Men dagen byttes mot tårar då Ellenmamman några timmar senare märkte att busskortet saknades i plånboken. Just det busskort hon samma dag fyllt på med 700 kr för att kunna resa med kollektivtrafikens småsjabbiga gula bussar en hel månad. Eftersom Ellenfamiljens ekonomi är "sådär", för att utnyttja en svag term för rikskris, då Ralphhästen inte blir såld - kändes tragiken överhängande. Ellenpappan tröstade Ellenmamman med att det faktiskt bara är pengar, varvid Ellenmamman snörvlade ännu mer. Ellenmamman förbannade sin egen dumhet. Varför, i hela fridens namn, gav hon Ellenbebisen sin plånbok att leka med på julmarknaden?! Hon visste ju att Ellenbebisen alltid rafsar ut saker ur den?!
Det enkla svaret står att söka i det sociala spelet som kallas uppförande. Om Ellenbebisen får syn på mammas färgglada plånbok och inte får leka med den, uppstår vissa oönskade bieffekter i form av audiella olägenheter av synnerligen hög decibel. Och på en julmarknad ska barn tindra med ögonen, inte låta som mistlurar. För den allmänna fridens skull var det således enklare att ge ungen plånboken och hålla god min.
Idag sitter Ellenmamman och för över bilder från gårdagens ettårskalas. (En enda bild blev med fokus, då Ellenpappan envisas med att ta bilder utan blixt inomhus, eftersom "det blir så hårt med blixt". Jag kan berätta att utan blixt blir det supersoft. Så soft att man inte kan urskilja konturer ens.) Då finner Ellenmamman även bilder från julmarknaden. Och minsann om brottslingen inte är fångad på bild. Frågan är vem Ellenmamman är mest arg på: Ellenbebisen som på bilden härunder kastar bort 700 kr, eller Ellenpappan som fotograferade det utan att tänka på vad som hände?!
