fotograferade sisådär en 599 humlor, 432 åkervädd och 223 fjärilar som vi sedan tittade på under diabildsvisningarna. Och nu tar jag nästan lika trista bilder själv, men med en mycket mycket sämre kamera. I morse gick jag förbi en katt på min skogspromenad och tänkte "Vad lustigt med en vit katt här i naturen, det ser ju helt fel ut, det måste jag ta en bild på och lägga i min blogg". Låt mig nu fråga: Vem f*n bryr sig?!?!
Meningslöst misemotiv.
Till mitt försvar tar jag en del bilder på världens sötaste Ellenbebis också. Men det är lite korkat att inte ta med den "riktiga" kameran, det erkänner jag.
6 kommentarer:
Jag bryr mig! Ohyggligt intressant katt, på min ära. Den liksom höjer hela blogginlägget.
Och som grädden på moset och pricken över i:et; världens gosigaste Ellen!
Vill framföra mitt varmt kända tack för att ni tog hand om maken och Huliganhunden under min regniga Göteborgsutflykt, det kändes tryggt att veta att de var i goda händer!
Haha, jag och Tomas såg också prinsessbröllopet =)
(Mest för hästarnas skull i och för sig men dock)
Katten kan du alltid fixa till i Photoshop, gör pälsen lila eller nåt, hävda sen att det är en speciell ras som bara finns i Torna Hällestad!
Ellenbebisen är verkligen en supersöt unge, man tröttnar liksom aldrig att påtala det.
Ja, själv är jag ju evigt ung. Bär endast de absolut trendigaste kläderna vilka framhäver min vältränade fysionomi på ett perfekt vis, jag skulle aldrig åka på tantutflykt utan väljer resmål som framhäver min samtidigt medvetna, nydanande och bohemiska livsstil - resor under vilka jag med min ultrahögteknologiska kamera endast fotograferar de allra trendigaste saker i det mest raffinerade ljus man ens kan föreställa sig.
Allt om trädgård känner jag inte ens till. Möjligen besöker jag någon japansk stenträdgård för en kortare retreat ibland.
Jag har en närmast kuslig känsla för ungdomlighet och trendriktighet, faktiskt.
Trots detta var det en ung slyngel som vid gårdagens raffinerade födelsedagsbjudning i ett konstnärshem, hade mage att säga att jag, JAG, är en sån där gammal propp som sitter ivägen på alla jobb och omöjliggör för ungdomen att etablera sig på arbetsmarknaden!
/Petra
Alltså, när jag träffade dig på morgonpromenaden igår var du fräsch som en nyponros: nyduschad, nytvättat, välklippt hår som gnistrade i solen. Så kom inte här och kom! Men katten, den såg jag inte röken av och jag tycker faktiskt att det är en fin katt (möjligen lite mycket albino för att den inte ska haka upp sig i naturupplevlesen, liksom. Det är nog något biologiskt!). I övrigt: passa på att vara ostruken nu om du vill, tids nog ska du in i fållan igen.
"Jag har en sorts snedvriden uppfattning om mig som trädgårdsmänniska där jag strövar runt i någon vacker klänning (som inte sitter åt, förstås!), halmhatt och klipper nedvissnade rosor medan jag smuttar på ett glas vitt vin. Och så har jag aldrig betett mig i trädgården i det så kallade verkliga livet. "
Detta måste vara det mest befriande jag läst på länge, eftersom jag själv är likadan. Har massor av snedvridna uppfattningar om min egen person och vad jag egentligen prioriterar. Och sedan kommer ju det verkliga livet och slår mig i huvudet med en sandsäck (eller motsvarande, sandsäckar är ju rätt sällsynt i min vardag).
Jag häpnas över detta ibland, att jag så ömt vårdar mina missuppfattningar om mig själv, trots mina 37,5 år...
Häpnas? Är det ens ett ord? Eftersom det inte är poäng på det och jag är helt prestigelös (ja, eller hur?!) ändrar jag till HÄPNAR...
Skicka en kommentar