söndag 28 november 2010

Växeln hallå, hallå, hallå...

... koppla mig till huvudkontoret!

Sömnbrist, julstress, hästpanik och socialiseringsförsök gör sitt till. Ellenmamman är inte på topp, rent intellektuellt. Inte kroppsligt heller, ska erkännas. I fredags besökte Ellenmamman jobbets källargym för första gången på 1 1/2 år. Det krävs inte mycket fantasi att föreställa sig hur det känns i Ellenmammans kropp just nu. Trögt, motigt och värkande är klara underdrifter. Att gå på gym är möjligen det tristaste man kan göra. Den som uppfann strumpbyxan tror jag även uppfann gymmaskinen för så kallade leg curls. Förvisso har jag rätt håriga timmerstockar till ben, men lockiga är de inte. Och det är dessutom inte lockighet som avses. Nej, i denna tortyrmaskin ska man medelst liggande på magen dra upp en stång som är fästad vid ens hälsenor. Det kan tyckas enkelt i skrift. I verklighet är det en helt annan femma. Ja, faktum är att just fem kg var vad Ellenmamman klarade av i helvetesapparaten i 3x10 repetitioner. Fem kilo är det lägsta vikten man kan ställa in över huvud taget. Det känns onekligen genant att vara så svag att man inte ens orkar lyfta sitt luktsalt med lårens baksidor.

Något annat som är genant är hjärnans degradering. Ellenmamman har alltid haft ganska höga tankar om sin egen intellektuella kapacitet. Hon är inte alltid säker på att hon utnyttjat den till hundra procent, men att den finns där har hon känt sig ganska förvissad om.

Men nu är hon inte så övertygad längre. Nästa år ska Ellenmamman åka med några tantkompisar till Holland för att kolla på blomsterlök. (Jag väljer att inte kommentera det i detta inlägg.) Ellenmamman har fått i uppdrag att boka flygbiljetter och på internetsajten där hon skulle utföra sitt uppdrag frågades det efter resenärernas första namn i passen. Ikväll bad Ellenmamman Ellenpappan att kolla i passet vad det stod för förstanamn i Ellenmammans pass. Hon misstänkte förvisso att det stod Ilse, då hon är döpt till den ologiska namnföljden Ilse Anna-Karin, men bäst att ta det säkra före det osäkra. (Jag väljer heller inte att kommentera att det står på Ellenpappans lott att ha koll på passen, ekonomi, däckbyte och panntömning).

Ellenpappan ilar iväg på sina vältränade ben (grr!) och återvänder med orden:
- Det stod Ilse!
- Nisse? replikerar Ellenmamman.

Då blev Ellenpappan faktiskt frisk från sin tillfälliga magsjuka. Hånskratt botar nämligen krämpor. Tänk på det nästa gång du står med penicillinet i högsta hugg!

3 kommentarer:

Angela sa...

Alltså kan man annat än skratta? Du är den roligaste människan som jag haft glädjen att lära känna. Stort tack för att du finns och emellanåt (dock alldeles för sällan) förgyller min vardag!

Irene sa...

Primo: tant på dig själv, du! (fnös hon förnärmat)

Secundo; magsjuka?! var det gåsen?

Anna-Karin sa...

Angela> Även Ellenpappan hördes skratta. Skrattar bäst som skrattar sist, sa jag underfundigt och diaboliskt.

Irene> Det var iaf inte JAG som pratade om vallningar eller svallningar eller vad det heter halva kvällen. ;) Själv fryser jag ju jämt.