Tonårsminnen

Efter en halv flaska bubbel (ja, det behöver en tjock skåning efter att ha blivit intervjuad av TV4, utan att ha hunnit klippa sig på två månader - vilket resulterar i att tanten troligen kommer att se ut som en fet byfåne med platt, huvudformat hår) och en sushibit eller elva, regredierade Ellenmamman radikalt.

"Ett moln i byxor" av Majakovskij letades upp ur lyrikhyllan, och dikter deklamerades för Ellentösen (eftersom bloggen legat nere så länge är hon ingen Ellenbebis längre) och Ellenpappan, med skakig och rörd Ellenmamma-röst.

Jag kunde som en varg äta upp byråkratin
Jag har ingen aktning för mandater
Far och flyg till helvetet och hin
med alla papper!...

Vare sig Ellenpappan eller Ellenungen verkade imponerade, men Ellenmammans tonårshjärta bultade frenetiskt. Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden och klappa sitt tonåriga jag på huvudet och säga: "Allt kommer att ordna sig. Livet kommer inte att ta slut efter gymnasiet. Du hittar nya vänner. Vem vet, en dag kanske du sitter småberusad i soffan en fredagkväll och lyssnar på äkta maken och dotterns snusande i grannsoffan medan du själv virkar mormorsrutor"..."
Då hade pubertets-Anna-Karin fnyst och sagt "JAG?! En fjättrad Fenrisulv?! ALDRIG!"

Bloggen tar paus

Eftersom undertecknad behöver få näsan ovanför vattenytan igen, tar bloggen en liten paus. På återhörande!

Virkande vänner

När februari väller över en med iskyla, polarvindar och dålig ekonomi, då är det rätt gott att ha virkande vänner.

Tack, snälla Annika, för virknålsfodralet jag fick i posten idag. Mitt liv har varit ganska fattigt förut, det insåg jag nu.

Ellenbebisen blev också glad åt presenten. Hon skrattade högt åt det lilla fåret som utgör knappen!

En bild över bloggen

Om man lägger in februari månads inlägg i ett program som skapar ordbilder över texten, ser februari ut så här:



Visst är det en rolig funktion?! Ni kan själva lägga in texter på Wordle och testa. Vad säger t ex er Årsredovisning om er - vilka ord prioriterar ni när ni pratar om er, vad säger ditt CV om dig osv.

Grytlappar på väg

Tack till Petrus och MosterMåne för de fina förslagen på vad det bör kallas när tårar blåser upp i näsan. Grytlappar är på väg i posten! Petrus, vill du skicka din adress till mig, så det inte blir ett sånt där Lucas-debakel en gång till ;)

Cassiopeja, din vinst består i en skånsk vinter. Grattis.

Svenskan - ett fattigt språk?

Vi svenskar brukar hävda att ordet lagom inte finns på något annat språk, och att det på något sätt skulle känneteckna den "svenska mentaliteten".

Vad det nu är för något. Vi som läser tidningarna vet ju att svenskarna i princip är tyskar eller britter, rent genetiskt sett. Ja, inte norrlänningarna förstås, de är ju lite speciella. Och då menar jag genetiskt. I gårdagens sydsvenskan kunde man läsa att sydsvenskar är väldigt lika tyskar och britter, medan norrlänningar mera hållit sig på sin kant och inte hoppat i säng med förste bäste plattysk. (Vilket talar till norrlänningarnas fördel, onekligen!) Fast mest speciella av alla är förstås finnarna. De är liknar inget annat folk tydligen. Och nu pratar jag återigen genetiskt. Är det någon som är förvånad?

Nejmen, hur svävade jag nu ut i denna DNA-spiral?! Jag skulle ju orera kring det svenska språket, som många upplever som fattigt (frånsett ordet lagom - som visst finns på andra språk! Vad sägs om just enough på engelska, gerade på tyska och sopivasti på finska? (Ja, finnarna ska ju jämt vara så speciella). Men man hör ofta att svenskan är fattig, i alla fall av popsnören. "Svenskan räcker inte till, därför skriver vi på engelska", är ett argument man tyvärr hört av både Roxette och Ace of Base. (Och så grammatiskt korrekt deras låtar blev sedan!). Ett motargument torde ju vara Annika Norrlin (Säkert), och hennes alster. Nåja, nu skulle jag väl inte snöa in på svensk pop heller.

Men idag kom jag på att jag faktiskt håller med Per Gessle (som i ärlighetens namn inte heller skriver så bra låttexter på svenska heller, så jag tror inte språket i sig är problemet för honom?). Svenska språket är fattigt, utarmat och anorektiskt.

Det saknas ju ord! Viktiga ord!

Idag när undertecknad cyklade hem från stallet i den skånska vintern (dvs en minusgrad och blåst som borde döpas till ett egennamn i stil med Per, Katrina eller Gudrun), var densamme (undertecknad alltså, inte den skånska vintern) skoningslöst utsatt för vädrets nycker. Tårarna rann och vispades till hårt skum på kinderna av blåsten. Men några tårar blåste in i näsan!

Vad heter detta fenomen? När tårar blåser in i näsan?! Det blir ju som snor, men tvärtom? Näsan tillförs sekret från ögat, istället för att göra sig av med slem ur sig själv. Ett mycket märkligt fenomen, nästan som en utsöndringens osmos. Lagen om alltings jämvikt: det finns för mycket tårar i ögonen, men det finns inga i näsan. Alltså måste universum jämna ut denna oförrätt.

Vad har ni för förslag på detta tillstånd, då tårar blåser in i näsan? Kreativast förslag kanske vinner en grytlapp! Eller två. (Är det en vinst eller en nitlott, hör bloggerskan redan sin publik fråga nervöst)

Dröm i februari om vårvindar i april

Den 1 april ska Ellenbebisen börja på dagis. Som de politiskt korrekta ekorekoföräldrar vi är, har vi skrivit in henne på det lokala Ur&Skur-dagiset i byn, idylliskt beläget invid ett naturreservat. Där ska hon få lära sig allt om vilken kåda som är bäst som tuggummi, vilken trädbark som lämpar sig bäst för skotillverkning och vilka rötter som smakar mest choklad. Allt medan mor och far svullar inomhus i den bekväma (men numera skitiga) Ektorpsoffan från Ikea och smuttar portvin...

Det utvalda dagiset ligger en bit från Casa Ellenbebisen och vägen dit går via ett gammalt nerlagt järnvägsspår som numera är gång- och cykelväg till grannbyn Dalby. Ni ickeskånska läsare av bloggen känner säkert väl till Dalby, som har en av Skandinaviens äldsta stenkyrkor?! Ellenmamman ser redan för sig hur hon ska lasta den rödkindade Ellenbebisen i cykelsitsen (som ännu inte existerar annat än i Ellenmammans fantasi), hurtigt cykla till det ekologiska dagiset, överlämna Ellenbebisen till en miljövänlig förskolelärare (som troligen heter Ann-Britt, för det hette alla på förskolan när Ellenmamman själv var liten), och sedan glatt kasta sig upp på velocipeden igen för att cykla de fem kilometarna till Dalby, där bussen till Ellenmammans jobb avgår ifrån.

Det ska bli spännande att återkomma till detta inlägg i mitten av maj och se hur många gånger Ellenmamman avlämnat Ellenbebisen medelst cykel för att sedan cykla vidare mot Dalby. Men intentionerna är goda, och motion i fantasin är trots allt motion. Eller hur var det nu?!


Se så idylliskt för cykeln att komma ut i naturen!