Igår red jag första saluhästen jag gärna vill rida igen. Tänk att det finns sådana!
Hästen är en f d hopphäst som inte ska hoppa mer utan som skolats om till dressyr. Svart var han också. Lite låg fram kanske, men det blev bättre under ryttare. Han reagerade precis som jag vill en häst ska göra för sitsen, och han kändes mycket trevlig att rida. Jag gillade honom skarpt.
Frågan är om min medryttare / framtida delägare blev lika förtjust. Det är inte lätt när hästen ska passa två! :)
Nu hoppas jag att Ditte snart kan börja marknadsföra Ralph så att han snabbt och smidigt blir såld - så jag vet hur mkt pengar jag har att röra mig med. Den svarte valacken ska absolut provas igen, men "tyvärr" åker vi på semester en v nu på Österlen. Jag kommer att reta mig kungligt om han blir såld under den tiden.
Såhär ser hans annons ut, för den intresserade.
fredag 30 juli 2010
onsdag 28 juli 2010
Förändringshommage
Jag är en person som har lätt att utveckla beroende. Hittills har jag klarat mig undan de riktigt besvärliga beroendena, såsom tobak, knark eller självstympning. Men choklad, vin, cola zero och lax är exempel på saker jag är beroende av.
Jag är också en sucker för förändring. Jag älskar förändringar! Ibland är de lite kusliga, men det är det som gör dem så lockande. Byta jobb är ett exempel - jag är t o m duktig på det.
Den största förändringen av dem alla är dock attEllenbebisen kom in i våra liv med buller och bång. Eller med "buller och bång" vet jag inte. Det var ju extremt välplanerat (själva uttagandet åtminstone) och sa väl mer "snitt, slurp och UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!". Man hör ofta hur jobbigt det är att vara småbarnsförälder. Som om man inte kunde räkna ut det med blindtarmsbihanget. Upphackad sömn, ett konstant bärande och dessutom tar en liten liten individ över den centrala platsen på alla scener man någonsin kommer att befinna sig på.
Men hur skoj det är, det glömmer många att berätta. Jag är ingen barnkär person, men jag är starkt Ellenförälskad. Hur kan det bara bli så vansinnigt fantastiskt av två små små celler som möts i en kort stund av glädje? En ny person, med helt egen vilja, med de mest fantastiska ögon världen skådat och med mjuka, bulliga fötter som gjorda att pussa på?
När jag ser på henne ibland vet jag att man inte kan bli lyckligare än så här.
(Mobilbild)
Jag är också en sucker för förändring. Jag älskar förändringar! Ibland är de lite kusliga, men det är det som gör dem så lockande. Byta jobb är ett exempel - jag är t o m duktig på det.
Den största förändringen av dem alla är dock attEllenbebisen kom in i våra liv med buller och bång. Eller med "buller och bång" vet jag inte. Det var ju extremt välplanerat (själva uttagandet åtminstone) och sa väl mer "snitt, slurp och UÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!". Man hör ofta hur jobbigt det är att vara småbarnsförälder. Som om man inte kunde räkna ut det med blindtarmsbihanget. Upphackad sömn, ett konstant bärande och dessutom tar en liten liten individ över den centrala platsen på alla scener man någonsin kommer att befinna sig på.
Men hur skoj det är, det glömmer många att berätta. Jag är ingen barnkär person, men jag är starkt Ellenförälskad. Hur kan det bara bli så vansinnigt fantastiskt av två små små celler som möts i en kort stund av glädje? En ny person, med helt egen vilja, med de mest fantastiska ögon världen skådat och med mjuka, bulliga fötter som gjorda att pussa på?
När jag ser på henne ibland vet jag att man inte kan bli lyckligare än så här.
(Mobilbild)
måndag 12 juli 2010
En tandlös historia
Ellenfamiljen har haft finbesök från Norrland i några dagar. Lilla Lovikka med tillhörande mamma och mamma-bekant har förgyllt tillvaron under sluttampen av Falsterbo Horse show och imponerats av den skånska medelhavsvärmen, dialekten på hoppläktaren och för all del även av Ellenbebisens uppenbarelse.
Lilla Lovikka är ca en månad yngre än Ellenbebisen och som den väluppfostrade bebis hon är, kunde hon ännu inte sitta - vilket Ellenbebis nästan kan - så Ellenföräldrarna kunde känna sig stolta över sin unges utveckling.
Ända tills Ellenmamman till sin stora förskräckelse upptäcker att Lovikka håller på att få en tand! Lovikkas mamma hade missat denna stora sensation, och det kändes förstås som ett litet, litet plåster på såren. Varför har nu inte Ellen fått tänder?! Vad är det frågan om?! Ellenpappan kom rusande för att se hur det ser ut i bebismunnen när en tand ska göra sitt genombrott, och sen sprang han vidare för att kontrollera Ellenbebisens mun. Det var helt tandlöst.
Tandlösa Ellenbebisen (mobilfoto).
Sen kom nästa bakslag för Ellenföräldrarna. I söndags struntade Ellenmamman i Falsterbo Horse Show och Ellenfamiljen gav sig av till stranden istället. Ellenbebisen var ett mönsterbarn och var glad över tilltaget. Ända tills Ellenmamman introducerade Havet. Då blev Ellenbebisen livrädd. Det här ser inte bra ut, tänkte Ellenföräldrarna besviket. Men så tröstade de sig med att det nog är normalt att små bebisar blir lite rädda för ett kallt hav med stora vågor i.
Och sen kom det ett sms från Lovikkamamman som nu åkt vidare via Halland på sin färd norrut. "Lovikka har badat i Kattegatt. Succé!" läste Ellenmamman och blev allt mer sammanbiten. Vad är det här för unge egentligen? Först kommer hon hit från Norrland, med feber och allt, och är GLAD hela tiden. Sen får hon en tand tidigare än Ellenbebisen och avslutar det hela med att gilla att bada i havet. Någonstans gick något helt galet.
Jag skyller på Internet. Hade det inte varit för detta digitala låtsasland hade jag aldrig kommit i kontakt med Lovikkas mamma. Så se upp därute, var på er vakt mot internetanvändare.
I balja går det minsann bra att bada.
Lilla Lovikka är ca en månad yngre än Ellenbebisen och som den väluppfostrade bebis hon är, kunde hon ännu inte sitta - vilket Ellenbebis nästan kan - så Ellenföräldrarna kunde känna sig stolta över sin unges utveckling.
Ända tills Ellenmamman till sin stora förskräckelse upptäcker att Lovikka håller på att få en tand! Lovikkas mamma hade missat denna stora sensation, och det kändes förstås som ett litet, litet plåster på såren. Varför har nu inte Ellen fått tänder?! Vad är det frågan om?! Ellenpappan kom rusande för att se hur det ser ut i bebismunnen när en tand ska göra sitt genombrott, och sen sprang han vidare för att kontrollera Ellenbebisens mun. Det var helt tandlöst.
Tandlösa Ellenbebisen (mobilfoto).
Sen kom nästa bakslag för Ellenföräldrarna. I söndags struntade Ellenmamman i Falsterbo Horse Show och Ellenfamiljen gav sig av till stranden istället. Ellenbebisen var ett mönsterbarn och var glad över tilltaget. Ända tills Ellenmamman introducerade Havet. Då blev Ellenbebisen livrädd. Det här ser inte bra ut, tänkte Ellenföräldrarna besviket. Men så tröstade de sig med att det nog är normalt att små bebisar blir lite rädda för ett kallt hav med stora vågor i.
Och sen kom det ett sms från Lovikkamamman som nu åkt vidare via Halland på sin färd norrut. "Lovikka har badat i Kattegatt. Succé!" läste Ellenmamman och blev allt mer sammanbiten. Vad är det här för unge egentligen? Först kommer hon hit från Norrland, med feber och allt, och är GLAD hela tiden. Sen får hon en tand tidigare än Ellenbebisen och avslutar det hela med att gilla att bada i havet. Någonstans gick något helt galet.
Jag skyller på Internet. Hade det inte varit för detta digitala låtsasland hade jag aldrig kommit i kontakt med Lovikkas mamma. Så se upp därute, var på er vakt mot internetanvändare.
I balja går det minsann bra att bada.
tisdag 6 juli 2010
Fokus i närskapet
Det är lätt att sucka och se allt det ofärdiga och osnygga i trädgården. Speciellt om man som i Ellenfamiljens fall; har dragit igång lite för många trädgårdsprojekt samtidigt - så att inget är färdigt. Det är grushögar vid ena ingången, ogräs precis överallt, uppgrävda gångar som det ännu inte kommit singel på, utan enbart sättsand (som vi drar in i huset istället så det blir fina vita fotavtryck överallt), skräphög i storleksordningen Romeleåsen vid hönshuset, ofärdig uteplats med utsikt över kirskål osv osv.
Och då hemfaller Ellenmamman lätt åt sin nedärvda negativism. "Vi blir aldrig färdiga", "Så pinsamt att ta hem gäster i den här krigszonen" osv osv. Till råga på allt elände orkar hon inte riktigt ta tag i det. Säga vad man vill om Ellenpappan, men en arbetssam jäkel är han. (Jodå, det går bra att svära i egen blogg). Har han en timme över går han ut med grepen och förvandlar en halvdöd lavendelrabatt till ett dike. Och det är ju bra. Om man hade gjort i ordning det där diket direkt vill säga. Men i Ellenfamiljen går det inte till så. Här kan det dröja en månad innan den f d rabatten jämnas till, rensas ånyo (för denna oexploaterade nisch exploderar snabbt av kvickrot, snärjmåra och maskrosor), och sedan ska nya lavendelsticklingar ner. Och under den månaden går Ellenmamman och bär sitt inre missnöje med allt mindre behärskning. Tills hon en dag får ett utbrott och kräver omedelbar åtgärd, annars hotar hon med att flytta. Vart flyttlasset skulle gå förtäljer inte Ellenmamman. För hon har inte en susning.
En bekant till Ellenmamman brukar säga att man kan njuta av småsaker i trädgården, istället för att fokusera på allt ogräs och allt det fula. Så Ellenmamman försöker. Här är resultatet:
Luktärten Black Knight i motljus. Enligt Impecta den svartaste/mörkaste luktärt som finns. Jag vet inte jag. Alla svarta blommor blir alltid lila för mig. Oavsett hur dyra fröna är.
Svart stockros. Nog den svartaste blomma jag lyckats få genom alla år av försök.
Black Knight igen, från andra hållet.
Rosen Cornelia tillsammans med stäppsalvia.
Låg luktärt, minns dock inte vad sorten heter, frön insamlade från i fjor. (Weibulls).
Luktärten America, läckert strimmig (Impecta).
Närbild på den låga luktärten.
Och då hemfaller Ellenmamman lätt åt sin nedärvda negativism. "Vi blir aldrig färdiga", "Så pinsamt att ta hem gäster i den här krigszonen" osv osv. Till råga på allt elände orkar hon inte riktigt ta tag i det. Säga vad man vill om Ellenpappan, men en arbetssam jäkel är han. (Jodå, det går bra att svära i egen blogg). Har han en timme över går han ut med grepen och förvandlar en halvdöd lavendelrabatt till ett dike. Och det är ju bra. Om man hade gjort i ordning det där diket direkt vill säga. Men i Ellenfamiljen går det inte till så. Här kan det dröja en månad innan den f d rabatten jämnas till, rensas ånyo (för denna oexploaterade nisch exploderar snabbt av kvickrot, snärjmåra och maskrosor), och sedan ska nya lavendelsticklingar ner. Och under den månaden går Ellenmamman och bär sitt inre missnöje med allt mindre behärskning. Tills hon en dag får ett utbrott och kräver omedelbar åtgärd, annars hotar hon med att flytta. Vart flyttlasset skulle gå förtäljer inte Ellenmamman. För hon har inte en susning.
En bekant till Ellenmamman brukar säga att man kan njuta av småsaker i trädgården, istället för att fokusera på allt ogräs och allt det fula. Så Ellenmamman försöker. Här är resultatet:
Luktärten Black Knight i motljus. Enligt Impecta den svartaste/mörkaste luktärt som finns. Jag vet inte jag. Alla svarta blommor blir alltid lila för mig. Oavsett hur dyra fröna är.
Svart stockros. Nog den svartaste blomma jag lyckats få genom alla år av försök.
Black Knight igen, från andra hållet.
Rosen Cornelia tillsammans med stäppsalvia.
Låg luktärt, minns dock inte vad sorten heter, frön insamlade från i fjor. (Weibulls).
Luktärten America, läckert strimmig (Impecta).
Närbild på den låga luktärten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)