Ellenbebisen - ett under av humor

Ellenbebisen har ärvt sin mammas talang för humor, det ska Gudarna veta. Gott så.

I morse ringde den analoga väckarklockan vid samma tid som den alltid är inställd på. Sällan hör Ellenmamman den dock ringa, då hon (och Ellenbebisen och Ellenpappan) i regel vaknar tidigare än klockan. Men vad gör så det, då tar Ellenmamman bara den tidigaste bussen på morgonen till jobbet och tjänar in go'a flextimmar. I morse hörde dock Ellenmamman signalen, och sömndrucken stapplade hon halvblind ut till badrummet där morgontoaletten utfördes. Efter en dusch, hårtork och lite nya kläder kände sig Ellenmamman redo att möta dagen. Smidigt löper hon ner för trappan för att kolla klockan på spisen. 5.05 sa den. Ellenmamman blinkade likt Mr Magoo. Vad är nu detta för alternativ verklighet jag störtat in i, tänkte Ellenmamman och vände sig om för att hitta revan i dimensionen hon trillat igenom. Men även klockan på mikrovågsugnen sa 5.05.

Ellenbebisen hade helt enkelt lekt med väckarklockan och ställt den på 4, istället för 6. Jamen, vilken bra idé! Det drabbar ju ändå ingen med sömnbrist, skrattade Ellenmamman högt.

Eller så gjorde hon inte det.

Växeln hallå, hallå, hallå...

... koppla mig till huvudkontoret!

Sömnbrist, julstress, hästpanik och socialiseringsförsök gör sitt till. Ellenmamman är inte på topp, rent intellektuellt. Inte kroppsligt heller, ska erkännas. I fredags besökte Ellenmamman jobbets källargym för första gången på 1 1/2 år. Det krävs inte mycket fantasi att föreställa sig hur det känns i Ellenmammans kropp just nu. Trögt, motigt och värkande är klara underdrifter. Att gå på gym är möjligen det tristaste man kan göra. Den som uppfann strumpbyxan tror jag även uppfann gymmaskinen för så kallade leg curls. Förvisso har jag rätt håriga timmerstockar till ben, men lockiga är de inte. Och det är dessutom inte lockighet som avses. Nej, i denna tortyrmaskin ska man medelst liggande på magen dra upp en stång som är fästad vid ens hälsenor. Det kan tyckas enkelt i skrift. I verklighet är det en helt annan femma. Ja, faktum är att just fem kg var vad Ellenmamman klarade av i helvetesapparaten i 3x10 repetitioner. Fem kilo är det lägsta vikten man kan ställa in över huvud taget. Det känns onekligen genant att vara så svag att man inte ens orkar lyfta sitt luktsalt med lårens baksidor.

Något annat som är genant är hjärnans degradering. Ellenmamman har alltid haft ganska höga tankar om sin egen intellektuella kapacitet. Hon är inte alltid säker på att hon utnyttjat den till hundra procent, men att den finns där har hon känt sig ganska förvissad om.

Men nu är hon inte så övertygad längre. Nästa år ska Ellenmamman åka med några tantkompisar till Holland för att kolla på blomsterlök. (Jag väljer att inte kommentera det i detta inlägg.) Ellenmamman har fått i uppdrag att boka flygbiljetter och på internetsajten där hon skulle utföra sitt uppdrag frågades det efter resenärernas första namn i passen. Ikväll bad Ellenmamman Ellenpappan att kolla i passet vad det stod för förstanamn i Ellenmammans pass. Hon misstänkte förvisso att det stod Ilse, då hon är döpt till den ologiska namnföljden Ilse Anna-Karin, men bäst att ta det säkra före det osäkra. (Jag väljer heller inte att kommentera att det står på Ellenpappans lott att ha koll på passen, ekonomi, däckbyte och panntömning).

Ellenpappan ilar iväg på sina vältränade ben (grr!) och återvänder med orden:
- Det stod Ilse!
- Nisse? replikerar Ellenmamman.

Då blev Ellenpappan faktiskt frisk från sin tillfälliga magsjuka. Hånskratt botar nämligen krämpor. Tänk på det nästa gång du står med penicillinet i högsta hugg!

Den akademiska bonnahålan

Man vet att man är i Lund när barnen i pulkabacken INTE skriker:
[Se:iiij åpp iij backen darr nei:jre! Ni:u kåmmer jao å mijn snååreijserr!]

I Lundabacken hörs istället akademikerskånska, med stockholms-r fast med skånsk intonation i utropen. Det låter ungefär som om tio små Bodil Jönsson är ute och åker pulka.


Pulkaåkning i Lund. än så länge dialektlös

Bortbytingen

Tänk att någonstans sitter en familj med vår feta, fula och oregerliga unge. För någon annan förklaring finns inte till att vi fick med oss den här fantastiska Ellenbebisen hem från BB.


- Är det någon som sett min RIKTIGA mamma och pappa?!

Inte för att skryta...

... men... (vem tror jag att jag lurar?! Varför har man en egen blogg om inte för att skryta?!)

Innan tuppen galit tre gånger (om nu tocken är en sjusovare och sover till 09.30) har jag hunnit:
* städa toan nere
* plocka undan tvätt
* hänga ny tvätt
* mata Ellenbebisen
* byta på Ellenbebisen
* titta på det svårmodiga "Drömmarnas trädgård" tillsammans med avkomman
* duka fram frukost åt Ellenmamman och den sjuke Ellenpappan
* plocka ihop Ellenbebisens trehundra böcker som låg spridda över vardagsrumsgolvet
* duscha
* baka en morotskaka

SAMT

* baka en vit chokladkladdkaka.

HÄPP!

(Och när man är så här supereffektiv är det faktiskt inte konstigt att det blir lite fel. Som att jag glömde lägga i de hackade valnötterna i morotskakesmeten eller att jag råkade sätta ugnen på grill. Men det är inget att hänga läpp för. HÄPP!)

Den vilda jakten på tiden

Den här bloggen är snart lika aktuell som anslagstavlorna i korridorerna. Kommer ni ens ihåg anslagstavlorna som man använde sig av för att kommunicera med medarbetarna, innan intranätens, facebooks och mailens tid? Där klippte man ut artiklar i dagens tidning som handlade om jobbet eller annat intressant, hängde upp julfestinbjudan och information om vaccination.

Ungefär så trendig känns den här bloggen... Det är svårt att hinna, får en jäktad småbarnsmor erkänna. Upp innan tuppen ens hunnit gå och lägga sig, iväg med en okristligt tidig buss till jobbet för att komma hem när det redan varit mörkt ett halvt dygn (nåja, så känns det åtminstone) för att ägna några timmar åt att bli klängd på av Ellenbebisen. De dagar jag inte försöker ta mig till stallet och min häst, vill säga. Densamme är sorgligt nedprioriterad. Orken är inte på topp helt enkelt.

Ellenmamman och -pappan har känt av en smärre höstdepression och på vad sätt botar man inte bättre en dylik än med ett besök på Ystadslätten hos goda vänner. Genom att åka iväg på kvällen späder man ut sällskapet och behöver inte reta sig på varandra, och den fina följdeffekten är att Ellenbebisen får umgås med lite "nya" människor. I alla barnböcker har Ellenföräldrarna läst om hur viktigt det är att låta barnet socialisera sig med såväl vuxna som barn nämligen, och som de goda barnaalstrare de är (eh.... vid 37 års ålder) försöker de lydigt följa de oskrivna reglerna.

Ellenbebisen tyckte att den stora dobermannen hos vännerna var högst dubiös. Han skällde så högt. Mycket högre än den lille Huliganen som Ellenbebisen känner ganska väl. (Och har dängt i huvudet ett antal gånger). Men dobermannen hade ett väldigt försonande drag, enligt Ellenbebisen. Han satt i bur. Dobermannar bör alltid sitta i bur, om man frågar Ellenbebisen.

I Ystadhushållet befinner sig även en liten alabasterängel av 1700talssnitt. Gyllene korkskruvslockar, stora ögon och en hejdundrande energi kännetecknar 3,5-åringen i familjen. Ellenbebisen tyckte att 3,5-åringen var väldigt spännande. Och 3,5-åringen förbarmade sig och "lekte" lite med Ellenbebisen. Dock förstod hon inte varför Ellenbebisen tvunget måste riva de uppbyggda tornen av klossar hela tiden. Ellenmamman och Ellenpappan ska låna "Den tyranniska bebisen" på biblioteket i Dalby och se om de behöver vara oroliga.

Ellenbebisen har för övrigt regredierat ifråga om språkutveckling. För någon vecka sedan var Ellenföräldrarna stolta över Ellenbebisens första ord (förutom Titta): Klocka. Nå, om vi ska vara riktigt petiga var det inte ett klockrent (ha ha) "Klocka" som kom ur hennes rosenknoppsmun, utan mer ett Kåcka, men det behövs ju inte så mycket fantasi för att inse vad den begåvade ungen syftade på. Och var man osäker kunde man ju bara kika på vägguret som bebisen pekade på. Men hur vi än tvingar henne nu, inte säger hon Kåcka inte. Inte mamma och pappa heller för den delen. Det enda hon säger är Diss. Till allt. Vi vet inte om hon är så långt före sin tid, och kör den svårimponerade Malmöstilen, så att hon dissar allt hon ser och hör, eller om hon försöker uttala det engelska ordet för "detta". Det som talar för det sistnämnda alternativet är att hon är sin fars dotter, och Ellenpappan uppvisar samma talfel då han ska säga This,

Någon som däremot talar väldigt bra var den 3,5-åriga lockiga ängeln. Munnen gick i ett, i stort sett. Ellenbebisen gjorde stora ögon och viskade Diss någon gång.

Då tittade Guldlock på Ellenbebisen och vände sig sedan bekymrat mot Ellenmamman och sa:
"Hon pratar inte mycket, va?"

Ridå.