Bloggen lägger ner.
Tack för att ni tagit er tid att läsa här!
söndag 29 maj 2011
måndag 23 maj 2011
Den gode Rochefoucauld
Fransmannen François de la Rochefoucauld sa på 1600-talet: "Alla människor skulle vara fega om de bara vågade." (Och eftersom Ellenmamman uppenbarligen ser jävligt gammal ut enligt dagisungen i förra inlägget kunde väl ett 1700-talscitat passa käringen?)
Ellenmamman gillar många saker. Några av dem har jag listat i bloggen förut, såsom choklad, vin, virkning, choklad och så lite mer choklad. Ellenmamman OGILLAR å andra sidan många saker. Ärliga ungar till exempel. Störd nattsömn är ett annat exempel, som Ellenmamman får tillfälle att ogilla varje natt sedan den ljuva Ellenungens ankomst. (Ja, och även tiden innan det, då tillståndet som Jabba the Hut inte var så gynnsamt för nattvilan). Något annat Ellenmamman starkt ogillar är att trilla av hästjävlar.
En gång dog nästan Ellenmamman på kuppen. För att göra en hemsk historia kort trodde Ellenmamman att hon knäckte ryggen den gången hon for i hög hastighet in i ridhusväggen (troligen i järnbalken) och bröt 10 revben (varav 6 på flera ställen), fick kotkompression och punkterad lunga. Å andra sidan resulterade den olyckan och det faktum att Ellenmamman ÖVERLEVDE att hon friade till Ellenpappan och så småningom vågade började tänka på att försöka skaffa en Ellenunge. När man tror att livet är slut, ställs saker och ting på sin spets. (Givetvis säger inte Ellenmamman att meningen med livet är att skaffa avkomma, men det kändes lite snöpligt att träffa väggen och inte ens ha TESTAT!)
Efter den där helvetesgången tänkte Ellenmamman inte trilla av fler gånger. Men det råkade hon visst göra när hon var gravid i femte månaden ändå! (Hej revbensfraktur IGEN). Och sen kom Ellenbebisen och Ellenamman tog det kloka beslutet att sälja den "finare" gångarthästen och köpa sig en enklare, stadigare variant. För det första gick det ju "sådär" att sälja förre hästen, det tog 6 månader och magsåret lurade runt knuten hela tiden. Men vi var för fattiga att köpa Losec, så det fick vi mota i magmunnen. Fattigheten berodde ju på att den strängt logiska Ellenmamman hade köpt sig en ny häst UTAN att den andre var såld. Kära bloggläsare, tag lärdom av detta - gör inte så. Det är väldigt, väldigt dumt. Ellenmamman vet det nu.
Nåväl, den trygga svettfuxen, känns inte riktigt så trygg längre. Ett antal nervbanor till bakdelen har kommit igång, och samtidigt som hästen går bättre och bättre är han också mer och mer vaken. Tre gånger hittills har Ellenmamman trillat av. Något Ellenmamman är väldigt rädd för, efter att ha åkt ambulans och haft så ont att ett skott i pannan känts som en befrielse, är att trilla av. När det förra veckan inträffade ute på heden och hästjäveln SKENAR hem, då var Ellenmamman inte glad. Ont, ont, ont i höften, och så promenera 2 km hem med den smärtan. Hästjäveln hade forcerat färisten (sår överallt), men Ellenmamman hade så ont att hon inte kunde bry sig.
Idag bedömde Ellenmamman att det kunde vara dags att försöka stiga upp i sadeln igen. Det har liksom inte gått, rent fysiskt, förrän nu. Ellenmamman har fasat för uppstigningen hela dagen. Självförtroendet är kraftigt stukat, helt enkelt. Och smärta är inte kul.
Men att göra något man är rädd för - det är MODIGT. Ellenmamman är modig. Hon klarade det. Ja, det gör jävligt ont i höften. Ja, det krävdes ett dubbelnougat i väntan på bussen hem. Ja, det krävdes en kompis på marken som mentalt stöd. Men NEJ, rädslan vann inte.
Ellenmamman gillar många saker. Några av dem har jag listat i bloggen förut, såsom choklad, vin, virkning, choklad och så lite mer choklad. Ellenmamman OGILLAR å andra sidan många saker. Ärliga ungar till exempel. Störd nattsömn är ett annat exempel, som Ellenmamman får tillfälle att ogilla varje natt sedan den ljuva Ellenungens ankomst. (Ja, och även tiden innan det, då tillståndet som Jabba the Hut inte var så gynnsamt för nattvilan). Något annat Ellenmamman starkt ogillar är att trilla av hästjävlar.
En gång dog nästan Ellenmamman på kuppen. För att göra en hemsk historia kort trodde Ellenmamman att hon knäckte ryggen den gången hon for i hög hastighet in i ridhusväggen (troligen i järnbalken) och bröt 10 revben (varav 6 på flera ställen), fick kotkompression och punkterad lunga. Å andra sidan resulterade den olyckan och det faktum att Ellenmamman ÖVERLEVDE att hon friade till Ellenpappan och så småningom vågade började tänka på att försöka skaffa en Ellenunge. När man tror att livet är slut, ställs saker och ting på sin spets. (Givetvis säger inte Ellenmamman att meningen med livet är att skaffa avkomma, men det kändes lite snöpligt att träffa väggen och inte ens ha TESTAT!)
Efter den där helvetesgången tänkte Ellenmamman inte trilla av fler gånger. Men det råkade hon visst göra när hon var gravid i femte månaden ändå! (Hej revbensfraktur IGEN). Och sen kom Ellenbebisen och Ellenamman tog det kloka beslutet att sälja den "finare" gångarthästen och köpa sig en enklare, stadigare variant. För det första gick det ju "sådär" att sälja förre hästen, det tog 6 månader och magsåret lurade runt knuten hela tiden. Men vi var för fattiga att köpa Losec, så det fick vi mota i magmunnen. Fattigheten berodde ju på att den strängt logiska Ellenmamman hade köpt sig en ny häst UTAN att den andre var såld. Kära bloggläsare, tag lärdom av detta - gör inte så. Det är väldigt, väldigt dumt. Ellenmamman vet det nu.
Nåväl, den trygga svettfuxen, känns inte riktigt så trygg längre. Ett antal nervbanor till bakdelen har kommit igång, och samtidigt som hästen går bättre och bättre är han också mer och mer vaken. Tre gånger hittills har Ellenmamman trillat av. Något Ellenmamman är väldigt rädd för, efter att ha åkt ambulans och haft så ont att ett skott i pannan känts som en befrielse, är att trilla av. När det förra veckan inträffade ute på heden och hästjäveln SKENAR hem, då var Ellenmamman inte glad. Ont, ont, ont i höften, och så promenera 2 km hem med den smärtan. Hästjäveln hade forcerat färisten (sår överallt), men Ellenmamman hade så ont att hon inte kunde bry sig.
Idag bedömde Ellenmamman att det kunde vara dags att försöka stiga upp i sadeln igen. Det har liksom inte gått, rent fysiskt, förrän nu. Ellenmamman har fasat för uppstigningen hela dagen. Självförtroendet är kraftigt stukat, helt enkelt. Och smärta är inte kul.
Men att göra något man är rädd för - det är MODIGT. Ellenmamman är modig. Hon klarade det. Ja, det gör jävligt ont i höften. Ja, det krävdes ett dubbelnougat i väntan på bussen hem. Ja, det krävdes en kompis på marken som mentalt stöd. Men NEJ, rädslan vann inte.
torsdag 19 maj 2011
Av barn och fyllehundar...
... får man ju höra sanningen, sägs det. Men snälla, ge mig en fyllehund istället. Barn är ju elaka små jävlar. Deras sanningar mår man bäst av att inte få höra. Fyllehundar kan säga saker som "Vilka vackra ögon du har" (tack, jag vet, tänker man medan man fladdrar blygt med fransarna), "Har inte du varit på tv?" (Jo, det har jag faktiskt! Hoppas bara inte du förväxlar mig med Sune Mangs!), eller "En så söt flicka ska väl inte behöva bära alla de där kassarna" (Nej, som tur är drabbar de 4 matkassarna inte henne, utan mig.).
Men av barn....
Följande scen utspelar sig på Ur och Skur-förskolan, en vanlig torsdag kl 15.08. Ellenmamman hjälper Ellenungen på med skorna inför dagens (av Ellenmamman) efterlängtade hemfärd. Då kommer en av de andra ungjävlarna och tittar på. Ungen ser rätt söt ut, men det visar sig vara blott en image. Bakom det sockersöta yttret och de charmiga snickarbyxorna döljer sig en sann taskmört.
Han säger:
"Är du Ellens farmor?"
Jag hoppas att förskolelärarna tar med detta på hans utvecklingssamtal. Är det verkligen RIMLIGT att Ellenungen ska tillbringa sina vardagar tillsammans med en sådan mobbare?! Jag bara undrar!
Som vanligt, har tanten på bilden inget med bloggskriverskan att göra!
Men av barn....
Följande scen utspelar sig på Ur och Skur-förskolan, en vanlig torsdag kl 15.08. Ellenmamman hjälper Ellenungen på med skorna inför dagens (av Ellenmamman) efterlängtade hemfärd. Då kommer en av de andra ungjävlarna och tittar på. Ungen ser rätt söt ut, men det visar sig vara blott en image. Bakom det sockersöta yttret och de charmiga snickarbyxorna döljer sig en sann taskmört.
Han säger:
"Är du Ellens farmor?"
Jag hoppas att förskolelärarna tar med detta på hans utvecklingssamtal. Är det verkligen RIMLIGT att Ellenungen ska tillbringa sina vardagar tillsammans med en sådan mobbare?! Jag bara undrar!
Som vanligt, har tanten på bilden inget med bloggskriverskan att göra!
fredag 13 maj 2011
Velocipedvendetta
Som Ellenmamman längtat efter att göra cykelpremiär med Ellenungen! Eftersom Ellenungen är ett osedvanligt livligt barn, har det varit förenat med vissa - låt mig säga svårigheter - att få henne att sitta mer än fyra sekunder i sittvagnen det senaste halvåret. Knappt hinner hennes rumpa snudda sittvagnen förrän hon börjar gallskrika "GÅ GÅ GÅ!". Hon ska absolut inte sitta passiv i en löjlig marinblå vagn. Jag kan förstå henne. Marinblått är troligen världens gräsligaste färg. Den tar inte ställning, den är en medjamsare och en ryggradslös kulör. En del herrar föredrar marinblått och säger att det är en klassisk färg. Struntsnack, säger Ellenmamman, "klassiskt" är bara en omskrivning för "aldrig inne".
Nåväl, en cykelsits inhandlades i förra veckan i grannbyn Södra Sandby. Ellenungen fick t o m själv välja cykelhjälm. Hon valde en rosa med giraffer på. Ellenpappan hade hoppats på den blå med fiskar på, men det kunde han se sig i jämställdhetsidealet efter.
Och så gjordes cykelpremiären. Ellenungen installerades på Ellenmammans trendiga 80-tals-Crescent (vit och cerise) och allt var frid och fröjd. Ellenungen verkade gilla idén med cykling. Ända tills det blev en vana. Dvs andra gången. Tålamod är inte Ellenungens starka sida. Undrar just vem hon brås på?! Numera går färderna från dagis och hem i en susande fart, medan Ellenungen gastar som en stucken gris i cykelsitsen. Det är synnerligen bra träning för lårbicepsen att jagas av en bebisbanshee i ryggen, kan jag berätta.
Ellenmamman fantiserar fortfarande om långa cykelfärder med en tindrande Ellenunge och häggdoft i luften. Istället far vi genom byn med barnsirenen ylande och ett något stressat uttryck. Nåja, det är väl bra att hon inte gillar cykling. Tristare sport får man ju leta efter. Sa elitidrottaren.
Premiärturen, då Ellenungen fortfarande trodde att cykling var en trevlig sysselsättning.
Nåväl, en cykelsits inhandlades i förra veckan i grannbyn Södra Sandby. Ellenungen fick t o m själv välja cykelhjälm. Hon valde en rosa med giraffer på. Ellenpappan hade hoppats på den blå med fiskar på, men det kunde han se sig i jämställdhetsidealet efter.
Och så gjordes cykelpremiären. Ellenungen installerades på Ellenmammans trendiga 80-tals-Crescent (vit och cerise) och allt var frid och fröjd. Ellenungen verkade gilla idén med cykling. Ända tills det blev en vana. Dvs andra gången. Tålamod är inte Ellenungens starka sida. Undrar just vem hon brås på?! Numera går färderna från dagis och hem i en susande fart, medan Ellenungen gastar som en stucken gris i cykelsitsen. Det är synnerligen bra träning för lårbicepsen att jagas av en bebisbanshee i ryggen, kan jag berätta.
Ellenmamman fantiserar fortfarande om långa cykelfärder med en tindrande Ellenunge och häggdoft i luften. Istället far vi genom byn med barnsirenen ylande och ett något stressat uttryck. Nåja, det är väl bra att hon inte gillar cykling. Tristare sport får man ju leta efter. Sa elitidrottaren.
Premiärturen, då Ellenungen fortfarande trodde att cykling var en trevlig sysselsättning.
måndag 9 maj 2011
Tulpanterroristen
Ellenmamman har några få böjelser. De är inte många. Alls icke. Ellenmamman är snarare en asket som nöjer sig med det enkla i livet. Men några få svagheter måste ju även en renlevnadsmänniska ha? Såsom ridteori, choklad, vin, champagne, spettkaka, bra deckare, brevpapper (ohyggligt svårt att få tag på 2011 kan Ellenmamman berätta), smycken, läppstift, läppglans, pärlor, virke, trädgårdsböcker, rosor, pennor, choklad (ja, det tål att upprepas), kusmi teer, jordgubbar, inredningstidningar, tapeter, mögelost, marmeladgodis (pensionärspoäng), syrener och slutligen tulpaner. Ja, det var nog alla böjelser en sådan här ultraasket har.
I egenskap av tulpanälskare åkte Ellenmamman på en härlig resa med 3 vänner till Amsterdam (Holland för mindre geografiskt bevandrade vänner) för en månad sedan för att beskåda blomsterprakt. Och tulpanfrossa fick vi. Det var tulpaner, tulpaner, tulpaner.
Full av inspiration kom Ellenmamman hem till den skånska trädgården och insåg att alla de 50 (!) tulpanlökarna som hon planterade i fjor mådde precis så dåligt som det såg ut när hon planterade de mögliga knölarna... En enda svart tulpan kom upp i de nyplanterade rabatterna, och den vårdade Ellenmamman ömt. Ellenmamman misstänker att de begåvade bloggläsarna inser vartåt detta barkar...
Ellenungen har instruerats tusentals gånger att hon INTE får plocka tulpanblommorna, speciellt inte eftersom hararna/rådjuren/älgarna/myggen/grävlingarna (välj valfritt ur faunadepån) ätit upp mängder av tulpanknoppar redan. De få tulpaner som överlevt mögelbarndomen OCH rovdjursattacken omhuldades kärleksfullt. I helgen var Ellenungens farföräldrar barnvakter och arbetskraft eftersom Ellenmamman skulle jobba lite. Ellenfarmorn och Ellenungen busade i trädgården och Ellenungen gick och pekade på tulpanerna och sa "Aj AJ". Ellenfarmorn nickade belåtet och sa att "Det är riktigt, dem får du inte plocka!". En halv nanosekund senare stod Ellenungen med den enda svarta tulpanen som överlevt i handen.
Nu får den sluta sina dagar i en liten vas på köksbordet. Vila i frid, du vackra Queen of Night.
I egenskap av tulpanälskare åkte Ellenmamman på en härlig resa med 3 vänner till Amsterdam (Holland för mindre geografiskt bevandrade vänner) för en månad sedan för att beskåda blomsterprakt. Och tulpanfrossa fick vi. Det var tulpaner, tulpaner, tulpaner.
Full av inspiration kom Ellenmamman hem till den skånska trädgården och insåg att alla de 50 (!) tulpanlökarna som hon planterade i fjor mådde precis så dåligt som det såg ut när hon planterade de mögliga knölarna... En enda svart tulpan kom upp i de nyplanterade rabatterna, och den vårdade Ellenmamman ömt. Ellenmamman misstänker att de begåvade bloggläsarna inser vartåt detta barkar...
Ellenungen har instruerats tusentals gånger att hon INTE får plocka tulpanblommorna, speciellt inte eftersom hararna/rådjuren/älgarna/myggen/grävlingarna (välj valfritt ur faunadepån) ätit upp mängder av tulpanknoppar redan. De få tulpaner som överlevt mögelbarndomen OCH rovdjursattacken omhuldades kärleksfullt. I helgen var Ellenungens farföräldrar barnvakter och arbetskraft eftersom Ellenmamman skulle jobba lite. Ellenfarmorn och Ellenungen busade i trädgården och Ellenungen gick och pekade på tulpanerna och sa "Aj AJ". Ellenfarmorn nickade belåtet och sa att "Det är riktigt, dem får du inte plocka!". En halv nanosekund senare stod Ellenungen med den enda svarta tulpanen som överlevt i handen.
Nu får den sluta sina dagar i en liten vas på köksbordet. Vila i frid, du vackra Queen of Night.
fredag 6 maj 2011
Succé som ensammorsa
Ellenpappan har ett ansträngande jobb. Ibland måste han ut i naturen och skåda lavar (som ser ut som könssjukdomar), insekter (som ser ut som flatlöss) eller mossor (som ser ut som armhålebehåring). Detta görs företrädesvis långt från civilisationen, och i veckan skulle han sålunda ge sig ut på en turné ända till Östergötland, i skogar där ingen vit hand satt sin fot förut.
Ergo blev undertecknad (Ellenmamman, för minnessvaga läsare) temporärt ensamstående förälder. Ingen svett, tänkte undertecknad. Ellenmamman och Ellentösen ska ha några härliga dagar, med mys, tjejsnack och godis, föreställde jag mig.
Kapitlen jag missat i föräldraboken handlade om hur mycket tid den enkla administrationen kring företeelsen "familj" tar. Att duscha, klä på sig och ättelägg, få i ungen frukost, borsta tänder i alla tandrader och sminka den i familjen som mest behöver dölja sin ålder (dvs inte Ellenungen, som är cirkus 15 månader gammal): det tar för sören hur lång tid som helst. Att hasta iväg till dagis för att sedan ta en senare buss och därmed få minus på flexen, stod det inget om i "Stora familjeboken" - eller vad sören de där hemska böckerna heter.
Ellenmammans första hemmakväll gick inte heller i blandgodisets tecken. Ellenmamman känner sig smått stressad på jobb eftersom hon gått ner i arbetstid (det är ju det man "ska" göra - för gubevars, ungarna ska ju hämtas senast tre om man är en ansvarsfull förälder!) och försöker ändå hinna med allt det hon vill göra. (Ja, det är en nackdel att ha ett roligt jobb ibland!). Alltså tänkte den hårt arbetande gräsänke-mamman jobba lite efter att Ellen somnat. Vilket hon brukar göra senast åtta nuförtiden (tack gode gud för alla aktiviteter på dagis!). Men inte nu. Vid niotiden suckade Ellenmamman högt och insåg att om Ellenungen skulle somna blev det allt till att kapitulera och gå upp och lägga sig tillsammans med den korviga ungen. Ellenungen somnade glatt i föräldrasängen. I samma sekund som jag lyfte upp henne för att vidarebefordra henne till den egna sängen blev hon klarvaken. Fyra försök senare bet Ellenmamman i det sura äpplet och såg kvällsjobbet diffundera ut i natten. Under tiden Ellenmamman gick för att tvätta av sig sminket och borsta tänderna började Ellenungen gråta så intensivt att hon spydde upp allt maginnehåll sedan lunch, och lite till. Hela nybadade ungen, spjälsängen, Ellenmamman och sovrumsgolvet fick vad de tålde.
Ellenmamman motade undan paniken, svalde den uppgivna gråten och påbörjade Uppdrag Sanering, som följdes av Uppdrag Däcka i sängen.
Ellenmamman är oändligt, oändligt, oändligt tacksam för att hon inte är singelmamma.
Ergo blev undertecknad (Ellenmamman, för minnessvaga läsare) temporärt ensamstående förälder. Ingen svett, tänkte undertecknad. Ellenmamman och Ellentösen ska ha några härliga dagar, med mys, tjejsnack och godis, föreställde jag mig.
Kapitlen jag missat i föräldraboken handlade om hur mycket tid den enkla administrationen kring företeelsen "familj" tar. Att duscha, klä på sig och ättelägg, få i ungen frukost, borsta tänder i alla tandrader och sminka den i familjen som mest behöver dölja sin ålder (dvs inte Ellenungen, som är cirkus 15 månader gammal): det tar för sören hur lång tid som helst. Att hasta iväg till dagis för att sedan ta en senare buss och därmed få minus på flexen, stod det inget om i "Stora familjeboken" - eller vad sören de där hemska böckerna heter.
Ellenmammans första hemmakväll gick inte heller i blandgodisets tecken. Ellenmamman känner sig smått stressad på jobb eftersom hon gått ner i arbetstid (det är ju det man "ska" göra - för gubevars, ungarna ska ju hämtas senast tre om man är en ansvarsfull förälder!) och försöker ändå hinna med allt det hon vill göra. (Ja, det är en nackdel att ha ett roligt jobb ibland!). Alltså tänkte den hårt arbetande gräsänke-mamman jobba lite efter att Ellen somnat. Vilket hon brukar göra senast åtta nuförtiden (tack gode gud för alla aktiviteter på dagis!). Men inte nu. Vid niotiden suckade Ellenmamman högt och insåg att om Ellenungen skulle somna blev det allt till att kapitulera och gå upp och lägga sig tillsammans med den korviga ungen. Ellenungen somnade glatt i föräldrasängen. I samma sekund som jag lyfte upp henne för att vidarebefordra henne till den egna sängen blev hon klarvaken. Fyra försök senare bet Ellenmamman i det sura äpplet och såg kvällsjobbet diffundera ut i natten. Under tiden Ellenmamman gick för att tvätta av sig sminket och borsta tänderna började Ellenungen gråta så intensivt att hon spydde upp allt maginnehåll sedan lunch, och lite till. Hela nybadade ungen, spjälsängen, Ellenmamman och sovrumsgolvet fick vad de tålde.
Ellenmamman motade undan paniken, svalde den uppgivna gråten och påbörjade Uppdrag Sanering, som följdes av Uppdrag Däcka i sängen.
Ellenmamman är oändligt, oändligt, oändligt tacksam för att hon inte är singelmamma.
fredag 29 april 2011
Tonårsminnen
Efter en halv flaska bubbel (ja, det behöver en tjock skåning efter att ha blivit intervjuad av TV4, utan att ha hunnit klippa sig på två månader - vilket resulterar i att tanten troligen kommer att se ut som en fet byfåne med platt, huvudformat hår) och en sushibit eller elva, regredierade Ellenmamman radikalt.
"Ett moln i byxor" av Majakovskij letades upp ur lyrikhyllan, och dikter deklamerades för Ellentösen (eftersom bloggen legat nere så länge är hon ingen Ellenbebis längre) och Ellenpappan, med skakig och rörd Ellenmamma-röst.
Vare sig Ellenpappan eller Ellenungen verkade imponerade, men Ellenmammans tonårshjärta bultade frenetiskt. Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och klappa sitt tonåriga jag på huvudet och säga: "Allt kommer att ordna sig. Livet kommer inte att ta slut efter gymnasiet. Du hittar nya vänner. Vem vet, en dag kanske du sitter småberusad i soffan en fredagkväll och lyssnar på äkta maken och dotterns snusande i grannsoffan medan du själv virkar mormorsrutor"..."
Då hade pubertets-Anna-Karin fnyst och sagt "JAG?! En fjättrad Fenrisulv?! ALDRIG!"
"Ett moln i byxor" av Majakovskij letades upp ur lyrikhyllan, och dikter deklamerades för Ellentösen (eftersom bloggen legat nere så länge är hon ingen Ellenbebis längre) och Ellenpappan, med skakig och rörd Ellenmamma-röst.
Jag kunde som en varg äta upp byråkratin
Jag har ingen aktning för mandater
Far och flyg till helvetet och hin
med alla papper!...
Vare sig Ellenpappan eller Ellenungen verkade imponerade, men Ellenmammans tonårshjärta bultade frenetiskt. Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och klappa sitt tonåriga jag på huvudet och säga: "Allt kommer att ordna sig. Livet kommer inte att ta slut efter gymnasiet. Du hittar nya vänner. Vem vet, en dag kanske du sitter småberusad i soffan en fredagkväll och lyssnar på äkta maken och dotterns snusande i grannsoffan medan du själv virkar mormorsrutor"..."
Då hade pubertets-Anna-Karin fnyst och sagt "JAG?! En fjättrad Fenrisulv?! ALDRIG!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)