Har man valt ridning som hobby och hästar som andhål i tillvaron, så borde det banne mig vara roligt. Och det ÄR det för det mesta med Ralph. Men innerst inne är jag livrädd emellanåt, och inte f*n kan jag rida heller. När han kom hem från Emily satte vi högergalopperna utan problem. Men nu har jag ridit in felen i bogen igen och det blir fel galopp 50% av tiden. Det gör mig gråtfärdig. Jag blir ledsen, besviken och arg.
Jag tränar medvetet hela tiden, jag hafsar nästan aldrig, jag är noggrann och ÄNDÅ kommer jag ingenvart. Andreas var med nere idag och tröstade mig efter ett urkass ridpass på ridbana. "Det syns visst det skillnad, du rider mycket bättre nu", säger han. Men det känns inte så i mitt hjärta.
Idag vill jag bara sälja hästen och börja på ridskola igen. Där märks det inte hur kass man är. Just idag ser jag ingen mening med att fortsätta rida just Ralph i alla fall. Han är 12 år och jag kan fortfarande inte sätta höger galopp. Jag har börjat öva nedsittning och orkar väl ett halvt varv på volten, sen kan jag inte mer. Jag menar - är det lönt?
Lipade på vägen hem och torkade mig på schabraket jag asade hem för tvätt. Ser troligen ut som en tvättbjörn i ansiktet. Men tvättbjörnar kan inte heller rida, så det passar väl bra.
Och ja, jag vet att jag är martyrig. Men det får man faktiskt lov att vara i sin egen blogg.
12 kommentarer:
Visst är det så visssa dagar. Antingen det gäller ridning eller barnuppfostran. Är det lönt? De som vet säger att det ÄR lönt. Torka tårarna och på det igen. Saknar dig! Kram Monika
Du har valt en svår häst. Det vet du bättre än någon annan. Det är ingen tröst, men en förklaring till varför dalarna blir rätt djupa emellanåt.
Och du vet ju redan mina misslyckanden, som med råge toppar dina. Får man inte en svårklasshäst att börja trava - då borde man lägga ner... Men jag kämpade på och fick ömsom vin och ömsom vatten (inte ens det, faktiskt fick jag rena ökentorkan ibland).
Vältra dig som en gris i gyttja och gläd dig åt att bara du själv (du är ju din egen hårdaste kritiker) tycker du är usel. Det blir mycket värre när man ska stångas med andra som är av samma åsikt ;)
Sedan kan några rutor choklad och ett glas vin omöjligt vara en felordination :)
JAG tycker du är duktig, om det kan vara till någon tröst. Och visst, ibland känns allt skit och man vill sluta med hästar. Så känner vi andra också det vissa dagar. Men det är bara att torka tårarna och ge sig på det igen. Du är ju superduktig! Har du glömt?!!
Jag är inte så bra på att ge dig kommentarer utan att såra dig men jag försöker.
Jag upplever det nu så här i efterhand att L.s sätt att lära ut ridning ger en mindervärdeskomplex. Det tar bort det roliga i ridningen. Jag kände det inte då när jag red för henne, då var det kul och allt annat var fel. Sen har du ju faktiskt en rejäl anledning att vara rädd för din häst.Det hade jag oxå varit. Jag är oxå ridrädd, känner jag mig minsta lilal osäker på om en häst har onda avsikter (dvs att den inte lovar sitt liv på att behålla mig på ryggen) så rider jag den inte.
Du behöver ju inet börja på ridskola, byt till en pålitligare häst, sänk kraven på dig själv och ha ROLIGT. För det är ju faktiskt därför vi började rida en gång i tiden.
Kram Linda som inet vill bli misstolkad utan faktiskt menar väl.
Oj, har du också hamnat i den klubben... vi får stötta varann där, på botten...
Jag håller på och läser i Mary W's bok om att man måste bli kompis med sina kroppsliga problem, först då kommer man att sluta föra sin inre vänsterhjärniga monolog som pladdrar "Idiot! Hur kan du göra X igen!" och "Du är dum - och en urdålig ryttare" och liknande konstruktiva saker som gör att man blockerar högerhjärnan från att göra sitt jobb. Ska skriva lite bra citat på bloggen sen, saker som man kan försöka ta med sig till stallet. Kram och spark i baken.
Visst har man sina dåliga dagar. Men det hindrar ändå inte att jag letar annan häst med jämna mellanrum. Han är för svår för mig, och precis som Linda är inne på: det blir för mkt millimeterprecision varenda jävla ridpass. Och jag är apless på det. Idag har jag letat annan häst. Hittade en fux som gått LA6 för 90'. Synd att man inte har mer pengar.
Jag tycker Linda är lite inne på rätt spår; herregud det ska vara ROLIGT ens fritidsinstresse. Ja, man kan ägna sig helhjärtat åt det, och lägga massor av energi och pengar på det, men till största delen ska det ändå vara KUL. Känner man inte så, så är det något som är fel.
Jag håller till viss del också med om att man får lite mindervärdeskomplex och också en känsla av att man inte klarar av att rida på egen hand när man tränar för L. Det kan vara hur kul som helst på en lektion, man får hästen lös och lyhörd - men sen känner man ändå att man inte fixar det på egen hand, man behöver henne som stötta. År ut och år in. Det är ju ok om man ändå tycker att det är kul, men om man nu blir ledsen och frustrerad och mest tappar sugen av ridningen?
Du har ju faktiskt anledning att vara rädd, och även om Ralph är begåvad och egentligen snäll så är han ju inte lätt. Och kanske inte din häst egentligen?
Nej, Ralph är nog inte min häst innerst inne. Men vems häst ÄR han?! Tänk om han inte ens är säljbar. Det börjar jag noja mig för nu.
Jag har f ö redan hittat min nästa häst. Den kostar 120'. Lagom va? Med tanke på att jag kanske kan få 50' för Ralphen... http://www.youtube.com/watch?v=AGG2_hdioJ8
Oj hoppsan. Här tittar man in och känner igen sig minnsan. Kommer just från ridbanan, gick inte som det borde... Känner ju varken dig eller hästen, men jag tyckte det såg rätt fint ut. Sansat och en bra stabil sits.
Du tänker helt rätt. Men det är SVÅRT att ta sig ur L träsket. Om man ska nå de höjderna L avser så måste man rida typ 2 pass om dagen för henne i 10 år eller så. Pröva något helt nytt, långt ifrån det och gärna på någons annan häst för är det ens egen häst så har man kvar den där känslan; "jag förstör honom om jag rider så här". Jag upplever det som att efter jag släppte alla krav och bara RED så verkade Ls lärdommar växa och faktiskt bli brukbara. Det var de inte innan, det var för mkt teoretiska små oväsentliga detaljer. Släpp kraven, sälj kusen och ha kul. Han är inte svårsåld den där inte, han ser väl ganska maffig ut om man liksom packar ihop honom? Finsn säkert nån bra tillridare/försäljare som kan visa upp honom på ett säljande sätt.
Och trevliga hästar finns det gott om, bara man letar lite.
Känner också igen detta med mindervärdeskomplex. (Jag tror mig dock ha funnit varför i alla fall för egen del). Däremot tror jag att det finns en anledning till varför vissa väljer att rida för L istället för att gå på ridskola. Kanske dessa personer inte tycker att det ger något att rida på med lägre krav, med lägre ambitioner, att "roligheten" med ridningen är just att göra det svåraste svåra?
Sen detta med känslan av att inte klara sig på egen hand. För min egen del så tror jag att det berott på att när jag rider för L så sköter hon snacket; hon talar s.a.s till min högerhjärna och högerhjärnan utför och rider. Sen när L inte är där så försöker vänsterhjärnan ersätta henne - den inre dialogen börjar - och då kan högerhjärnan kan inte längre fungera (eftersom hjärnan bara verkar kunna tune-a in en kanal åt gången). Först igår började jag fatta (jag är trög) vad högerhjärnig ridning innebär och började glänta lite på den dörren. Och goda saker började hända då. Inget flashigt, bara subtila kvaliteter. Men jag är själaglad just nu, hoppet tändes igen.
Ja, ibland undrar man om det verkligen är lönt det... samtidigt så VET man ju att det hela tiden går i vågor; ena dagen känner man sig uslare än en lus på en liten lopphund, för att två dagar senare lyckats få till två travsteg som tar en till himmelriket!
Du har verkligen en svår häst i Ralph - och det vet du själv. Samtidigt gör det ju de små guldkornen så mycket mer glänsande. Och du har haft några urjobbiga och läskiga upplevelser på Ralph dessutom - vete sjutton om jag hade klarat att vara uppe på hästryggen så snart som du var. Lägg till det att du gjort ännu en vurpa, som gravid, och kejsarsnitt och allt vad det är som hänt det senaste året - då ÄR det väl inte konstigt att inte orka mer än ett halvt varv i nedsutten trav (men jag såg att det var mer än så på filmen ;-) )
Mer än nånsin skulle jag nu vilja att LeRo var ohalt och i fin form - och att du var här. Då hade du kunnat sitta och "fisa omkring" och vara helt säker på att åtminstone inte bli kastad i backen, men också få leta runt och hitta självförtroende genom att han inte är en bråkdel så känslig som din Ralph <3 Han är tvärtom rätt så förlåtande (nånting har jag lärt honom i alla fall) ;-)
Jag skulle vilja skicka nån form av självförtroendeboost-drog (helst förklädd till nåt gott vin kanske?) till dig! Du är en av mina absoluta idoler när det gäller noggrannhet i ridningen!
Och om det sen ändå vore så att du skulle sälja Ralph så tror jag absolut visst att han är säljbar! Tveklöst! Och en ny pålle behöver faktiskt inte alls kosta 120 papp och se så tråkig ut... *oups*... för att vara en klippa! Jag tror gott att du skulle kunna hitta en kanon för nånstans mellan 60-80 i alla fall!
Skicka en kommentar