Effektivitetens mästare

Jag tyckte jag var effektiv förut. Hann med mycket - planera helger, jobba i projekt, umgås med vänner och sköta häst och ridning på ett acceptabelt sätt. Men det var inte effektivitet, det var en liten fis i en korgstol!

Nu däremot, nu är jag effektiv. Jag rusar genom tillvaron som ett höghastighetståg fyllt av slagkraftighet.
Under tiden jag borstar tänder hinner jag i regel plocka undan tvätten.
Medan Ellenbebisen matas läses Sydsvenskan. Ja, det är inte alltid dagens tidning jag får fatt i, jag hinner nämligen aldrig läsa tidningen på morgonen längre utan får bläddra igenom den på kvällen. Och då ligger det i regel en hel hög med tidningar på bordet. Men det spelar ingen roll, jag har troligen inte hunnit läsa dem i alla fall.
När vi är ute på promenad med vagnen passar jag på att ringa samtal jag inte hunnit, till släkt och vänner eller varför inte hästförsäljaren. (Ja, det är en annan historia som jag helst inte vill tänka på. Ralphjävelen är fortfarande inte såld)
Men frågan är om inte rekordet slogs igår.

Till Lund gick färden på kvällen för att köpa ny fläkt till köket. Jag och Ellenbebisen tänkte hasta inom det lokala köpcentret för att köpa nya skor till mina stackars halta, inflammerade fötter. Fem minuter innan slutmålet för vår resa fick jag en briljant idé: Vi kan ju ringa tant Irene och farbror Kenth och höra om dessa lundabor skulle vara intresserade av att hysa Ellenbebisen under en timme medan vi vuxna shoppade fläktar och skor. Tant Irene kan man lita på. Hon accepterade glatt och Ellenbebisen lämpades av på Sliparelyckan.

Fulla av iver åkte vi så till shoppingcentrat. Ellenpappan styrde vidare mot köksaffärerna och själv rusade jag runt som en skållad råtta i köpcentrats labyrinter. På tjugo minuter, jag överdriver inte, hade jag shoppat nya skor, nya jeans OCH ny jacka. Sen fick jag gå och vänta på den högst ineffektive Ellenpappan som alls inte shoppade fläkt på tjugo minuter. Han klarade det inte alls, om vi ska vara ärliga. Så nu är vi fläktlösa, men dock inte byxlösa!


Mina nya pjucks, och en del av de nya jeansen. Kanske jag borde starta en modeblogg?!

Framsteg föder framsteg

- Två små risgryn till tänder
- No hands i tio sekunder
- "Kåcka"
- "Tittaaaa"

Det är nästan så man kan bli religiös. Men bara nästan.

Precis som andra barnfamiljer

Jaha, så var man precis som alla andra småbarnsföräldrar. Om jag någonsin närt en förhoppning om att vara unik är den definitivt tillintetgjord nu. Jobblivet har åter börjat för Ellenmamman och hon tycker givetvis det är jätteroligt att jobba. Hon gäspar sig igenom dagarna och försöker hålla sig vaken ända till bussen går hem. Precis som alla andra småbarnsföräldrar känner hon sig sällan riktigt pigg, och nu börjar hon förstå varför småbarnsföräldrar faktiskt är så tradiga. Precis som hon tänkt att hon inte skulle bli själv.

Minuterna med Ellenbebisen känns dyrbara och när man lämnar hemmet 06.20 och kommer hem 17.00, vilket innebär tre timmar innan Ellenbebisen somnar för natten - då är man inte sugen på att göra något annat än att gosa med Ellenbebisen. Ellenmamman tackar vänligt nej till alla efterjobbaktiviteter, och det är med stor viljestyrka hon tar sig till stallet och den jätteroliga hästen.

Spiken i kistan är att Ellenmamman och -pappan planerar att ge en fotokalender till vareviga släkting som någonsin funnits. Hur medelsvensson är inte det? Och det värsta av allt: vi gillar det!

Att dagens oktoberbild gick om intet var förstås en miss i beräkningarna. Ellenbebisen somnade omedelbart efter att vi applicerat henne i vagnen och hurtigt traskade mot lönnlöv i sprakande höstfärger. När hon äntligen vaknade började vi desperat spana efter lämpliga oktoberfotofonder, men då tog kamerabatteriet slut. Ja, så går en dag från våra liv och kommer aldrig åter, som en medelsvensson skulle säga.